Vi har haft ett pojknamn klart i hur många år som helst, men vi kom aldrig riktigt på något flicknamn som vi båda fastnade för och tyckte kändes riktigt rätt. Jag kan kanske inte heller påstå att vi ansträngde oss jättemycket, det kändes inte som prio nummer ett medan jag mådde så himla dåligt under graviditeten. Vi hade ett flicknamn vi var ganska överens om, men som vi ändå inte visste om kändes helt 100.
Nu var det ju en son vi fick, vilket vi på något sätt antagit, och vi hade liksom hela tiden sett oss själva med en son (också fast könet förstås inte spelade någon som helst roll). För- och efternamn var klart, och mellannamnen var mer eller mindre klara.
Personligen kände jag inte att han "kändes" eller "såg ut" som ett speciellt namn. Jag vet inte om jag helt funkar så? Det är sällan jag träffat en person som jag har känt att har fel namn, och jag vet inte om jag upplevt att jag sett en bebis och tänkt att hen ser ut som ett visst namn. Eftersom vi redan var helt inställda på ett namn, och det varit klart i så himla många år, så var han ju liksom automatiskt sitt namn, om ni förstår hur jag menar.
Hans namn är James.
Bild från då han var två månader och vi försökte få några bra foton på honom för en julklapp vi fixade ihop till våra föräldrar.
Mellannamnen har jag valt att inte skriva ut här. Men ett är från Pers släkt, ett är från min släkt, och sen valde vi att ge honom ännu ett tredje efter en viktig person som gått bort. Vissa har tolkat hans många mellannamn som att vi inte kunde komma överens, men så är det alltså inte. Vi hade alltid tänkt ge honom ett mellannamn från varderas släkt. Det tredje kom vi överens om att vi ville lägga till för att det kändes väldigt viktigt för mig. Men det var liksom aldrig ens en diskussion kring det tredje. Det var mer "Jag skulle gärna lägga till det här namnet." "Ja, absolut, det gör vi."
Vi valde också att ge honom mitt efternamn, av lite diverse orsaker. Bland annat tyckte vi det lät bra tillsammans med hans förnamn, och för att mitt efternamn har visat sig vara lättare att uttala för till exempel britter.
Jag har nog alltid gillat namnet James, men i ett av mina favoritband, Busted, finns en medlem (min favoritmedlem då jag var yngre) som heter James och det var nog där min enorma kärlek till namnet började någon gång i slutet av lågstadiet. Sen dyker ju namnet också upp i Harry Potter som länge varit min favoritbokserie. Det är helt enkelt ett namn jag stött på på en massa olika ställen genom åren och älskat hur länge som helst. Som tur är gillade Per det också, fast han kanske behövde lite tid att smälta det som namnförslag för ett barn. Vilken tur att han haft nästan 10 år på sig sen jag sa att jag vill döpa en son till det, hehe.
Vi har också sluppit höra diverse åsikter om hans namn, vilket varit skönt. Vi valde att inte berätta för någon vad han skulle heta, utan vi skickade in alla papper och då det var godkänt skickade vi ut kort med hans namn på (eftersom vi inte kunde ha någon namngivningsfest eller dop på grund av corona).
Nu tror jag det är mest personer jag känner på sätt eller annat som läser den här bloggen (men jag kan förstås ha jättefel), och jag undrar om ni hade någon tanke kring vad vi skulle döpa vårt barn till? Alltså vad trodde du att vi skulle välja för namn? Förstås får du berätta också fast vi inte alls känner varandra, ifall du haft någon tanke!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar