Alma 4 år!

Idag fyller vår knäppgök till hund 4 år! Att vi snart varit hundägare i 4 år känns jättekonstigt, samtidigt som det känns som om hon alltid varit en del av våra liv.

Nuförtiden är hon ju dessutom en duktig storasyster som verkar tycka väldigt mycket om sin nya lillebror, fast hon ibland verkar tycka att han får lite väl mycket uppmärksamhet och har lite väl mycket ljud.

Igår fyllde Alma år!

Igår fyllde Alma 3 år!

Idag var vi och köpte hennes present. Det blev ett lite annorlunda tuggben än hon normalt har. Hon verkar tycka det är hur gott som helst!

Varje år säger jag att det känns så konstigt att vi redan haft hund i X år! Men alltså, det är snart tre år sen vi hämtade hem Alma, och jag kan som vanligt inte fatta att det redan gått så länge! Samtidigt känns det ju som om vi alltid haft henne, för hon är en så självklar och viktig del av familjen.

Två år som hundägare

Idag är det två år sen vi blev hundägare! Tiden har gått så himla fort, men samtidigt känns det som om hon varit en del av vår familj för alltid, för hon känns som en så självklar del. Att skaffa vår lilla plutt är utan tvekan ett av de bästa beslut vi gjort. Hon betyder så enormt mycket för oss båda. Hon är så snäll och rolig och ger oss så mycket kärlek, och har definitivt gjort att vi stressar mindre och mår bättre.

Såhär yttepyttemini var hon dagen vi hämtade hem henne. Det här fotot tog mamma då vi snabbt stannade på vägen hem med Alma, så att mina föräldrar skulle få se henne. Fattar inte att hon var såhär mini! Superkort nos, korta ben (typ bara tassar och knappt några ben), och så himla mycket extra skinn.

Nuförtiden är hon betydligt större, också fast hon ännu är liten, har lite längre ben, lite mindre extra skinn, och mycket längre nos. Men åh så tydligt man ännu ser att det är samma lilla goshög. Hon har tusen egna åsikter, är envis som jag vet inte vad, och skulle hon få bestämma skulle hon sitta i någons famn och gosa 24/7. Snäll och gosig och söt och busig och får oss att skratta flera gånger per dag. Och där emellan lite jobbig. Men vilken hund är inte det?

Hon passar så perfekt in i vår familj, och gör våra dagar så mycket bättre. 💓

Fyra veckor efter Almas operationen

Igår blev det fyra veckor sen Almas operation, och det betyder att vi nu fått återgå till en 100% normal vardag igen! Det har vi nog alla sett fram emot.

Imorgon är planen att vi ska ta en lång skogspromenad. Men jag vaknade med en ordentlig förkylning imorse, så vi får se hur lång promenaden blir imorgon.

Jippii för att operationen äntligen är över ordentligt nu!

Almas operation

Om du har obehag för bilder på sår och liknande kan det vara bra att hoppa över detta inlägg.

För drygt en och en halv vecka sen blev Alma steriliserad. Vi har länge funderat hit och dit om det borde göras, för hon blir skendräktig efter varje löptid och det är jobbigt både för henne och för oss. Dessutom ansåg veterinären att det kanske borde göras då hon kände på Alma sist vi var och vaccinerade henne, för hon tyckte där fanns något som kändes lite konstigt (men inte på det viset farligt eller brådskande att fixa). 

Under mellandagarna bestämde vi att nä, nu bokar vi en tid, för hon började bete sig som om det kanske skulle vara dags för löptid igen så småningom, trots att det bara var några månader sen sist. Vi hade hoppats på att få en tid rätt snabbt, men vi fick en tid nästan en månad senare. Vilket var helt okay. 

Jag har varit så orolig för att göra det här, så det är en av orsakerna att vi skjutit på att ta tag i det och boka en tid. Jag har så svårt att se djur (och människor också i och för sig) ha ont. Och Alma är ganska needy och fundersam redan från förut, så jag visste att det skulle bli tungt för mig att se henne ha ont och veta att jag inte kan hjälpa henne. Jag har varit med om då familjens hundar opererats eller sytts lite nu och då under min uppväxt, men det blir ännu värre då det är min egen hund. Och jag inte har mamma och pappa här att ta hand om henne efter operationen, och det är Per och jag som måste vara vuxna och veta och kunna ta hand om det. Gulp!

Jag har i alla fall skrivit några korta anteckningar varje dag, och tagit några foton. Så det här blir ett långt inlägg. 

24 januari

7:30 skulle Alma vara på plats, så det blev en tidig start för oss. Alma var mest fundersam varför hon inte fått någon frukost och inte fått något gott alls efter att hon varit ut och uträttat sina bestyr kvällen innan och under morgonen.

Hos veterinären gick hon glatt in, trots att det är en plats där hon råkat ut för både ett och annat innan. Lite fundersam blev hon då hon satt i min famn inne i mottagningsrummet, och lite oroligt rynkade hon pannan då sköterskan tog henne och vi gick därifrån.

14-tiden ringde de och meddelade att operationen gått bra och Alma började vakna. Sen mellan 16-16.30 någon gång var vi tillbaka på kliniken och hämtade upp henne. Jag är van vid att hunden brukar vara rätt borta efter att ha varit sövd, men Alma var relativt pigg och mycket glad över att se oss. Vi hämtade hennes medicin från närmsta apotek och åkte sen hem. Alma blev mycket olycklig då Per steg ut bilen och gick till apoteket. Och senare hemma grät hon då jag gick iväg för att fixa med tvätten i torkrummet.

Väl hemma var hon nog rätt trött. Klarade inte alls av att stå upp väldigt länge, utan benen blev darriga och hon måste sätta sig, och huvudet hängde. Hon satt också lite krokigt, och halvstod istället för att ligga, innan hon sen vågade sjunka ner i någon form av bekväm position. Per och hon packade ner sig i soffan och tog en tupplur. Då det var matdags piggnade hon till och åt med stor aptit sitt första mål mat på typ ett dygn. 

Vi tog hennes med ut en snabb sväng för att se om hon behövde göra något, för hon ville inte göra något på underlaget vi lagt på golvet inne för att göra första kvällen lättare för henne. Men hon stod bara och skakade, så vi vände och gick in ganska fort.

Vi bestämde oss för att sova på soffan med henne. Jag lyckades inte sova mycket, för Alma bytte plats hela tiden, och klockan var nästan morgon innan hon till slut kom till ro och sov. Hon älskar ju att sova under filtar och täcken, och det är inte helt lätt då man har en strut på huvudet.

25 januari

Följande morgon var det en betydligt piggare hund, som var betydligt stadigare på benen. Lite jobbigt verkade det ännu vara att stå upp för länge, men ute gick hon själv och uträttade alla sina behov. Hon till och med styrde oss bort från dörren så hon kunde gå till stället hon själv ville till för att göra allt.

Större delen av dagen var vi alla nerbäddade i soffan. Per jobbade hemifrån. Hon hade inte ännu riktigt fått det där med tratten att fungera, för hon fastnade överallt med den. I täcken, filtar, mattor. Allt. I och med att hon har så korta ben är det där med tratt inte så lätt eller smart. Per åkte därför iväg för att köpa en dräkt åt henne istället. Men den var enorm. Jobbigt med tax, som är lång med liten. INGET passar. På kvällen åkte Per tillbaka till butiken och bytte till en mindre av ett annat märke. Men den var också alldeles för stor. Sååå hon får fortsätta med tratt.

Först låg hon ännu lite halvkonstigt och var väldigt specifik med hur hon satt och låg, men det ändrade under dagen och hon till och med började sträcka på sig lite försiktigt. Under dagen blev hon bara piggare och piggare hela tiden, och mer och mer stadig på benen. Hon fick också första omgången medicin. Och hon spenderade en stor del av dagen inpackad under en filt eller i någon famn.

Vi lyckades sova bättre under natten också. Hon lade sig snabbt till ro under täcket med Per. Men även den här natten sov vi på soffan. Det är mer utrymme och vi kan bättre hålla koll på henne.

26 januari

En riktigt pigg hund vaknade den här morgon, och hon var varken hängig eller skakig i benen mer. Under morgonen lade hon sig till och med på sida, sträckte på sig ordentligt, och rullade över på rygg och låg ordentligt utsträckt och ville att man skulle klia henne.

Den här dagen var det också dags att ta bort plåstret från såret. Det tog länge att peta bort, för det satt som sten. Hon tyckte det var lite obehagligt, men för det mesta låg hon snällt på rygg. Per petade bort plåstret och jag höll i henne och pratade och gosade med henne. Vi började med att väta limmet med lite vatten och fick så bort hälften, men sen fick vi ta till lite olivolja för att får det sista att lossna. Jag tyckte det var lite obehagligt att se såret först, men det såg ändå riktigt fint ut.

Först verkade Alma lite fundersam då vi tagit bort det, och hon var väldigt försiktig, men efter bara en liten stund var hon tillbaka till samma pigghet som förut, och hon gick omkring på soffan som vanligt och gosade ihop sig under en filt, och det verkade inte kännas hemskt mycket annorlunda.

27 januari
Hon börjar så småningom verka mer eller mindre helt sig själv, och verkar inte ha ont mer. Så himla skönt att se! Hon har börjat springa omkring lite här inne, skaka på sig, och går glatt på ute dom korta stunder vi är ut. Hon skulle gärna vara ute och gå mer, men det får hon ännu vänta med en stund.

Ännu är hon superledsen då Per eller jag lämnar lägenheten, betydligt mer än vad hon är sådär normalt. Vet inte vad det handlar om riktigt.

Nu då hon börjat röra på sig som förut då får man vakta henne noggrant så hon inte hoppar ner från soffan eller annars hoppar omkring för mycket. Hon har också vant sig vid tratten, också fast hon inte gillar den.

28 januari
Per var tillbaka på kontoret första gången sen Almas operation. Hon var superledsen en liten stund, men ganska snabbt lugnade hon sig och la sig att sova igen. Resten av dagen låg hon nöjt inpackad i filtar i min famn.

Då Per kom hem blev hon otroligt glad och det var lite svårt att hålla henne lugn och få henne att inte hoppa omkring.

29 januari
Den här morgonen gnällde hon inte då Per for iväg på jobb. Men några oroliga steg gick hon innan hon hade ro att lägga sig igen.

Senare under morgonen då jag hade lyft ner henne från soffan kom jag på henne med att försöka hoppa upp tillbaka. Hon blev lite förnärmad då jag lyfta bort henne och sa nej. Men det blev bättre då jag lyfta några dynor till sin vanliga plats och hon fick krypa upp på dom för att sova.

Det här var dagen hon fick sista omgången medicin, och också dagen vi återvände till våg egen säng istället för att fortsätta sova på soffan.

30 januari
Den här dagen fick hon vara utan sin tratt nästan hela dagen, för hon låg så fint i min famn så jag kunde lätt vakta henne att hon inte slickade såret. Hon var inte speciellt glad över att behöva lägga på tratten tillbaka på kvällen.

Hon var så himla viktig med att ligga i min famn hela dagen. Nästan lite jobbigt mycket, för det blev supersvårt att jobba.

Det här var också dagen då hon både hann skutta upp och ner från soffan en gång, vid olika tillfällen, utan att vi hann fånga henne. Fram till det här har vi lyckats hålla henne från att hoppa alls. Men hon börjar vara både snabb och pigg!

31 januari
En vecka sen operationen. Hon har fått vara utan tratten mer under dagen, i och med att hon ändå mest sover i min famn medan jag jobbar. Överlag börjar hennes energi var ganska återställd, och hon visar visst intresse för att vara ut och gå. För hon verkar vilja göra av med energi. Tyvärr får hon ännu vänta en vecka tills vi får börja öka promenadlängden lite. Än så länge är det inte alls långa sträckor, mest bara ut för att uträtta bestyren. Samtidigt har det varit så kallt och blåsigt så ingen av oss riktigt haft lust att gå länge heller, så passligt ändå.

1 februari
Den här dagen var hon igen mest utan tratten. Vi lade den tillbaka först då vi skulle gå och lägga oss, och hon var absolut inte imponerad. Snällt går hon med på det ändå, men nöjd var hon inte. Jag tror hon hade hoppats på att slippa den då hon inte behövt ha den på hela dagen.

I övrigt börjar allt ha växt ihop, och det är bara några små, små skorvar kvar.

2 februari
Idag tog vi bort tratten redan på morgonen, och den kommer troligen få vara borta från och med nu. Hon visar inget större intresse av att slicka sig på magen och vi hinner ha koll på henne mer eller mindre hela tiden ändå. Nattetid sover hon väldigt gott då hon får sova i vår säng, och vi tänkte låta henne sova där några nätter till. Bara så vi kan märka ifall hon skulle börja slicka sig på magen.

Hon har också börjat bli svårare att hinna med och hindra att hoppa upp på soffan. Ner går det ännu bra att stoppa henne, men upp är hon lite för ivrig för att vi alltid ska hinna med.

3 februari
Natten gick bra trots att hon inte hade på sig sin tratt. Skönt att nu ha 10 dygn bakom oss nu! Hon kommer få sova i vår säng tills det gått 12 dygn, bara för att vi ska kunna hålla lite bättre koll på henne.

Idag gick vi en lite, lite längre runda än enbart runt huset. Inte hemskt mycket mer, men ändå lite, lite längre så vi alla fick sträcka på benen lite. Tyvärr var ju vädret inget vidare. Det var blåsigt och kallt och regnigt och slaskigt och stora snödrivor.

4 februari

I natt blir sista natten i vår säng innan vi ska försöka övertala henne att sova i egen säng igen. Vi ska se hur det går. Det är helt otroligt skönt att vi närmar oss halvvägs till att hon ska räknas som återställd och får börja leva som normalt helt och håller. Personligen ser jag fram emot de långa helgpromenaderna! Också fast jag måste säga att de här helgerna då vi mest bara legat på soffan har varit sköna och välbehövda så ska det bli skönt att "vara tvungen" att gå ut på långa promenader igen. Bara drygt två veckor kvar tills dess!

Veckovlogg 2019: Vecka 4

Det här har varit en oändligt lång och tung vecka. Det har inte blivit att filma knappt alls, och alla klipp den här veckan råkar vara på Alma. Det har varit tandläkarbesök, tråkiga nyheter, för lite sömn, folk som behövt in i lägenheten i fler vändor för att det ska fixas grejer med elementen i huset, och så har Alma steriliserats. Allt för mycket på en och samma vecka, både stort och litet. Men nu är veckan äntligen över, och jag hoppas på att kommande vecka ska bli bättre och lättare. Ny vecka, nya tag.

Alma 2 år!

Idag fyller vår älskade hund 2 år! 

Tänk vad tiden går fort när man har roligt.

Stressig månad och söt hund

December brukar bli en lite stressig månad då det kommer till jobb för min del. I och med att det är en hel del ledigt, och jag gärna tar det ledigt, så behöver det jobbas in så gott det går under de andra dagarna av månaden. Därför kommer det vissa dagar, som idag, inte komma upp speciellt spännande inlägg då jag inte hunnit planera och skriva det någon dag tidigare (eller det inte hänt något intressant).

Men jag vill i alla fall posta ett foto jag tog på Alma för någon dag sen! Jag har sparat det inför en sådan här idélös dag, men sen kunde jag inte komma på något intressant att skriva till.

Är december en stressig månad då det kommer till jobb/studier för dig också, eller knallar den mest på som vanligt?

Mer vaccin

I måndags var det dags för Almas rabiesvaccinering. Både Per och jag var lite nervösa eftersom vi såklart inte kunde veta säkert att hon inte skulle reagera på det också. Jag låg och vred mig större delen av natten innan och kunde inte få sömn, för jag oroade mig över hur det skulle gå. Det visade sig som tur var att hon var okay med det här vaccinet, och förutom att hon var lite trött och ovanligt famnsjuk på kvällen så märktes inget speciellt.

Så otroligt skönt att allt gick bra den här gången. Och skönt att veta att det i alla fall finns NÅGOT hon inte reagerar på i vaccinväg.

Vi har pratat med flera personer angående hennes överkänslighet för två olika märkens kombivaccin. Veterinärerna föreslog den här gången att de nästa gång kan ta in ännu en sort då det är dags att fylla på de vaccinen.

En lång och tung dag (+ ett år som hundägare)

Idag har det varit en så himla lång dag.

8:40 skulle vi vara hos veterinären eftersom Alma skulle få vaccin. Vi var lite oroliga. Då hon fick sin första dos för ett år sen gick allt hur fint som helst. Då hon fick sin andra dos + rabiesvaccin fick hon en reaktion som inte var så kul. Därför valde vi den här gången att hon skulle få ett annat märkes vaccin, och dessutom göra så att hon inte får rabiesvaccinet samtidigt. Ungefär alla vi pratat med som har erfarenhet och kunskap inom området sa att det var en ganska liten risk att något skulle hända då vi valde att göra så den här gången, men såklart var vi lite oroliga.

Hon var lite rädd och ynklig medan hon blev undersökt, men då hon fick själva sprutan gick allt bra. Hon var glad och nöjd en stund efter, men kanske 10 minuter efter att hon fått sprutan och vi stod och väntade på att få betala började hon spy. Och hon spydde och spydde och spydde och var ynklig och ledsen. Vi meddelade snabbt receptionisten som tog kontakt med veterinären som gett henne sprutan, och hon var snabbt ute hos Alma. Alma blev förd iväg för att få lite medicin och vi väntade utanför. Lååååånga 15 minuter eller hur länge det nu var. Fast vi visste att hon var i goda händer var det ändå riktigt jobbigt att sitta där och vänta.

Veterinären kom sen ut och berättade att allt var under kontroll, men att hon fick mediciner och skulle hållas kvar för kontroll minst en timme. Vi bestämde oss för att ta en sväng hem under tiden istället för att sitta och oroa oss där. Tillbaka var vi 1-1,5 timme senare, och en mycket glad och ivrig hund fick följa med oss hem.

En glad och ivrig hund med en rakad fläck på vardera framben (de ljusare fläckarna högt upp på hennes korta små ben).  

Alma var glad och nöjd, men lite trött. Vi kurade ihop oss i soffan alla tre, och satt där och myste och tittade på tv. Vi tänkte att nu skulle nog dagen lugna ner oss. Per och jag var också trötta och såg fram emot en lugn resten av dagen. Men nehej, så enkelt skulle vi inte klara oss undan.

1-1,5 timme efter att vi kommit hem (~4 timmar efter hennes vaccination) började hela hennes nos/mun svälla upp på liknande sätt som hela hon gjorde sist hon vaccinerades. Vi kontaktade djursjukhuset igen, som sa att vi skulle ge henne kyypakkaus. Per ilade iväg till apoteket och hämtade.

Sist hon reagerade på vaccinet var hon riktigt hängig och flat och ledsen hela dagen, och lite ännu dagen efter. och hela hon svällde upp. Den här gången har det bara varit munnen/nosen, och hon har ganska långt varit sig själv. Utöver den vanliga vaccintröttheten och för att det varit en lång dag har hon varit pigg och ivrig. Inga som helst tecken på att det skulle vara något väldigt annorlunda. Då och då har hon tyckt att det kliat i ansiktet, men i och med att hon fick medicin så fort efter att hon började svälla upp verkar det inte varit så farligt. Hon har haft bra aptit och har glatt varit ut och gått omkring, och till och med morrat och skällt lite åt människor hon sett utanför fönstret. Och där emellan har hon bara velat vara riktigt, riktigt nära och myst. 

Nu under kvällen har svullnaden börjat ge med sig lite. Visst är hon ännu lite svullen, men det är mycket, mycket bättre.

Om en månad är det meningen att det är dags för hennes rabiesvaccin. Vi håller tummarna för att det ska gå bättre. Vi ska dessutom ta ett ordentligare samtal med veterinären angående hur vi ska gå vidare vad gäller framtida vaccinationer.

Nu hoppas vi att morgondagen och resten av veckan ska bli lite bättre. Det här har varit en lång och tung dag.

På tal om något lite annat, nog hundrelaterat med betydligt trevligare, så är det idag ett år sen vi blev hundägare. 19 mars 2017 hämtade vi hem Alma, som då var yttepyttejätteliten! Tyvärr verkar jag inte ha något foto på henne från just den dagen på den här datorn, så jag bjuder på ett då vi hade haft henne typ en månad istället.

Alma!

Nej, har fortfarande inte hunnit skriva ett vettigt inlägg. Såååå, bilder på Alma får fylla ut denna dag.

Alma fyller år!

Idag fyller Alma 1 år!

Mysiga tröttisen

Jag hade en period då jag sov rätt dåligt. Jag kände mig ändå tvungen att tvinga mig ur sängen runt åtta då Per åkte till jobbet, i och med att Alma inte varit helt nöjd med att vara ensam på morgnarna efter att vi kom tillbaka från vår resa och våra semestrar tog slut.

Vi har löst det genom att tillsammans ta en tupplur på soffan på Per åkt. Då jag stiger upp 1-2 timmar senare ligger Alma kvar och myser och sover lite till. Ibland bestämmer hon sig för att gosa ihop sig i min filt. Som en morgon då hon kröp in i den, men sen ändå behövde kunna hålla koll på mig, så hon stack ut huvudet.

Eller som en dag förra veckan då jag virade filten lite runt henne och hon kurade ihop sig i den och var så himla söt.

Alma, Alma, Alma

Ingen är säkert överraskad av att typ 90% av alla foton jag tagit mellan maj och nu är på Alma. Därför blir det nu ett inlägg med massor av hundbilder!

Ibland vill hon vara med och laga mat. Hon vill ligga bredvid och leka med någon leksak eller tugga på sitt hundben. Men hon vill vara med i köket.