Nu då det gått ett litet tag sen min graduation, och ett ännu längre tag sen jag faktiskt avslutade mina studier, känner jag att det är dags för en liten tillbakablick på och diskussion kring mina universitetsår. Jag ska försöka göra det kort, för det kommer tyvärr inte att dyka upp några foton här.
Något tag i januari 2011 tror jag det var skickade jag iväg min ansökan till några universitet i England. De flesta bad om resultat från ett engelskaprov jag gjorde i maj samma år, och i juni avslöjade jag äntligen här på bloggen att vi till hösten skulle flytta iväg till Bournemouth, eftersom jag skulle börja studera multimedia journalism vid Bournemouth University, mitt förstahandsval!
Till en början kändes allt med min utbildning perfekt, och det kändes som om jag var inne på helt rätt bana. Jag älskade allt vi lärde oss, och tyckte allt var intressant. Det första året var också otroligt utmattande. Dels för att jag behövde komma in i att allt gick på engelska, dels för att jag behövde komma in i hur universitetsstuderandet fungerade. Till på det hade jag gett mig in på en av de mest krävande utbildningarna på universitetet, för vi hade ganska långa dagar under första året, plus en otrolig mängd uppgifter som skulle lämnas in. Våren var lite lugnare då det kom till inlämningar, men istället var det dags att läsa till 4-5 prov istället. För första gången blev jag underkänd i ett prov, och jag fick plugga under sommaren och göra om i augusti. Skulle jag inte blivit godkänd då skulle jag ha blivit efter ett helt år, så pressen var stor. Som tur var blev jag godkänd och fortsatte till följande år.
Utöver det här kände jag att det var svårt att skaffa närmare vänner. Under hela min universitetstid umgicks jag med något samma personer (som i stort delade mina tankar om hur svårt det var att skaffa riktiga vänner), men vi umgicks inte utanför universitetet. Jag delade aldrig riktigt några riktiga intressen med större delen av personerna jag studerade med, och vi var i så olika skeden av våra liv. De flesta var dessutom tre år yngre och hade nyligen fyllt eller skulle snart fylla 18. För mig var det inte första gången jag flyttade hemifrån. Jag var dessutom sambo och helt ointresserad av det konstanta festandet, och många av dem betedde sig allt annat än vuxet i många situationer.
Andra året kändes genast tyngre än det första. Jag hade tappat motivationen för det mesta, och mitt intresse för journalistyrket började avta rejält. Allt var bara tungt, också fast vi hade lite färre inlämningar och färre lektioner än under första året. Under delar av året mådde jag inte alls vidare bra, och ibland känner jag att det är ett under att jag tog mig igenom det med helt hyfsade resultat och utan att bli underkänd i en enda grej. I slutet av skolåret började de förbereda oss inför vårt sista år och alla de stora arbetena vi hade framför oss. Jag kände mig mest bara trött och omotiverad att behöva ta itu med något sånt. Men samtidigt visste jag att det var sista året, och det betydde att det skulle vara över mycket snart. Under våren gjorde jag också 1/3 av min obligatoriska praktik, och under sommaren gjorde jag 2/3 av den. Det kändes skönt att ha det över! Men jag måste ändå säga att jag trivdes väldigt bra på alla mina praktikplatser, och om yrket ännu skulle intressera mig kunde jag tänka mig att jobba på något av ställena i framtiden. Praktiken gjorde också att jag insåg att också fast jag till viss del fortfarande hade en viss passion för yrket, var det ändå något som kanske inte riktigt passar mig. Praktiken fick mig också att inse att det vi lärde oss på min utbildningen gjorde att mina kunskaper var bredare än den många jag jobbade med hade (också fast de var betydligt duktigare på vad de gjorde än vad jag var, så hade jag grunden för ett bredare område). Jag hade fått undervisning i väldigt många olika områden, och det kändes skönt att veta att det gjorde att jag kunde ha klarat av ganska många olika jobb.
Tredje året innehöll knappt några föreläsningar eller lektioner alls. Hela hösten gick åt till det första slutarbetet, som var ett enormt journalistarbete som dessutom skulle vara väldigt multimedia och grejer för alla möjliga plattformer. Jag fortsatte vara trött. Och så stressad att jag mådde fysiskt illa och hade ont i magen. Jag valde att göra ett arbete om svenskan i Finland, och eftersom det just då var ett så hett ämne fick det mycket kommentarer och delningar. Det ledde till ett bra vitsord, men en mycket trött och ledsen Sandra. Jag orkade och ville inte kolla kommentarerna på bloggen som hörde till arbetet, och platsen där allt jag gjort samlats. För det fick mig bara att må dåligt. Under våren var det dags för slutarbete nummer två, dissertation. Det kändes lite mindre tungt eftersom det var akademiskt arbete och jag var inte beroende av andra människor för att avsluta det (det värsta med journalistrelaterade grejer är att människor har en tendens att svika dig och dra sig ur intervjuer, osv), men jag var så otroligt trött på allt. Året avslutades med två veckor av newsdays som jag inte alls såg framemot.
Under tredje året kom jag också fram till att jag nog inte vill bli journalist. Jag älskar att skriva och redigera ljud och video, filma, och en massa andra grejer vi lärt oss, men just reporteryrket och stereotypiska journalistyrket är inte min grej. Trots det här är jag glad att jag gick den här utbildningen, för den gav mig ändå en hel del. Jag har lärt mig en hel drös med program (som jag gillar att använda och experimentera med!) och har också lärt mig en hel del annat, dessutom för typ alla plattformer, som jag absolut kommer ha användning för. Orsaken till att jag gillade utbildningen trots allt är för att den var så otroligt bred, och vi lärde oss också massor som kanske inte direkt hör till det "stereotypsika journalistyrket". Kunde bra tänka mig att jobba som redigerare eller liknande med ljud och video, något jag aldrig tidigare ens tänkt på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar