Min förlossningsberättelse, del 1

Nu är det äntligen dags för mig att sätta mig ner och försöka skriva ihop min förlossningsberättelse.

I slutet av november bad jag att få ut information om min förlossning, men jag upplever att det jag fick var ganska knappt. Personligen har jag riktigt dålig tidsuppfattning om hela förloppet, och det finns massor jag inte har ordentligt minne av. Dessutom litar jag inte helt på vissa av mina minnen och upplevelser. Jag kommer ännu höra av mig för att se om det finns mera info att få ut, och jag kanske bara bad om fel grejer. I så fall kommer jag troligen uppdatera dom här inläggen i ett senare skede. Då kommer jag nämna det på bloggen och länka tillbaka till dom här så den som vill kan läsa den uppdaterade versionen. Om det är nåt som intresserar kan det vara bra att hålla koll på bloggen ett tag framöver!

Min graviditet har jag redan skrivit om förut. Jag mådde uruselt fysiskt och psykiskt mot slutet, och jag fick därför en igångsättning beviljad. Jag har hört att många upplever det som svårt att få en sån önskan igenom, men jag upplevde det som väldigt lätt. Efter att mot slutet av graviditeten pratat om att jag vill bli igångsatt, både under de vanliga rådgivningsbesöken och då jag var till rådgivningspsykologen, fick jag en läkartid 8 oktober då jag fick träffa en läkare som skulle ta beslutet om det skulle bli igångsättning eller inte. Hon beviljade det utan att jag behövde gnälla eller klaga alls, det var mest bara ett inte ens allt för långt samtal kring det, och det hela avslutades med att hon satte ett datum. Det kändes som en stor sten lyftes från mina axlar då hon innan jag gick sa att jag bara behövde orka max en vecka till, sen skulle min bebis vara född. Orsaken till igångsättningen var vad jag tror kallas humanitär indikation, alltså att igångsättningen inte gjordes av medicinska skäl. Den mer specifika orsaken är skriven som exhaustion, alltså utmattning.

Under läkarbesöket gjorde läkaren en inre undersökning, och kollade också med ultraljud. Det visade sig att jag redan var 2-3 centimeter öppen, och det återstod bara 1 centimeter av livmoderhalsen. Hon gjorde bedömningen att en igångsättning troligen kunde göras genom att ta hål på hinnorna så att vattnet skulle gå. Hon sa också att det fanns en chans att förlossningen skulle komma igång av sig själv efter undersökningen, vilket inte förvånar mig eftersom jag upplevde det som att det gjorde ordentligt ont och var riktigt obehagligt, vad det än var hon gjorde där nere.

För säkerhets skull fick Alma åka iväg till mina föräldrar redan samma kväll. Dagarna gick och inget hände, annat än att jag mådde riktigt, riktigt illa, och det enda jag klarade av att äta var stekt äggvita, rostbröd och kokt potatis. En riktigt jäkla usel vecka. Jag blödde lite smått dygnet efter den ganska hårdhänta undersökningen, men det var allt.

Vad vi gjorde kvällen innan vi skulle åka in minns jag faktiskt inte. Jag saknade ju helt ork och mående till att göra något, så knappast så mycket. Dom sista grejerna blev nerpackade i väskorna och alla väskor och grejer som skulle med plockade vi fram så det skulle gå snabbt och smidigt att föra ut det till bilen följande morgon.

Klockan 9 på morgonen den 14 oktober var vi på plats på Kvinnokliniken här i Helsingfors. Jag kände mig ganska nervös, men inte alls så farligt som jag hade trott. Som tur är var covid-läget och restriktionerna sådana att Per kunde vara med mig hela tiden. Annars skulle jag nog varit hysteriskt nervös. Det som restriktionerna gjorde var att vi behövde ha munskydd på oss. Per behövde ha det hela tiden, och jag skulle ha det i den mån jag klarade av det. Eller, helst skulle vi ha det hela tiden, men det var okay om vi inte hade det då ingen annan var där, sa dom. Till en början funkade det okay för mig. Tyvärr hade munskydd den effekten på mitt illamående att det blev mycket, mycket värre, så jag är väldigt glad att jag behövde ha det endast under dom sista gångerna vi var till rådgivningen och inte genom hela graviditeten. Under förlossningen klarade jag av munskydd bara till en början, sen var det nog tyvärr inte med i bilden längre. Det gick inte.

Vi fick ganska snabbt komma in till salen där vi skulle få vara, jag vet inte ens om klockan hade hunnit bli 9. Det var ett rum som jag tror hade fyra sängar, men alla hade liksom en egen vrå, så man delade inte rum sådär som jag tänker mig att vanliga avdelningar är. Under första timmarna där hade vi en supertrevlig barnmorska (jag tror i alla fall hon var barnmorska?) som vi båda gillade väldigt mycket. Först var det dags för CTG i en timme. Det var en rätt så tråkig timme, och både Per och jag var väldigt trötta. Jag tror vi båda eventuellt dåsade till lite då och då. Det hela var lite obekvämt, och absolut knepigt då jag i ett skede behövde gå på toa och fick kopplas loss från maskinen och fick alla sladdar hängda runt halsen på mig så det bara var att koppla i allt igen då jag kom tillbaka.

Efter en dryg timme kom barnmorskan tillbaka och tittade på CTG-kurvan. Allt såg bra ut, och sen behövde vi bara vänta på att en läkare skulle ha tid att komma in till oss. Efter det slapp jag CTG:n en stund.

Under dom här cirka två timmarna jag låg där lyckades jag få i mig lite, lite vatten och några små tuggor av en Paussi-”bar”. Jag hade bara lyckats få i mig lite smörgås till frukost, så jag började långsamt bli lite hungrig, sjukt nog. Jag som knappt känt riktig hunger på flera månader!

Någon gång innan 11, kanske runt halv 11, dyker läkaren upp. Den supertrevliga barnmorskan lovade att hon skulle försöka få tag på en svenskspråkig läkare åt oss, och det lyckades hon med också! Vi blev jätteglada. Vi gillade läkaren väldigt mycket, den korta stund hon var där. Vi pratade lite kort, och så gjordes en inre undersökning. Dom undersökningarna var nog dom jag, sjuk nog, var mest nervös inför före förlossningen, just för att dom två som gjorts under läkarbesöken jag varit på hade gjort ganska ont. Jag sa till om att jag tyckte det varit obehagligt och gjort ont, och hon var därför extra försiktig och bad mig säga till genast något inte kändes bra. Men allt gick hur fint som helst, och det gjorde inte ont och kändes inte speciellt obehagligt alls! 

Precis som läkaren jag varit till veckan innan hade gissat så bestämdes det att igångsättningsmetoden fick bli amniotomi, alltså att ta hål på hinnorna. Jag var 3 centimeter öppen, så där hade inte mycket hänt under veckan som gått, men nu var livmoderhalsen utplånad. Läkaren tog hål på hinnorna klockan 10:55, och fäste en skalpelektrod på bebisens huvud. Ingendera av dom här grejerna gjorde heller ont, också fast det inte var speciellt bekvämt så var det inte ens väldigt obehagligt. Jag kopplades igen till CTG:n, och planen var att vänta 1-2 timmar för att se om sammandragningarna skulle komma igång av sig själv, annars skulle jag få oxytocindropp.

Någonstans här börjar min tidsuppfattning och mitt minne bli riktigt dåligt angående vad som hände. Jag har lite försökt pussla ihop grejer baserat på foton, värktimer och genom att fråga Per om vad han kommer ihåg. Jag har till exempel inget minne av om jag skulle fått oxytocindropp, eller någon annan dropp, under tiden jag var på igångsättningsavdelningen eller inte. Jag vet att en venkatet sattes under tiden jag var där.

Ett tag efter att läkaren hade tagit hål på hinnorna tänkte jag att det nog kunde vara en bra idé att gå på toa igen, innan allt skulle dra igång. Innan det här hade jag inte känt hemskt mycket vätska som runnit någonstans, eftersom jag inte hade rört på mig typ alls. Jag satte mig upp och kände hur det började sippra ut saker. Per fick hjälpa mig ur sängen, och SPLASH så hade en mindre flod forsat ut och blött ner mina leggings, min ena strumpa och ena sko.

Jag är inte på långa vägar proffs på förlossningar och graviditet, men jag har hört, läst och sett tillräckligt många tv-program om ämnet för att veta att fostervatten inte ska ha speciellt mycket färg. Mitt hade färg. Vi kallade dit barnmorskan som lite smått fundersamt utbrast “oj då!” då hon kom in till oss. Hon torkade upp, och jag fick hjälp att byta om till sjukhuskläder eftersom mina egna till stor del var plaskvåta. Jag fick också ett par av dom omtalade sjukhustrosorna. Och den största binda jag sett i mitt liv. Eller, jag vet inte ens om man kan kalla det för binda, det var nog snarare en lite mindre version av ett sånt där inkontinensskydd för sängar eller kissunderlag för valpar. Jag tog mig i alla fall till toaletten där jag kunde torka av mig lite och byta trosor och skydd, för de var redan blöta och hemska, fast jag bara hade gått några få meter. Men det var också det enda. Inte ens en droppe av något annat kom det. Kanske inte helt konstigt med tanke på att jag knappt ätit eller druckit något.

Det är verkligen galet hur mycket fostervatten det kan rinna. Det kändes liksom som om det kom lite hela, hela, hela tiden så länge jag har något vettigt minne. Jag tänkte inte överhuvudtaget på det sen då jag började få ont, men innan dess kände jag liksom konstant hur det skvalpade ut varm vätska.

Någon gång runt 12, alltså en timme efter att dom tagit hål på hinnorna, började jag känna av värkar lite tydligare. Dom flesta kunde jag andas mig igenom och dom var inte så farliga, men då och då kom det en lite rejälare som inte alls var speciellt behaglig. Det hjälpte lite då jag masserade korsryggen, andades djupt, och kramade Pers hand. Om jag minns rätt kändes värkarna främst i nedre delen av ryggen.

Vid några tillfällen försökte jag ta mig upp ur sängen för att hitta ett bekvämare sätt att ta värkar på än att ligga så stilla som möjligt på sida. Min höft och ena ben började domna till och från, precis som det hade hänt under slutet av graviditeten. Men jag klarade knappt ens av att sitta upp, det kändes som om det kom en värk så fort jag försökte ändra ställning, vilket ledde till att jag gav upp efter några försök och bara fortsatte ligga exakt likadant hela tiden. Jag ville inte ens sträcka på benen, för redan det kändes jobbigt. Jag hade bett om en av dom där pilatesbollarna som jag så gärna ville pröva använda, men det blev det inget av.

Vid 13:30-tiden började vi använda en värktimer för att hålla koll på läget, för då kom värkarna rätt ofta, men eftersom vi verkligen inte hade någon vettig tidsuppfattning var det alltid supersvårt att svara på hur ofta dom kom och hur länge dom höll i sig, för det var något vi tillfrågades vid några tillfällen. Till en början då vi timeade dom kom dom med drygt 5 minuters mellanrum och dom flesta höll i sig omkring 50 sekunder och någon enstaka upp till 2 minuter.

13:55 tog jag den enda fotot på hela dagen, så efter det blev troligen värkarna betydligt jobbigare.

Jag vet att jag under den här tiden fick två tabletter vid två tillfällen då jag bad om smärtlindring. Jag har ingen aning om vad det var. Eventuellt först paracetamol och andra gången ibuprofen?

I något skede bytte det skift och vi fick en annan barnmorska. Första gången hon var in hade hon med sig en studerande, som jag sedan trodde att hade gått iväg för att följa någon annan eftersom jag inte såg honom flera gånger. Men Per berättade senare att personen hade stått utanför skynket alla dom andra gångerna. Vilket jag nog så där i efterhand kan vara lite tacksam över. Första gången han var med tillfrågades vi om det var okay, men jag tror att alla gånger dom var dit efter det var jag inte i ett sådan skick att jag skulle kunnat säga om jag hade ändrat mig.

Den nya barnmorskan vi fick påstods kunna svenska, men tyvärr hade både Per och jag supersvårt att förstå henne då hon pratade svenska eftersom den var rätt knagglig, och lite konstig. Jag tror det var den här barnmorskan som såg mitt masserande av korsryggen och föreslog en värmedyna. Men det kan också mycket väl ha varit föregående barnmorska som gjorde det rätt snabbt efter att jag började få ont, och hon här bara bad Per gå och värma den igen. Jag kan verkligen inte minnas. Jag vet bara att jag hade en värmedyna fastspänd mot min korsrygg. Ibland upplevde jag att den hjälpte lite, lite, men mest tyckte jag inte det var superskönt. Jag är en av dom som för det mesta hatar värmedynor till exempel då jag har mensvärk. Jag upplever nästan smärtan som värre då.

Vid 15-tiden hade jag otroligt ont, eventuellt redan innan dess, men då vet jag att jag kramade Pers hand så mina fingrar blev helt vita. Han behövde då och då byta hand jag fick hålla i eftersom jag kramade så hårt så det gjorde ont i hans hand. Dom här timmarna av förlossningen är orsaken till att han nu kan fnissa åt och relatera till alla gånger det skämtas om födande kvinnor som mer eller mindre kramar sönder någons hand. Och jag kan relatera till kvinnan, för det kändes av någon orsak bättre och pyttelite lättare att hantera värken då jag fick krama hans hand riktigt hårt.

Jag vet att jag i det här skedet nog redan jämrade mig och led ganska mycket. Och jag upplevde det redan som om den nya barnmorskan mest var in och tittade på oss men inte gjorde så mycket. Om det stämmer eller inte har jag ingen aning om, men så upplevde jag det där mitt i min smärta.

Jag gissar på att det var efter det här som jag fick en spruta som smärtlindring, efter att jag hade jämrat mig tillräckligt och vi hade bett om mer smärtlindring några gånger. Exakt vad det var för spruta vet jag inte riktigt. Ganska snabbt efter det flyttade smärtan från främst framtill till att hålla till i nedre delen av magen och neråt. Eller om det var så att jag först hade ont i magen och det sen flyttade till ryggen. Men jag är rätt säker på att det var från rygg till mage. Hur som helst kändes det inte riktigt som det minskade på smärtan, smärtan bara flyttade på sig.

Efter klockan 16 började värkarna komma tätare och tätare. Först några med ungefär 4 minuter emellan, till att sen komma med 2 eller färre minuters mellanrum, hålla i sig över 1 minut varenda gång, ibland över 2 minuter, och göra otroligt, otroligt ont. Att en värk håller på 50 sekunder eller upp till över 2 minuter, det låter som så futtigt kort tid. Men det kändes så himla, himla länge. Sekunder har nog aldrig varit så långa tidigare i mitt liv. I början då jag började få värkar men jag ännu kunde hantera dom rätt bra kunde jag följa med på timern hur länge det gått och veta att den snart skulle vara över, vilket underlättade massor för att hantera smärtan. Och jag kunde också hålla koll på hur länge det gått emellan så jag kunde förbereda mig inför nästa. Men sen då det började göra rejält ont kunde jag inte det länge, jag behövde använda all fokus och koncentration till att ta mig igenom värken.

17:09 timeade vi den sista, för sen hanns det inte riktigt med mera. För jag låg bara och skrek och skrek och jämrade mig. Vid några tillfällen vill jag minnas att barnmorskan dök upp för att det skulle kollas hur öppen jag var, men jag hade så ont så hon “skulle komma tillbaka senare då värken gått över”. Ja, lycka till med det… Men det här är också ett minne som är väldigt luddigt, så jag vet inte om min upplevelse stämmer, eller hur länge hon i så fall var borta innan hon kom tillbaka. Jag tycker också mig minnas att det här skulle hänt flera gånger, eventuellt redan innan 17, men jag har verkligen ingen aning om det är så. Det är fullt möjligt att det minnet inte stämmer.

Det kändes som om jag låg där och hade så otroligt ont och bara skrek i en hel evighet, och ingen annan än Per brydde sig. I något skede kändes det som om jag inte hade någon som helst andningspaus mellan värkarna, det bara gjorde aningen mindre ont emellanåt. Det kändes totalt omöjligt att andas rätt, hur jag än försökte. Fast jag någonstans i bakhuvudet nog minns alla grejer jag läst hur man ska hantera smärtan, och jag använt mig av flera av grejerna tidigare under dagen, klarade jag inte av att göra någon av dom längre i det här skedet. Jag vet inte ens vad jag ska likna smärtan vid, för jag har aldrig i hela mitt liv upplevt något liknande. Det kändes verkligen som om jag skulle dö. Men det hade jag ändå tagit med mig från det jag hade läst, att man inte dör av smärtan, och att veta det hjälper att hålla paniken borta. Så jag trodde aldrig att jag skulle dö, alltså verkligen inte, så jag kände inte speciellt mycket panik i det här skedet. Jag hade bara så enormt ont. Sjukt ändå att jag inte kände total panik över smärtan, för det är något jag kanske trott att jag skulle känna.

Mellan 15:15 och 18:35 har vi inga foton, för det var rätt fullt upp med att kämpa igenom smärtan under dom timmarna. Därför vet jag inte riktigt tider på när saker hände. I något skede mellan 17 och 18, skulle jag tro, kom barnmorskan in tillsammans med en annan person, och med sig hade dom en rullstol. Barnmorskan sa att nu behöver hon faktiskt tyvärr göra en inre undersökning för att se hur öppen jag är, vilket hon sådär halvlyckades med medan jag låg och jämrade mig och grät och led. Jag tror jag inte ens klarade av att lägga mig på rygg, utan undersökningen fick göras medan jag låg mer eller mindre på sida. Hon var inte riktigt säker på hur öppen jag var, för det hade inte gått att göra en riktigt ordentlig bedömning. Men helt klart verkade det tillräckligt, eventuellt i kombination med mitt skrikande av enorm smärta och att det nog inte gav dom andra i salen speciellt mycket lugn. För tillsammans med den andra personen som var med drog hon sedan över mig till rullstolen, men jag okontrollerat skrekgrät. Jag ombads först att själv ta mig dit, men jag klarade inte av att röra på mig på grund av den enorma smärtan jag kände. Jag bara grät och jämrade mig, för jag kunde inte förstå hur jag skulle kunna ta mig dit. Det kändes verkligen helt omöjligt att röra sig alls på grund av smärtan.

Jag skyndades sedan med väldigt snabba steg, typ så snabbt som möjligt utan att springa, iväg till ett förlossningsrum som jag tror var någon våning ner från där vi var. Det sjuka var att det var tusen gånger bekvämare att sitta i rullstolen än vad det var att ligga ner. Fast jag nog var rejält borta och det inte var speciellt skönt så kändes det som första ordentliga andningspausen jag fått på ett bra tag. Jag tror till och med att jag klarade av att inte skrika eller jämra mig allt för högt under den snabba färden mellan våningarna och rummen.

Nu började det alltså närma sig att vårt barn äntligen skulle födas, nu då förlossningen verkade ha kommit igång på riktigt eftersom vi nu fick komma till ett förlossningsrum.