Det här med hur trimestrarna är indelade verkar vara väldigt olika beroende på var man läser, men jag har valt att gå efter vad båda apparna jag använder säger, och de anser att det är vecka 1-14 (0+0-13+6).
Kanske lite enformigt då jag redan skrivit om varje vecka, men jag tänkte ändå skriva ner lite tankar om dom här veckorna som helhet.
För mig har det som tagit över i princip hela den här perioden varit illamåendet. Jag har mått så otroligt dåligt. Jag vet inte ens hur jag skulle beskriva illamåendet, och jag tror det är en av de där sakerna som är svåra att helt fatta om inte man själv upplevt det. Men det var typ som en blandning mellan åksjuka och det där då man är t.ex. magsjuk och illamåendet ökar och ökar inför att man ska spy, men jag spydde aldrig. Det liksom bara stannade vid det där värsta illamåendet. Jag hade några veckor som var riktigt hemska, runt vecka 6-9 tror jag. Sen har det till och från varit bättre, men jag har ändå mått riktigt, riktigt dåligt. Spytt har jag inte gjort mer än 2-3 gånger. Men har till och från haft otroliga kväljningar. Sjukaste kväljningarna jag varit med om i mitt liv. Jag är en person som mår illa snabbt och av lite allt möjligt, men det här illamåendet var något helt nytt och helt i egen klass. Att under de värsta perioderna bara kunna ligga där helt stilla och kallsvettas, och det enda jag kunde tänka på var abort eller att dö. Och jag mådde illa 24/7, det fanns aldrig ett enda andningshål. Efter vecka 9 började illamåendet lite ändra form, men det höll fortsättningsvis i sig dag ut och dag in. Jag var mer eller mindre helt sängliggande från och med vecka 6-7, och genom hela resten av trimestern, för jag mådde så otroligt dåligt.
Det som gick lite hand i hand med illamåendet var att jag helt totalt tappade min aptit. Jag ville inte ha något alls. Det fanns många dagar då det inte fanns en enda sak jag kunde tänka mig att äta. Det gick inte heller att försöka tvinga i mig något, för det kändes som om det stockade sig i halsen och som allt skulle komma upp tillbaka. Ibland fick jag kväljningar av att bara se mat. Och hittade jag en sak jag kunde äta så fanns det inget som garanterade att jag skulle klara av att äta det följande dag. Jag hade också enormt svårt att få i mig vätska. Aptiten kom inte tillbaka under första trimestern.
Under drygt första halvan av den här trimestern funkade det att äta röda vindruvor. Det var en av dom få saker som fortsatte funka. Mot slutet av trimestern ville jag inte ha dom sådär specifikt längre eftersom jag kunde äta lite fler olika saker, men jag hade inget emot vindruvor och kunde äta dom. Mynthons Zip Mint-pastiller tog jag till om jag måste vara ur sängen. Dom tog mig igenom rådgivningsbesök, läkarbesök och duschar. Fast dom inte tog bort illamåendet så kändes det mer överkomligt en kort stund.
Jag gick ner runt 5 kg under dom här första veckorna. Inte så konstigt då jag inte kunde äta eller dricka ordentligt och inte hade kraft att röra på mig nästan alls.
Jag hade ganska dålig hy hela trimestern, dels för att jag inte klarade av att hålla de rutiner jag haft förut. Min hy var torr, finnig och ojämn. Hela min kropp var torr, och jag hade problem med finnig och ojämn hy också på ryggen och bröstkorgen. Det har inte kliat speciellt mycket, men allt har känts torrt och obehagligt, och min hy har flagnat en del.
Jag var väldigt känslig för lukter och dofter. Det mesta triggade illamåendet. Till och med i fall där jag tyckte något doftade gott så kunde jag börja må otroligt illa. Det kändes så fel då jag kände doften av mat och tyckte det doftade så gott, men samtidigt fick jag kväljningar och var på väg att spy. Jag hade också mer obehag för mer parfymiga dofter, och jag fick bland annat svårt för en av handtvålarna vi hade och en air freshener vi hade i badrummet. Bara en liten, liten whiff av dom och jag fick såna kväljningar att jag var på väg att spy. Det känns som om det finns en risk för att jag för alltid kommer ha obehag för dom.
Helt ärligt har jag hatat mer eller mindre varje sekund av den här tiden. Jag kan inte komma på en enda bra sak? Förutom det att jag är gravid då alltså. Men det hade jag väldigt lite känslor kring, för illamåendet och avsaknaden av aptit tog verkligen över allt och lite till. Det kändes jobbigt att må så dåligt och samtidigt så visste nästan ingen om varken måendet eller orsaken. Det kändes jobbigt att inte kunna prata med någon som gått igenom något liknande. Det kändes jobbigt att inte kunna prata med någon annan som varit gravid. Samtidigt fanns det ingen som helst ork att prata eller skriva med någon. Det enda jag kunde och orkade göra var att ligga där i min förtvivlan och försöka överleva dagen, med vetskapen om att följande dag skulle vara precis lika jobbig. Jag kände mig enormt ensam och ohörd av dom jag försökt be om hjälp av.
Jag är så glad över att ha Per i alla fall, som gjorde allt han kunde för att jag skulle må bättre, och som hämtade allt jag sa att jag kanske var sugen på eller ville ha, och som försökte undvika att göra mat till sig som jag inte klarade av lukten av, och så vidare.
Magbilder
Det syns inte så stor skillnad från bild till bild här. Personligen tycker jag nästan viktminskningen syns mer än något annat. Typ vecka 13-14 tycker jag det lite börjar synas en liten bula. Men inget väldigt tydligt.
Kanske lite enformigt då jag redan skrivit om varje vecka, men jag tänkte ändå skriva ner lite tankar om dom här veckorna som helhet.
För mig har det som tagit över i princip hela den här perioden varit illamåendet. Jag har mått så otroligt dåligt. Jag vet inte ens hur jag skulle beskriva illamåendet, och jag tror det är en av de där sakerna som är svåra att helt fatta om inte man själv upplevt det. Men det var typ som en blandning mellan åksjuka och det där då man är t.ex. magsjuk och illamåendet ökar och ökar inför att man ska spy, men jag spydde aldrig. Det liksom bara stannade vid det där värsta illamåendet. Jag hade några veckor som var riktigt hemska, runt vecka 6-9 tror jag. Sen har det till och från varit bättre, men jag har ändå mått riktigt, riktigt dåligt. Spytt har jag inte gjort mer än 2-3 gånger. Men har till och från haft otroliga kväljningar. Sjukaste kväljningarna jag varit med om i mitt liv. Jag är en person som mår illa snabbt och av lite allt möjligt, men det här illamåendet var något helt nytt och helt i egen klass. Att under de värsta perioderna bara kunna ligga där helt stilla och kallsvettas, och det enda jag kunde tänka på var abort eller att dö. Och jag mådde illa 24/7, det fanns aldrig ett enda andningshål. Efter vecka 9 började illamåendet lite ändra form, men det höll fortsättningsvis i sig dag ut och dag in. Jag var mer eller mindre helt sängliggande från och med vecka 6-7, och genom hela resten av trimestern, för jag mådde så otroligt dåligt.
Det som gick lite hand i hand med illamåendet var att jag helt totalt tappade min aptit. Jag ville inte ha något alls. Det fanns många dagar då det inte fanns en enda sak jag kunde tänka mig att äta. Det gick inte heller att försöka tvinga i mig något, för det kändes som om det stockade sig i halsen och som allt skulle komma upp tillbaka. Ibland fick jag kväljningar av att bara se mat. Och hittade jag en sak jag kunde äta så fanns det inget som garanterade att jag skulle klara av att äta det följande dag. Jag hade också enormt svårt att få i mig vätska. Aptiten kom inte tillbaka under första trimestern.
Under drygt första halvan av den här trimestern funkade det att äta röda vindruvor. Det var en av dom få saker som fortsatte funka. Mot slutet av trimestern ville jag inte ha dom sådär specifikt längre eftersom jag kunde äta lite fler olika saker, men jag hade inget emot vindruvor och kunde äta dom. Mynthons Zip Mint-pastiller tog jag till om jag måste vara ur sängen. Dom tog mig igenom rådgivningsbesök, läkarbesök och duschar. Fast dom inte tog bort illamåendet så kändes det mer överkomligt en kort stund.
Jag gick ner runt 5 kg under dom här första veckorna. Inte så konstigt då jag inte kunde äta eller dricka ordentligt och inte hade kraft att röra på mig nästan alls.
Jag hade ganska dålig hy hela trimestern, dels för att jag inte klarade av att hålla de rutiner jag haft förut. Min hy var torr, finnig och ojämn. Hela min kropp var torr, och jag hade problem med finnig och ojämn hy också på ryggen och bröstkorgen. Det har inte kliat speciellt mycket, men allt har känts torrt och obehagligt, och min hy har flagnat en del.
Jag var väldigt känslig för lukter och dofter. Det mesta triggade illamåendet. Till och med i fall där jag tyckte något doftade gott så kunde jag börja må otroligt illa. Det kändes så fel då jag kände doften av mat och tyckte det doftade så gott, men samtidigt fick jag kväljningar och var på väg att spy. Jag hade också mer obehag för mer parfymiga dofter, och jag fick bland annat svårt för en av handtvålarna vi hade och en air freshener vi hade i badrummet. Bara en liten, liten whiff av dom och jag fick såna kväljningar att jag var på väg att spy. Det känns som om det finns en risk för att jag för alltid kommer ha obehag för dom.
Helt ärligt har jag hatat mer eller mindre varje sekund av den här tiden. Jag kan inte komma på en enda bra sak? Förutom det att jag är gravid då alltså. Men det hade jag väldigt lite känslor kring, för illamåendet och avsaknaden av aptit tog verkligen över allt och lite till. Det kändes jobbigt att må så dåligt och samtidigt så visste nästan ingen om varken måendet eller orsaken. Det kändes jobbigt att inte kunna prata med någon som gått igenom något liknande. Det kändes jobbigt att inte kunna prata med någon annan som varit gravid. Samtidigt fanns det ingen som helst ork att prata eller skriva med någon. Det enda jag kunde och orkade göra var att ligga där i min förtvivlan och försöka överleva dagen, med vetskapen om att följande dag skulle vara precis lika jobbig. Jag kände mig enormt ensam och ohörd av dom jag försökt be om hjälp av.
Jag är så glad över att ha Per i alla fall, som gjorde allt han kunde för att jag skulle må bättre, och som hämtade allt jag sa att jag kanske var sugen på eller ville ha, och som försökte undvika att göra mat till sig som jag inte klarade av lukten av, och så vidare.
Magbilder
Det syns inte så stor skillnad från bild till bild här. Personligen tycker jag nästan viktminskningen syns mer än något annat. Typ vecka 13-14 tycker jag det lite börjar synas en liten bula. Men inget väldigt tydligt.
Spännande inlägg. Tungt dock att läsa att du mått så dåligt. Får lite sjukt i hjärtat.
SvaraRadera