Efter att jag slutade min utbildning i juni har det ibland känts som om folk är mer intresserade av att veta vad jag ska göra med resten av mitt liv, än att gratulera mig för att jag precis klarat tre av de tyngsta och stressigaste åren i mitt liv. Och det här känns oftast ganska frustrerande, att hela tiden "försvara" sig. Jag har alltid vetat vad jag velat göra under de kommande tre-fyra åren, men för första gången så vet jag inte. Jag trodde att jag ville bli journalist, men det är jag ganska säker på att jag inte vill mer. Media skulle vara kul, men det finns också andra saker jag vill göra. Det känns konstigt att inte veta vad jag vill jobba med, speciellt då jag alltid vetat. Däremot finns det andra saker jag vet exakt vad jag vill, sånt som för mig är betydligt viktigare än jobb och pengar.
Tyvärr är det ju just jobbdelen som verkar vara det viktigaste i hela världen för många andra. Det är det dom vill ha svar på då dom undrar vad jag "gör nu" eller vad jag "ska göra nu då jag är klar", och så vidare. Jag kan bli så himla trött på folk som hela tiden frågar och undrar över sånt. Just nu har jag inget svar, och det lilla svar jag faktiskt har är inget jag i dagsläge vill dela med mig av till omvärlden, för jag vet att det är något som allt för många skulle svara något i stil med "men det går ju inte" på. Och det vill jag inte lyssna på. Undertonen i mångas "men vad gör du just nu?" är mer än tillräckligt kvävande.
Det är en knäpp känsla det där, då en utbildning tar slut, och plötsligt ska man vara vuxen, ha ett fast jobb, tjäna pengar, och kunna allt sånt där. Det kommer så plötsligt, och allt för många runt en förväntar sig att man genast precis prick då ska vara redo för allt det, att man ska hitta ett jobb inom typ 24 timmar efter sin sista skoldag och att man ska fortsätta jobba med något man inte älskar "för det är nu bara så livet är". Man ska aldrig tacka nej till ett fast jobb, hur mycket annat man än må ge upp för det. Och vad du tycker om jobbet eller hur du trivs har absolut inget med saken att göra.
Men vet ni vad? Det är helt okay att inte veta vad man vill göra med resten av sitt liv. Det är helt okay att känna sig helt totalt jävla vilsen. Det är helt okay att känna sig som om man blivit utsparkad från säkerheten skolan gett en, och plötsligt ska man kunna och veta allt. Det är helt okay att känna sig misslyckad för att man inte lever upp till allas förväntningar. Alla känner nog så någon gång. Och framför allt: det är helt okay att inte vilja följa normerna, och det är helt okay att vilja göra något annat med sitt liv än vad de flesta andra gör.
Jag känner att ingen har rätt att titta snett på dig ifall du inte följer normen med att genast skaffa ett jobb (som du möjligen kommer att vantrivas på, men som du måste ha, för det bara är så), jobbar dina 9-17 trots att du absolut inte är en morgonmänniska, och drömmer om saker du vill göra men som aldrig kommer att hända. Det spelar ingen roll om det är en nära släkting, en vän, eller bara en bekant som dömer dig, det är inte upp till någon annan att berätta hur du absolut måste leva ditt liv. För ingen annan vet vad du känner eller vad du går igenom. Ingen annan vet vad just du brinner för, och vad du vill. Goda råd är alltid bra, och hjälp då man behöver det, men ingen blir bättre av att bli dömd för att man inte följer normerna och deras förväntningar till punkt och pricka.
Jag tänkte ta och avsluta med en bild som jag tycker passar väldigt bra in, och som verkligen, verkligen stämmer.
Ja, och vad gör jag med mitt liv just nu? Inte ett skit, skulle nog många säga, men vad vet de om det? Jag kände mig så otroligt vilse i flera månader, velade hit och dit, scrollade igenom hur många jobb som helst och mådde mest bara dåligt över tanken på att jobba med något av dem. Nu då? Nu jobbar jag med en stor idé jag har, och som jag egentligen haft i flera år men som drunknat under så mycket annat (bland annat andras förväntningar och normer), och jag har nog aldrig varit såhär ivrig och aldrig brunnit riktigt såhär mycket för något. Vad det är kommer jag att berätta inom några månader, hoppas jag. Fast så många troligen tycker att jag bara sitter här och inte gör något alls, så jobbar jag faktiskt. Problemet är väl att det i det här stadiet inte drar in väldigt mycket pengar. Eller ja, jag skulle tro att andra människor ser det som ett större problem än vad vi/jag gör. Annat då? Jag jobbar för att må bra och vara glad, för det känns som om det var otrolig brist på det där ett tag. Och på att göra drömmar till verklighet.
