Några tankar kring förlossningen

Idag hade jag tänkt skriva lite om några tankar och funderingar jag har kring min förlossning och lite grejer relaterat till det. Jag vet inte hur mycket jag kommer att utveckla kring varje grej, men det är möjligt att jag i något skede kommer skriva mer om någon av dom, ifall jag plötsligt får lust. Eller om det är något du vill jag ska skriva mer om eller utveckla mina tankar kring är det bara att säga till så ska jag försöka få ihop ett inlägg någon gång.

Om du haft någon samma upplevelse eller tanke kring något, eller om du kanske haft en helt annan upplevelse, får du gärna dela med dig!

• Avsaknaden av vettig smärtlindring under igångsättningen. Det är möjligt att det finns en vettig förklaring till det här. Men jag skulle ha önskat att det ens fanns lustgas. Ingen av dom väldigt få alternativen som erbjöds hade någon egentlig inverkan på min smärta, åtminstone inte åt det bättre hållet. Jag upplevde också att jag lämnades ganska ensam där mitt i min värsta smärta (utöver Per som var där hela tiden då förstås).
• Avsaknaden av någon som helst input eller val då det kom till sugklocka och klipp. Klipp var det absolut sista jag ville vara med om. Jag trodde jag hade rätt att få ha en åsikt kring beslut som togs om min vård och dom ingrepp som gjordes, men så verkade inte fallet vara. Nu hade jag ju tur och det slutade med kejsarsnitt istället, något jag skulle valt utan att blinka om jag skulle getts möjligheten istället för att göra försök med sugklocka som sen skulle följts av klipp om bebisen skulle kommit längre ner med hjälp av sugklockan. Det här, och smärtan jag upplevde att ignorerades under igångsättningen, är det absolut största obehag jag bär med mig från förlossningen. Jag skulle inte gå så långt som att säga att det har lämnat efter sig trauma, men det är inga fina minnen och jag kan inte säga att jag har en känsla av att jag litar helt 100% på vården (bemötandet under graviditeten hjälper inte heller).
• En bra grej var att få vara med bebisen så snabbt efter kejsarsnittet. Jag ville inte ha bebisen på mig typ genast han var ute fast jag skulle ha fått det. Men jag gillar att både bebisen och Per fick komma in till uppvaket mer eller mindre samtidigt som mig och sen fick stanna där med oss. Det var skönt att få ha dem nära så snabbt!
• Avsaknaden av den omtalade födelsedagsbrickan. Ja, en ganska oviktig grej egentligen. Jag vet inte ens om man brukar få den mera, eller om typ sparåtgärder har ätit upp den (pun intended). Hur som helst skulle jag velat ha den! Jag ville ju med en bricka med godsaker sätta punkt för min hyperemesis och graviditet + fira att förlossningen var avklarad.
• Det enorma jobbet dom på avdelningarna där gör. Nu tänker jag främst på dom som tog hand om oss efter förlossningen eftersom det var deras jobb vi hann se mera av, men såklart gäller det troligen alla på Kvinnokliniken. Det var i alla fall lite tungt att se hur enormt mycket jobb dom hade, och det märktes ofta att dom var stressade och deras skift var hur långa som helst. Fast det finns saker vi/jag inte är helt nöjda med så är det ändå troligen mer typ strukturella problem och tidsbrist det i många fall beror på, och absolut inte enskilda personers fel. Vi gillade mer eller mindre alla personer vi mötte under vår tid där.
• Jag upplevde ofta att det fanns absolut noll förståelse för att jag inte kunde röra mig ordentligt efter kejsarsnittet. Det var som om jag förväntades kunna gå hur långt som helst, i normal fart, typ dagen efter. Jag kunde verkligen inte det. Första försöken att ställa mig upp blev knappt till något för jag var så yr och det kändes bara obehagligt i hela kroppen. Första dagarna behövde jag Per som stöd varenda gång jag behövde ur eller i sängen, och för att kunna gå överhuvudtaget. 
• Det här hänger ihop med föregående punkt, men jag upplevde som det inte riktigt fanns någon ordentlig hjälp eller stöd vad gäller kejsarsnittet. Det var egentligen ingen hjälp med hur man enklast skulle göra grejer, det var mer "nu behöver du upp och röra på dig så snabbt som möjligt!" och sen stod dom bredvid och såg på utan att förklara eller ge tips på hur man ska göra grejer då man inte får använda magmusklerna alls. Man fick liksom själv försöka ta reda på. Ingen förklarade heller hur saker troligen skulle kännas och vad som var okay och vad som kanske var något man borde "oroa" sig över. Det gjorde himla ont då jag gick i början, och det var en smärta som liksom strålade upp över magen och ner längs benen, och då vi pratade om det med dom så kändes det som det mest bara var ett ryck på axlarna och ett "jaha, jamen det kan nog göra ont" typ. Mot slutet av tiden på BB insåg jag att det gjorde mindre ont om jag gick normalt, och alltså satte foten rakt framåt, och inte gick som i slutet av graviditeten då det var med av en waddle från sida till sida och som liksom blivit hur jag gick och jag lite hade glömt hur man går på riktigt. Jag fick senare, via hälsovårdaren på rådgivningen, bekräftat det jag börjat ana, att det var typ ligamentsmärtor eller liknande eftersom så mycket ännu var "löst" i diverse fogar och sånt, och alltså inte på grund av snittet. Det var en massa sånt, både små och stora grejer jag kände och upplevde som jag inte visste om det skulle kännas så eller inte, men jag upplevde att jag inte fick något riktigt svar ens fast jag frågade. Jag känner att det borde ges mer info om allt sånt, och ge en mer guidning för tiden efter. Inte enbart info om hur man ska märka till exempel infektioner.
• Sängarna på BB var sämst! Eftersom sängen hade uppfällbara "räcken" på båda sidorna så gjorde dom sängen extra bred då dom var nerfällda. Det här gjorde det enormt svårt för mig att ta mig ur och i sängen! Det blev ett så mycket längre avstånd mellan madrassen och sängkanten liksom, och eftersom det redan som det var var en utmaning att försöka kravla sig därifrån då så mycket gjorde ont och jag inte fick använda magmusklerna så blev det extra svårt. Dessutom "klibbade" huden fast i metallen så det var svårt att försöka hasa sig framåt. Jag är också rätt kort, och sängen gick inte att sänka ner tillräckligt långt för att jag lätt skulle få fötterna i golvet, utan jag behövde hasa en del. Nej, det var enbart besvärligt. Per fick i princip varenda gång hjälpa mig då jag skulle ta mig från sängen eller lägga mig ner igen.
• Dålig info om saker som knipövningar och träning efter förlossningen. Jag vet inte om jag fick väldigt mycket info om såna här grejer? Kanske? Men helt tydligt inte så jag skulle komma ihåg det, så det måste inte tagits upp som något väldigt viktigt. Det kändes som om jag förväntades veta allt sånt då det senare t.ex. frågats om jag gör knipövningar. Jag har också fått veta att jag får träna magmusklerna som går åt ena hållet, men dom som går åt andra hållet får jag träna först 6 månader efter förlossningen, typ. Men ingen info eller hänvisning till var jag kan hitta info om hur dom olika typerna av muskler tränas, för jag kan inte påstå att jag vet vilka typer av övningar som tränar vilken typ av magmuskler. Jag vet verkligen inte vad och när man får börja träna efter förlossningen, jag har bara hört att man i alla fall ska vänta till efter efterkontrollen. 
• Jag upplever det som om jag lämnats lite vind för våg efter förlossningen. Plötsligt är all fokus på bebisen (nog för att det var det under graviditeten också, men nu är det ännu mer så), och hur det är med mig är ännu mindre viktigt. Vi har ändå en väldigt bra hälsovårdare, så det kunde absolut vara värre. Jag upplever ändå att hon bryr sig om mig, och Per, också. Men det känns som om jag plötsligt ska veta och kunna en massa grejer, lite som det jag nämnde i föregående punkt. Det känns som det ibland utgåtts ifrån att jag vet saker som jag aldrig fått någon vettig info kring. Det liksom läggs fram som om jag skulle fått info om det, fast jag inte fått det. 
• Om jag någonsin ens ska överväga att gå igenom en till graviditet och förlossning måste jag få det bekräftat på förhand att jag ska få riktig hjälp att hantera hyperemesis, och helst av en läkare som är insatt i det hela. Jag vill också på förhand få bekräftat att jag får föda genom planerat kejsarsnitt. Utan dom två grejerna är jag inte säker på att jag skulle vara beredd att ens fundera på att försöka få ett barn till. Om jag får ett nej på dom två "kraven" har vården gjort valet åt oss angående storleken på vår familj.
• Jag har absolut noll förståelse för dom som tycker graviditet och/eller förlossning varit maaaaaagiska. Alltså, jag fattar att det är otroligt olika upplevelser för alla, och kan också vara stor skillnad mellan ens egna graviditeter och förlossningar. Men jag kan av någon anledning inte ens försöka sätta mig in i hur någon kunnat ha en bra upplevelse. Jag känner ångest av att ens se bilder på mig själv från graviditeten.