Tankar kring min graviditet

Det här blir ett vääääldigt långt inlägg. Jag övervägde att dela upp det i flera, men det känns som om det blir för hackigt. Jag ber också om ursäkt om det är lite rörigt!

 

Det känns för det mesta som om graviditeter ska vara så härliga och fantastiska, och trots vissa småkrämpor man hör om så är det ändå mest bara lycka och glädje man hör om. 

Jag hade inte alls den upplevelsen av min graviditetet, och känner att jag gärna skriver av mig lite. Om inte annat så för att kanske någon som känner samma kan få lite tröst genom att veta att hon inte är ensam. Det känns som om det nästan är förbjudet att säga att man inte gillar att vara gravid, eller att det är jobbigt och tungt och hemskt. För man ska alltid tänka på dom som inte kan få barn, man måste bara vara tacksam och tyst om allt det negativa. Som om man inte skulle kunna vara tacksam och samtidigt lida? Som om man inte skulle kunna vara tacksam och glad över att kunna få barn och ändå tala högt om hur ens egen upplevelse är. Personligen känner jag att man borde prata med om hur man verkligen upplever sin graviditet. Dels för att då kanske inte behöva känna sig så ensam i sina känslor, och också för att det kanske ger andra en mer realistisk bild av hur en graviditet faktiskt är ifall man själv aldrig varit det.

Jag hade inte alls den där rosaglittriga, drömmiga, härliga, fantastiska graviditeten som det känns som om alla pratar om. Den där spänningen och lyckan jag kände då jag plussade var kortvarig eftersom jag började må illa väldigt, väldigt snabbt efter det. Fast jag visste att realistiskt är graviditeter tunga för dom allra flesta, och det är inte sådär fantastiskt som så många får det att verka, men jag kunde inte föreställa mig att det var så jobbigt som det blev för mig.

Till en början var det bara några timmar per dag jag mådde illa. Då var det på en nivå så jag kunde hantera det, och det kändes som om det var mest kopplat till om det gått lite för länge sedan jag ätit. Då började jag må bra igen efter middagen. Men antalet timmar jag mådde illa ökade hela tiden, och så småningom började jag också behöva ligga ner då det var som värst, och jag klarade inte riktigt av att göra så mycket alls dom timmarna. Men det var ännu hanterbart.

Sen tog illamåendet över allt. Precis allt. Och livet kändes beckmörkt. Jag låg helt stilla i sängen och mådde så vidrigt, enormt, otroligt illa. Det enda som fyllde mina tankar var abort och att dö. Det kändes som om det inte fanns någon väg bort från illamåendet, för jag mådde fruktansvärt 24/7. Jag fick knappt i mig någon mat alls, och nästan ingen vätska. 

I slutet av februari kändes det inte längre hållbart och jag bestämde mig för att det var dags att uppsöka läkare. Eftersom jag ännu hade några veckor kvar till första rådgivningsbesöket visste jag inte riktigt vart jag skulle vända mig, så det fick bli hälsostationen. Redan då Per ringde för att boka tiden åt mig (för jag var inte i sådant skick att jag klarade av det själv) hade han mötts av “men det finns ju dom som är så dåliga att de behöver ligga på sjukhus”. Och därför ska inte jag få gå till läkaren då? När det ännu kanske finns en chans att rädda mig från att bli så dålig?

Trots att jag försökte förklara mitt mående så gott jag kunde ansåg läkaren jag var till att det inte var någon fara, att det var helt normalt, och att jag absolut inte skulle få någon medicin. Jag kände mig så osedd och ohörd och totalt missförstådd. Hur kunde det vara normalt? Jag hade ju hört om att folk kan må ganska illa i början av graviditeten, men hela dygnet? Att utföra något jobb alls var helt otänkbart. Bara ett toalettbesök krävde planering. Jag klarade inte av att vara ur sängen om jag inte verkligen, verkligen måste. Besöket till läkaren och senare rådgivningen krävde allt och lite till för att jag skulle klara. Läkaren sa bara att jag skulle äta lite och ofta, och att jag skulle äta det jag klarade av att äta. Problemet var att det fanns exakt noll saker jag klarade av att äta.

Veckorna efter läkarbesöket är mest bara ett enda dis i mitt huvud. Jag har bara väldigt vaga minnen av vissa grejer. Samma gäller nog tiden just innan läkarbesöket. Så det finns 11-12 veckor jag inte riktigt minns något av i början av min graviditet. 

Jag minns att jag vissa dagar orkade titta på något avsnitt av någon serie, så länge jag hittade ett sätt att ligga på som gjorde att jag mådde lite mindre illa. Men jag kan inte minnas jättemycket av vad jag faktiskt såg. Jag minns att det var en mardröm att ta sig ur sängen, åka bil, och sen sitta på rådgivningen. Varenda gång vi kom hem fick jag skynda mig in och lägga mig ner, för jag började hulka och var på väg att spy varenda gång för att jag varit uppe allt för länge. Jag minns att Per hämta det ätbara jag var sugen på, inte för att det var mycket, och ibland kunde jag få i mig någon tugga och ibland fick jag kväljningar då maten var framför mig. Jag minns att Per stänga dörrar och öppna fönster och balkongdörr ibland då han skulle äta, för dom flesta lukter gav mig kväljningar. Jag minns att jag var så dålig att jag inte orkade eller klarade av att prata nästan alls. Jag minns att det kändes som om det aldrig skulle ta slut. Jag minns att inte en enda grej som sägs hjälpa mot graviditetsillamående gjorde något överhuvudtaget. Jag minns att det enda jag ville var att det skulle ta slut. Det kunde gå två veckor mellan gångerna jag lyckades vara ur sängen tillräckligt länge för att ta en snabb duscha. Dom flesta dagar klarade jag inte av att borsta tänderna ens en gång. 

Till slut började jag sova på soffan. Det var helt enkelt en för stor grej att flytta mellan sängen och soffan varenda dag. Då mådde jag ändå så bra att jag några dagar faktiskt klarat av att ta mig från sängen till soffan, något jag inte hade klarat dom första veckorna. Jag var i det skedet tillräckligt pigg för att ibland orka titta på tv en stund, men mådde ännu så vidrigt att jag inte klarade något annat än att ligga ner. Och jag kunde bara titta på tv om jag mådde tillräckligt bra för att ligga åt rätt håll så jag såg tvn. 

Då jag kring vecka 17 hade första besöket till rådgivningsläkaren fick jag till slut lov att äta medicin eftersom jag fortfarande inte klarade av att äta eller dricka nästan något och inte klarade av att vara uppe. Dessutom hade jag gått ner runt 7 kilo på inte allt för lång tid och vikten var fortfarande på väg neråt, trots att jag då hade börjat kunna äta lite, lite mer. Medicinen var receptfri och eftersom jag visste att den föreslogs som första grej till i princip alla i Sverige då de mår illa under graviditeten så hade jag till och från ätit den också under de där veckorna innan jag fick ett uttryckligt ok att göra det. De dagarna jag tagit av den kunde jag ofta orka lite mer, och få i mig lite mat och vatten. Men eftersom alla här sa att jag inte skulle äta av den var jag försiktig och försökte undvika det. Men det var svårt då jag visste att det fanns medicin hemma som gjorde ens lite för mitt mående, och som så många andra länder ansåg som okay, men jag fick inte äta den (läkaren jag var till i början sa att jag fick ta en tablett om jag inte lyckats äta eller dricka nåt på tre dygn…). Lyckan var enorm då jag äntligen, äntligen fick börja äta den på riktigt!

Här vände livet något. Medicinen gjorde att jag inte mådde så fruktansvärt illa som jag gjort förut. Jag mådde fortfarande illa, men inte så mycket att det hindrade min vardag helt och hållet. Men i och med att jag då kunde vara igång och röra på mig fick jag, om än tillfälligt, fruktansvärda foglossningssmärtor. 

Jag mådde ändå så pass bra att jag tog mig igenom vår flytt i juni. Vi fick också de flesta bebisrelaterade grejerna köpta och fixade. Jag kunde äta mer, också fast maten absolut inte smakade lika gott som jag minns att den brukar. Jag orkade till och med prata lite och hålla någon form av konversation med folk! Och årets hittills enda besök hem till våra föräldrar klarade vi av i slutet av juli. Något som var helt otänkbart under de första månaderna. Jag var nog inte igång nästan alls under de dagarna vi var där, och bilresan dit och hem kändes oändligt långa och jag mådde inget vidare.

Efter juli började mitt mående långsamt bli sämre igen. Under andra trimestern hade jag börjat få halsbränna som blev värre och värre. Jag vaknade ofta under nätterna med spya upp i halsen. Tack och lov fick jag en väldigt bra medicin som lyckades hjälpa mig så jag inte kände av halsbrännan nästan alls. Till exempel Rennie gjorde absolut inget alls för att hjälpa mig. Då halsbrännan blev som värst var jag igen i en period då jag inte kunde äta så mycket, så det fanns inte ens så mycket i matväg jag kunde pröva ta bort för att minska halsbrännan. 

Kring mitten av augusti klarade jag inte längre av att sova i sängen, utan jag återvände igen till soffan. Sängen var för mjuk. Snabbt blev det så att jag bara kunde sova om jag låg på höger sida. Och efter ett tag började mitt högra ben och höft domna då jag sov. Och det vänstra benet fick jag ofta sendrag i. Det här ledde till att jag under slutet av graviditeten sällan fick sova mer än en timme åt gången, max två. Sen måste jag sätta mig upp för att få mitt ben att vakna igen. Och det gjorde så enormt ont. 

Sista veckorna orkade jag inte längre titta på tv, utan jag bara låg och led. Jag hade sen några veckor tillbaka slutat orka prata speciellt mycket. Det handlade mer om att försöka ta mig genom dagen och hålla illamåendet under kontroll. Jag hade fått en starkare medicin som hjälpte mer, men jag fick inte ta den mer än max 5 dagar, vilket gjorde att jag behövde spara de där dagarna så jag kunde äta medicinen inför rådgivningsbesök. Det var då enda sättet för mig att åka iväg någonstans.

Under tredje trimestern störtdök också mitt psykiska mående. Jag hade nog inte mått bra tidigare under graviditeten heller, men det var nu jag började må riktigt dåligt och jag behövde erkänna för mig själv att så var fallet. Det ledde till att jag fick gå till rådgivningspsykologen och någonstans här började också processen att få bli igångsatt istället för att behöva vänta att förlossningen skulle börja av sig själv.

Psykiskt tror jag aldrig jag mått så dåligt. Knappast fysiskt heller, för att vara ärlig. De sista månaderna var hemska. Jag visste inte hur jag skulle ta mig igenom dom. Vissa dagar visste jag inte ens hur jag skulle ta mig genom dagen. Jag kände mig så uppgiven och slutkörd. Jag hade konstant ont, jag mådde konstant enormt illa, jag sov knappt alls. Jag kände mig helt enkelt slutkörd och sönder.

Trots att jag under andra trimestern fick må lite bättre så njöt jag aldrig av graviditeten. Jag tyckte alltid att alla rörelser och det som hände i magen bara var obehagligt. Jag hatade verkligen att känna allt sånt. Medan andra glatt filmade sina magar då man kunde börja se sparkarna så ville jag bara gråta då det hände mig. Jag slutade snabbt vilja läsa vad det stod i olika appar om veckan jag var i. Jag tvingade mig ändå att läsa det, men i övrigt ville jag inte ens öppna apparna. 

Det finns knappt några foton alls på mig från graviditeten, annat än dom jag själv tog varje vecka (i början fick jag hålla mig från att spy, för att vara uppe dom få minuter det tog att fota var för mycket. För att inte tala om ansträngningen för att klä på och av mig kläderna jag hade för fotot.). Såhär i efterhand är det ju kanske lite tråkigt, hade varit roligt med ens några bilder. Men jag ville inte bli fotad. Jag ville inte bli påmind om att jag var gravid. Jag kände mig obekväm i min kropp, och var obekväm när någon ens tog upp det att jag var gravid. Att dessutom bli fotograferad och alltså eventuellt behöva posera och förevigad av någon annan fick mig att må rent ut sagt skit. Jag ville inte. Jag ville bli lämnad ifred. Jag ville inte dela min graviditet och mina känslor med någon. Fast jag skrivit om den här på bloggen så har det mest varit för att själv komma ihåg senare. Men i verkliga livet delade jag inte egentligen med mig alls. 

Trots min enorma avsky till att vara gravid och totala avsaknaden av någon positiv känsla alls kring det så var jag aldrig rädd för att inte älska barnet. Det kanske låter konstigt att jag trots allt avstånd jag ville ta till magen och dess innehåll ändå älskade barnet redan då. Jag ville bara inte att det skulle vara i min kropp. Allt jag ville var att barnet skulle därifrån. 

Det jag däremot inte hade så stora problem med var att kroppen förändrades. Av någon anledning tärde inte det på mitt psykiska mående, trots att det är något jag vet många mår dåligt av. På grund av min ganska stora viktnedgång i början, och mitt mående genom hela graviditet, så gick jag ju aldrig upp över min startvikt, och jag hade en ganska liten mage. Vilket jag antar att bidrar en hel del. Men det är ju ändå en stor förändring som sker, på många vis. Jag vet inte om jag helt enkelt inte är lagd åt det hållet att jag bryr mig hemskt mycket om sånt, om det har att göra med att jag slapp väldigt “lindrigt undan”, eller om allt det andra i mitt mående på något vis tog så mycket plats att det inte fanns energi att lägga på en sådan sak. Hur som helst är jag glad över att det var en sak jag inte behövde lida med.

Jag trodde alltid jag skulle lida av förlossningsrädsla, för det hade jag mer eller mindre i flera år INNAN vi började planera att skaffa barn. Jag var verkligen livrädd. Men någonstans försvann den rädslan då vi började försöka, och jag kände inte av det alls under graviditeten. Såklart en liten rädsla och oro, men vem känner inte det? För mig började förlossningen snabbt kännas som vägen ut från helvetet, och dit längtade jag. Jag kände snabbt att några timmar eller dagar av smärta på alla sätt lät mer lockande än det eviga illamåendet och det att psykiskt må så dåligt som jag gjorde. Dessutom skulle den ju göra slut på just dom två sakerna, om inte genast så ganska snart.

Jag trodde det skulle vara svårt att få bli igångsatt. Det var vad jag hade hört av andra. Men jag upplevde inte att jag behövde klaga mig till något. Antagligen märktes det väldigt tydligt på mig att jag inte klarade väldigt mycket mer. Jag hade mått illa hela vägen igenom, och också till slut sagt rakt ut att jag inte visste hur mycket mer jag skulle klara av. Min hälsovårdare skrev en remiss, och jag fick gå till en läkare som tog det slutliga beslutet utan att jag behövde klaga eller gnälla mig till det överhuvudtaget. Vi kom överens med läkaren att om inget hade hänt av sig själv skulle det bli igångsättning en vecka efter besöket hos henne, och jag blev igångsatt veckan efter. 14 oktober, då var jag 39+0, alltså första dagen av vecka 40.

För mig spelade också min upplevelse av vården en roll i mitt mående. Det visade sig inte vara jättelätt att få vård på svenska i Helsingfors. Vid flera tillfällen lovades det att personen jag skulle till kunde svenska, men då jag väl var där visade det sig att det inte alls var sant. Vid andra tillfällen sades det rakt ut att dom inte kunde garantera språkkunskaperna, ens då man hade en bokad tid. Det fick mig inte direkt att känna mig trygg. Det här tror jag absolut var en delorsak till varför jag började märka av min panikstörning väldigt mycket igen under graviditeten. Såklart spelade alla grejer in en hel del, men det här gjorde det absolut inte lättare. Efter att dessutom behövt ha att göra med två dåliga läkare i början av graviditeten kände jag alltid en viss oro då jag behövde ha att göra med vården.

Som tur var hade jag en fantastisk hälsovårdare på rådgivningen. Det var skönt att kunna gå till samma person varje gång (alla förutom en gång), och hon var snäll och lyhörd och förstående. Jag kände verkligen att hon var någon som brydde sig och som lyssnade och tog mig på allvar. 

Skulle jag trots min sugiga upplevelse och enorma hatet mot att vara gravid kunna gå igenom en till graviditet? Kanske. Mest för att vi helst skulle vilja ha två barn, inte för att jag någonsin skulle vilja gå igenom en graviditet igen. Men för att jag skulle överväga det behöver jag veta att jag har vården på min sida och kan få hjälp genast jag behöver den. Jag vill till exempel inte gå igenom det illamåendehelvete igen, trots att det finns medicin som hjälper, bara för att jag träffar fel läkare som inte bryr sig. Men fler än två graviditeter kommer jag inte ta mig igenom, en var bad enough. Däremot kommer det nog ta ett tag innan jag ens kan överväga en till graviditet, för jag behöver ännu återhämta mig mentalt från det här, och kommer troligen gå hos rådgivningspsykologen för att bearbeta det jag gått igenom.

Jag kan ibland känna mig lite orolig för att dela med mig av min graviditets- och förlossningsberättelse, eftersom ingendera väl kan räknas till absolut mest vanliga. Och jag vill ju inte skrämma någon eller få någon att tro att det här måendet är så man absolut kommer må som gravid. Men jag ville som sagt skriva av mig lite, och samtidigt spara för min egen del hur jag upplevde det hela. Här saknas nog säkert en del, i och med att det nu redan gått ett litet tag sedan jag var i dom värsta stunderna, och jag tror att min hjärna och kropp aktivt försökt förtränga det, också fast jag tvivlar på att jag någonsin kommer glömma det. Jag fick aldrig någon diagnos, alla verkade mest bara försöka övertyga mig om att det var fullt normalt, samtidigt som jag vet att det viskades om hyperemesis gravidarum. Efter att ha läst in mig på det skulle jag nog absolut säga att jag lidit av lindrig hyperemesis, för jag kan känna igen mig i det mesta kring det. Jag känner en viss ilska över att då hälsovårdaren hörde med läkare om det fanns någon bättre medicin jag kunde få då den receptfria inte gjorde så mycket mer på slutet, så sades det nej, och jag fick då den jag bara fick äta fem dagar. Då hade jag ännu 2-3 månader kvar av graviditeten. Det finns flera mediciner som anses okay att äta om man har hyperemesis. Jag upplever att jag i princip nekats hjälp. Jag kände mig inlåst i mitt hem och inlåst i min kropp, utan någonstans att fly, och utan någon riktig hjälp. Att coronarestriktionerna kom i mars var nästan en lättnad för mig, för det betydde att Per jobbat hemifrån sedan dess och kunnat hjälpa mig och ta hand om mig då jag varit som svagast.