Min förlossningsberättelse, del 2

Del 1 hittar ni här.

Som jag skrev redan i föregående del: I slutet av november bad jag att få ut information om min förlossning, men jag upplever att det jag fick var ganska knappt. Personligen har jag riktigt dålig tidsuppfattning om hela förloppet, och det finns massor jag inte har ordentligt minne av. Jag kommer ännu höra av mig för att se om det finns mera info att få ut, och jag kanske bara bad om fel grejer. I så fall kommer jag troligen uppdatera dom här inläggen i ett senare skede. Då kommer jag nämna det på bloggen och länka tillbaka till dom här så den som vill kan läsa den uppdaterade versionen. Om det är nåt som intresserar kan det vara bra att hålla koll på bloggen ett tag framöver!

Om jag minns rätt tillfrågades jag vid något tillfälle ännu på igångsättningsavdelningen om jag ville ha epidural senare. Det ville jag. Jag har aldrig haft minst lilla plan på att föda utan smärtlindring, utan snarare varit inställd på att jag vill ha allt som gör att det känns mindre jobbigt och gör mindre ont.

Då jag hade rusats ner till förlossningsrummet fick jag hjälp att flytta mig från rullstolen till sängen, fortfarande högljutt jämrande och snyftande. Mer eller mindre omedelbart fick jag lustgas vilket genast gjorde smärtan lite, lite lättare att hantera. Jag jämrade mig nog fortfarande en hel del, men nu hade jag i alla fall något som kändes som det gjorde ens lite verkan.

Barnmorskan som väntade på oss i förlossningsrummet började genast förbereda för epiduralen, och jag fick den väldigt snabbt efter att vi kommit dit. En av mina rädslor hade nog varit att inte hinna få epidural för att det var så många före i kö, eller att allt gick så fort så det inte hans med, eller något sånt. Men jag väntade inte alls länge. Jag har också hört många mardrömshistorier om just anestesiläkare på förlossningar, men anestesiläkaren som gav epiduralen åt mig var fantastisk. Superlugn och försiktig, och berättade tydligt vad han höll på med, och hade något så positivt och lugnt i sin röst och sätt att vara. Såhär i efterhand skulle jag säga att han är en av mina favoritpersoner av dom vi mötte under tiden vi var på Kvinnokliniken. Och alltså inte enbart för att han var den som gav den bästa smärtlindringen, hehe.

Epiduralen i sig gjorde inte alls ont att få. Jag var nog nervös inför att det skulle kännas mycket och göra otroligt ont, för det låter ju ganska hemskt och ser inte speciellt mysigt ut heller då någon sticker en nål i ens rygg, och det dessutom läggs en kateter för att kunna fylla på. Jag vet sen inte om det verkligen är så smärtfritt, eller om det jämfört med all annan smärta jag kände helt enkelt inte märktes. Helt ärligt kände jag knappt något av hela den processen. Kanske ett litet stick och nån form av tryck då själva vätskan sprutades in. Men jag skulle inte säga att det gjorde ont. Dessutom gick det hela betydligt snabbare än vad jag hade trott.

Snabbt efter epiduralen började allt kännas ungefär en miljon gånger lättare. Lite jobbigt först då jag först behövde ligga på ena sidan och sen på andra för att epiduralen skulle göra sitt på båda sidor, och jag bara hade bekvämt att ligga på en sida. Men vid varje värk gjorde det lite mindre ont, det kändes som jag fick lite andningspauser igen efter cirka 20 evigheter av smärta. Med hjälp av epidural och lustgas kändes det som om livet sakta återvände, och enligt Per log jag lite för första gången på flera timmar. Jag trodde tills för inte allt för längesen att man inte skulle kunna röra på sig och vara uppe och gå då man fått epidural, men det kan man. Vilket är skönt. Inte för att jag var upp från sängen i princip alls eftersom allt ändå kändes rätt obekvämt för mig.

Efter att jag fått epiduralen var det skiftesbyte och barnmorskan som varit där då vi kom till förlossningsrummet byttes ut till en annan. Barnmorskan vi nu fick var en lite äldre kvinna som var väldigt trevlig och lugn. Hon är också en av våra favoriter av alla vi träffade under förlossningen och tiden efter.

I något skede började jag också få dropp. Jag tror jag fick både oxytocin och vätska. Trots att jag inte längre hade speciellt ont har jag ändå knappt några minnen från den här delen av förlossningen heller. Lustgas gör det inte direkt lättare att minnas saker, jag blev i alla fall ganska luddig av det. Den fick mig däremot inte att må illa eller något sånt som jag hört att vissa upplever.

Per hade hunnit få rejäl huvudvärk eftersom han inte heller hade ätit något mer än frukost och sen lite snacks. På grund av covid fick han inte lämna sjukhuset, och helst inte heller rummet. Dessutom hade caféet redan stängt, och det här var första tillfället han skulle haft att hämta något ätbart eftersom jag nu mådde lite bättre. Han fick i alla fall värkmedicin, och då vi lämnades ensamma igen fick han möjlighet att sova en stund. Jag vilade också lite, men jag är lite osäker på om jag faktiskt sov, eller om jag bara dåsade lite till och från. Hur som helst var det helt underbart att inte lida och ha ont precis hela tiden.

Då det hade gått vad jag antar var någon timme började jag känna värkarna tydligare igen och jag bad om påfyllning av epiduralen innan det började kännas lika hemskt som tidigare under dagen. Jag kände nog av sammandragningarna trots epiduralen också, men då kändes det mest som någon form av tryck och att magen "drog ihop sig", och det gjorde inte egentligen ont. Jag ombads att gå på toa innan påfyllningen, så jag fick snällt hasa mig iväg. Det kändes inte vidare skönt att gå någonstans, och det kändes som om toan var enormt långt bort eftersom rummet var rätt stort. Eftersom jag inte hade ätit eller druckit nästan något alls under dagen så fanns det ju inte så mycket i mig, och det enda som verkade komma ur mig då jag försökte gå på toa var blod. Inga enorma mängder, men ändå så att jag tyckte det var väldigt obehagligt. Jag försäkrades ändå om att det inte var väldigt ovanligt och nog inget jag behövde oroa mig över.

Jag lyckades sätta mig ner på toan själv, men därifrån kom jag inte. Det slutade med att Per fick komma och hjälpa mig upp och hjälpa mig att hasa mig tillbaka till sängen. Det var inte jättelätt att stiga upp och träda med kläder då jag hade dropp jag behövde släpa omkring på, och dessutom sladden för skalpelektroden som dinglade mellan benen. Ja, och var också ganska bedövad och allt bara kändes svullet och konstigt i mage och underliv.

Om inte tidigare så började det nu funderas lite kring varför jag inte behövde gå på toa. Eventuellt lite oroliga funderingar, men det var inget som sådär direkt nämndes till mig, men jag vill minnas att det pratades lite om mellan barnmorskan och någon annan som var in i rummet någon gång. Jag är förvånad över hur mycket jag då och då kunde snappa upp från konversationer, trots att dom gick på finska och jag i övrigt var rätt borta.

Efter mitt misslyckade toalettbesök fylldes epiduralen på. Då jag fick epidural första gången mådde jag bra, men då jag fick påfyllningen började jag snabbt må otroligt, otroligt illa och började spy. Det kändes som om jag spydde hur länge som helst, och min stackars mage kämpade på för att försöka hitta något att spy upp. Så trots att jag spydde en lång stund så spydde jag väldigt lite. Sen gick illamåendet över lika snabbt som det dök upp, och den nya omgången epidural började göra verkan, och allt var frid och fröjd igen. Det här var den enda gången jag spydde under förlossningen.

Något jag inte alls egentligen minns, men som står i pappren jag fick, är att vid något tillfälle stängdes oxytocindroppet av och jag fick istället mer vätska. Jag gissar att det här var efter toaförsöket och de insåg att jag tydligen hade ganska dåligt om vätska i kroppen. Dessutom tror jag att det redan här var lite svajigt med bebisens puls, men jag kan inte minnas om det berättades för oss eller inte. Per säger att han minns att barnmorskan skulle ha berättat det för oss, men jag var nog lite för borta för att minnas. Hur som helst tror jag att det i så fall var runt den här tiden.

I något skede efter andra dosen epidural lämnades vi ensamma igen. Tydligen har vi också lyssnat på Radio X3M, vilket jag inte alls minns. Eller, då Per nämnde det nyligen så fick jag något vagt minne av att vi skulle talat om det då han rattade in X3M på radion där, men jag har noll minne av att jag skulle hört vad det pratades om på radion.

Barnmorskan kom in till oss igen, jag skulle gissa att klockan då var runt 22. Hon undersöker mig, och det visade sig att jag nu var 10 centimeter öppen. Jag fick börja krysta då jag kände värkar. Helt ärligt så kände jag aldrig några riktiga krystvärkar, eller något behov av att krysta. Jag gissar att det kan ha berott på epiduralen, för jag tror den kan ha den inverkan för vissa. Jag kände ju trycket neråt då det kom värkar, också fast dom inte gjorde ont. Men aldrig något behov av att krysta. Tydligen gjorde jag ändå rätt, för i något skede meddelade barnmorskan att hon kunde se bebisens hår.

Jag tror det var efter ett tag av krystande, eller just innan, som barnmorskan bestämde sig för att tömma min blåsa med hjälp av kateter eftersom det inte kommit något då jag var på toa och inte heller kände mig det minsta nödig. Jag tror det var för att se om krystningarna skulle göra mer verkan sen, för jag tror en full blåsa gör det svårare.

Plötsligt hade jag krystat i en timme. Den timmen gick så otroligt snabbt! Flera personer dök plötsligt upp i rummet och jag snappade upp delar av konversationen om att det hade gått en timme men det hade inte hänt så mycket, att fostervattnet var grönt, och diverse annat jag inte helt förstod.

Det visade sig att bebisens hjärtfrekvens sjunkit och varit oregelbunden lite då och då. Dessutom upptäckte de att det handlade om sned vidöppen bjudning, vilket var orsaken till att bebisen inte kom längre ner än den gjort, trots krystningar i en timme. Det bestämdes att försök med sugklocka skulle göras, och om bebisen då kom längre ner skulle de klippa. Jag fattade det här innan det berättades för mig, baserat på vad som började plockas fram. Jag upplevde också att jag hade absolut noll att säga till om. Skulle jag i det här skedet själv fått välja mellan sugklocka + klipp eller kejsarsnitt skulle jag utan att blinka bett om kejsarsnitt, för klipp var det sista jag ville vara med om. Jag fick totalpanik, och grätskrek hysteriskt. Det här kan ha varit den värsta stunden av hela min förlossning, och i efterhand undrar jag om jag borde haft rätten att säga något eller ha någon form av val. Jag kände mig helt överkörd och som om jag hade noll att säga till om, också fast dom åtminstone just då inte verkade se det som att barnet måste ut exakt i den sekunden.

23:17 påbörjades försöken med sugklocka. Tre försök gjordes då jag fick en värk och krystade, och alltså dom drog verkligen REJÄLT. Men inget hände. Det gjorde inte ont vad jag kan minnas, tack vare epiduralen gissar jag. Men jag var fortfarande i panik under hela det här ingreppet. Det var väldigt långa 8 minuter. Jag var enormt glad då de bestämde sig för att avbryta och det istället blev akut kejsarsnitt. Fler personer kom in i rummet och det meddelades till dom att barnet behövde vara ute inom 20 minuter. Orsaken för kejsarsnitt var bjudningsfel och risk för syrebrist hos barnet.

Det kändes som om dom först tryckte upp bebisen tillbaka en bit. Här började jag känna ett obehagligt tryck och hade mer ont igen. Jag lyftes snabbt över från en säng till en annan och rullades iväg till operationssalen. Jag skrek nog hela vägen, för det gjorde så ont och kändes outhärdligt att ligga helt platt på rygg. Och jag hade panik. Samtidigt var jag ändå så himla borta i huvudet att jag bara har väldigt disiga minnen av allt det här.

Den supertrevliga anestesiläkaren fanns på plats i operationssalen och var nog den enda där som hade tid att prata med mig, och han lugnade mig enormt genom att, igen, berätta vad han och dom andra höll på med, vad som skulle hända, och vad jag troligen skulle känna vid olika tillfällen (till exempel att det skulle kännas kallt då de började tvätta magen). Av någon anledning hade han en väldigt lugnande inverkan på mig båda dom gångerna jag hade med honom att göra. Jag tror ändå inte jag slutade skrikgråta i panik och av smärta innan den nya omgången epidural började göra sitt. Jag fick också en venkateter i andra handen, och en massa olika dropp, en omgång antibiotika och någon typ saltig vätska att dricka (jag har försökt googla det här, och det var eventuellt något som får spyor att vara mindre farligt ifall man spyr och andas in det?).

Per fick efter allt det här komma in och sätta sig vid mitt huvud, och den fantastiska anestesiläkaren skyndade vidare till andra jobb. Tyvärr såg vi inte av honom mer sen.

Operationen började, och precis som dom sagt så ungefär 20 minuter efter att försöket med sugklocka hade avslutats föddes vår son. Klockan 23:45, 12 timmar och 50 minuter efter att det tagits hål på hinnorna och vattnet gått. Han vägde 2870 gram och var 48 centimeter lång. Han föddes med navelsträngen tre varv runt halsen. En till orsak till att jag är glad att det blev kejsarsnitt. Det är verkligen sjukt hur fort bebisen kommer ut efter att man lagt sig på operationsbordet!

Efter att dom hade kollat att allt var okay med honom blev jag tillfrågad om jag ville hålla honom, men det ville jag inte. Istället fick Per hålla honom och sitta bredvid mig så jag fick se Lillen. Sen försvann Per, bebis och barnmorska iväg för att mäta och väga Lillen, och allt vad som görs. Och min operation fortsatte.

Visst hade jag ju läst en del om kejsarsnitt, men absolut inte alls lika mycket som om “vanliga” förlossningar. Jag visste också att det var en lite större risk för att det slutar med kejsarsnitt efter en igångsättning. Det fanns en del saker jag var totalt oförberedd på, och som jag inte stött på, eller bara in memorerat, från det jag sett och läst om kejsarsnitt. En av dom grejerna var hur enormt mycket jag frös och skakade. Jag klapprade tänder värre än jag gjort i hela mitt liv. Det var på den nivån att jag var rädd för att bita sönder någon tand! Jag kunde liksom inte hejda klapprandet hur jag än försökte. Jag fick något som skulle hjälpa mot skakandet, och någon form av värmetäcke, och det hjälpte en liten stund, och sen började jag skaka igen.

I diverse filmer och serier tycker jag man alltid ser att folk inte får somna i diverse sjukhussituationer, för det kan vara farligt av orsak eller annan. Det här var en tanke som dök upp i mitt luddiga huvud. Jag var så himla trött, dels på grund av operationen och alla möjliga mediciner och smärtlindring. Men säkert också för att dagen, och graviditeten, varit otroligt lång och tuff, och nu var vårt barn äntligen fött, och så mycket känslor och adrenalin började sakta rinna av mig. Jag frågade säkert 2-3 gånger om det var okay för mig att sova, och försäkrades om att det var det. Jag tror till och med jag vid något tillfälle ombads att försöka sova. Jag tror att jag dåsade till några gånger, men någon vidare sömn blev det ju inte. Dels för allt mitt skakande och tandklapper, men sen så var ju min mage också uppskuren och någon bökade omkring i den.

Någon gång innan 1 på natten var operationen klar och jag lyftes över till en annan säng och rullades iväg till uppvaket. Där var jag den enda patienten. Om det berodde på covid-restriktioner eller om det faktiskt bara var så tomt vet jag inte. Men jag fick ju i alla fall all uppmärksamhet av vårdaren där.

I princip genast jag hade rullats in till uppvaket fick Per och bebisen, och alla våra väskor, komma in till mig. Jag fick stödstrumpor klädda på mig, och så fästes diverse dropp. Mitt blodtryck mättes också med jämna mellanrum, och det klämdes på min mage med jämna mellanrum för att känna att allt drog ihop sig som det skulle, och eventuellt för att kolla hur mycket jag blödde.

Då allt sånt var fixat och dom visste att jag var stabil fick jag bebisen på mitt bröst, och kunde äntligen titta ordentligt på vår Lillis. Vi gjorde ett försök till amning, men det gick sådär. Med hjälp av en amningsnapp lyckades han ändå få några droppar. Det var inte speciellt bekvämt, och han släppte hela tiden bröstet och ålade sig iväg in i min armhåla. Jag som dessutom aldrig hållit i speciellt små barn tyckte det var svårt och jobbigt att få honom hasad därifrån så Per (som inte var vanare än mig) fick hjälpa varenda gång för att få Lillen bort från min armhåla. Jag hade dessutom sjukt svårt att försöka lyfta eller göra något där jag låg nyopererad. Och det kändes otroligt obekvämt att ha någon form av tyngd på mig. Efter en liten stunds försökande och trixande fick Per ta över Lillen, och de fick sitta hud mot hud, med Lillen innanför Pers munkjacka.

Jag gjorde själv valet att inte amma. Det här är något jag kommer skriva lite mera om längre fram. De frågade rätt snabbt om det var okay för dem att ge honom donerad mjölk istället, vilket det såklart var. Eventuellt matade vårdaren på uppvaket Lillen då, men varken Per eller jag är säkra. Det är också möjligt att Per skötte matningen.

Per som inte hade ätit något ordentligt på långt över ett halvt dygn fick in en bricka med mat och dryck. Jag skulle inte få äta något ännu på ett litet tag, men jag har nog aldrig i mitt liv varit så avundsjuk på någons smörgås som jag var i den här stunden.

Efter att bedövningen mer eller mindre släppt, och jag tror jag fått både paracetamol och ibuprofen via dropp, och en jäkla massa vätska fick vi lämna uppvaket. Också fast det aldrig egentligen sades till mig märkte jag att det pratades en del om min brist på vätska. Eventuellt hade jag faktiskt vätskebrist? Vilket inte skulle förvåna mig efter att inte ha druckit knappt alls på hela dagen, och månaderna innan också druckit allt för lite. På uppvaket nämndes det i något skede att vi inte fick lämna innan mitt urin blivit ljusare färg, och vårdaren där verkade fundersam över varför det tog så himla lång tid. Jag har ingen aning om vad klockan var då en barnmorska kom och hämtade oss och vi äntligen rullades iväg till BB-avdelningen. Kanske runt 3 på morgonen? Bebisen fick ligga med i min säng, och Per fick släpa på alla väskor.

Cirka 18 ganska omtumlande timmar var bakom oss. Jag kände mig både trött och pigg på samma gång. Allt kändes så overkligt. Och jag var ännu ganska borta av både bedövning och smärtstillande. Tänk att vi nu var föräldrar!?