Som jag skrivit redan i föregående delar: I slutet av november bad jag att få ut information om min förlossning, men jag upplever att det jag fick var ganska knappt. Personligen har jag riktigt dålig tidsuppfattning om hela förloppet, och det finns massor jag inte har ordentligt minne av. Jag kommer ännu höra av mig för att se om det finns mera info att få ut, och jag kanske bara bad om fel grejer. I så fall kommer jag troligen uppdatera dom här inläggen i ett senare skede. Då kommer jag nämna det på bloggen och länka tillbaka till dom här så den som vill kan läsa den uppdaterade versionen. Om det är nåt som intresserar kan det vara bra att hålla koll på bloggen ett tag framöver!
Vi stannade på BB i 4,5 dygn. Och helt ärligt känns det som om jag minns typ mindre från dom dagarna än från själva förlossningen. Alla dagarna flöt ihop till ett enda virrvarr, vi sov knappt (det kändes som om jag inte sov alls), och man hade verkligen noll koll på vilken dag det var eller vilken tid det var på dygnet. Det enda som lite gjorde att man visste något alls var om det var mörkt eller ljust ute, och tack vare tiderna olika måltider serverades. Det var nog en ganska galen känsla, att ha så lite koll på något som hände utanför rummet man var i, och att sova så lite som vi gjorde.
Jag vet som sagt inte riktigt vad klockan var då vi rullades iväg till vårt rum från uppvaket. Men kanske runt 3 på natten, skulle jag gissa. Den snälla och trevliga barnmorskan (igen, väldigt osäker på om dom som jobbade på avdelningen var barnmorskor? Jag har verkligen ingen koll på deras titlar, men jag tror det är det dom är?) fixade oss tillrätta i rummet. Det är nog första gången i mitt liv jag varit i en så hjälplös och sårbar position som efter kejsarsnittet. Jag var trött och bedövad. Och jag har nog aldrig känt så stor tacksamhet för någon person som för henne. Hon plockade fram en handduk hon blötte och torkade av mig med, det värsta blodet och svetten och diverse annat från operationen, bytte mina trosor och den enorma bindan, och bäddade in mig så bekvämt som möjligt i sängen. Allt medan jag bara låg där och inte riktigt kunde göra något eller röra på mig ordentligt, och dessutom var rädd för att om jag rörde på mig skulle något göra ont. Hon bäddade ner Lillen i sin säng och visade Per var det fanns lakan och tillbehör han behövde till sin säng. Sen hämtade hon in en bricka med vatten, juice och bärsoppa åt mig och uppmanade mig att försöka få i mig i alla fall en del.
I något skede under morgonnatten då hon var in till oss igen tog hon med sig Lillen till deras kansli så vi skulle få sova lite. Fast jag nog minns den grejen var det något som jag lite glömt bort, tills det nyligen slog mig igen att ajjo, det hände ju. Men jag har ingen koll på vilken tid det här kan ha varit. Jag har foton på Lillen från 7-tiden på morgonen, så då var han ju tydligen tillbaka.
Dagen efter kom kirurgen och pratade med oss. Det var inget väldigt långt samtal, men jag har nog behövt läsa grejer senare för att lite hänga med, för jag var nog fortfarande ganska omtöcknad då hon var in till oss. Det som sade var mest att operationen gått bra, att jag helst inte ska bli gravid igen förrän om tidigast ett år, och lite såna grejer. Men jag fick också veta att min ena äggledare tydligen är vriden, eller att det finns någon form av sammanväxning i den. Och att de också hittat vad som tros vara endometrios. Alltså två mindre roliga nyheter. Men samtidigt något som kanske kan vara bra att veta, och något som jag nog inte skulle fått veta om det inte blivit kejsarsnitt. Under förlossningens gång vill jag minnas att jag vid några tillfällen tillfrågats om jag haft väldigt smärtsam mens, så endometriosgrejen känns det som om dom på något vis visste om, fast inget sagts rakt ut till mig. Jag känner också att jag nog ännu har en del frågor kring det dom hittade, för det nämndes mest bara i förbifarten åt mig och jag fick aldrig veta något om vad det egentligen innebär.
I mina papper läste jag också att jag förlorade 400 ml blod, vilket jag via googlingar kommit fram till att är en rätt normal mängd. Jag hade på något vis trott att det skulle vara mer i och med operation.
Dagen efter kejsarsnittet mådde jag ännu ganska illa. Jag hade knappt alls känt av något illamående under själva förlossningen, men dagen efter mådde jag inget vidare. Jag hade ju inte ätit något och knappt druckit något på ett dygn, och varit med om en operation, så det var nog inte så konstigt. Jag försökte hålla ut och tänkte att det nog går över, och jag försökte få i mig lite mat och dryck. Men tillslut gav jag upp och frågade om jag kunde få något mot illamåendet, för jag kände verkligen inte för att spy efter att några timmar tidigare varit uppskuren. Jag fick samma medicin som jag på slutrakan av graviditeten fått utskriven och bara fått använda 5 gånger, men den här gången intravenöst. En stund efter det började det värsta illamåendet lätta och jag kunde börja äta på riktigt! En alldeles fantastisk känsla.
Till min stora besvikelse fick vi aldrig någon “födelsedagsbricka” som jag hört så mycket om. Jag vet inte ens om man får det på Kvinnokliniken i Helsingfors? Hur som helst skulle jag väldigt gärna ha fått den, som någon form av härligt avslut på min hyperemesis.
Under tiden på avdelningen fick jag regelbundet vanlig värkmedicin, och dom första dagarna fick jag också någon typ av starkare värkmedicin en gång per dygn om jag bad om det. Det var först kanske sista dygnet där som jag kände att jag klarade mig utan den starkare typen av medicin. Jag måste ändå säga att jag inte upplevde att jag hade otroligt megaont någonstans, men det var en mer eller mindre konstant vag smärta som ökade lite långsamt då det närmade sig dags att ta värkmedicin igen. Ofta tyckte jag också det var som värst under natten, vilket också var den tid på dygnet jag bad om den starkare typen av medicin. Det kändes som om jag inte skulle fått värkmedicin regelbundet skulle jag haft väldigt ont, det var liksom en sådan där känsla som om man skulle vänta för länge så skulle det bryta ut (i alla fall den av er som lider av lite starkare mensvärk förstår säkert vad jag menar med det). Ett tag använde jag mig också av en värmedyna på magen, vilket var väldigt skönt trots att jag normalt inte brukar gilla värme mot smärta väldigt mycket.
Utöver smärtlindring fick jag också medicin mot gaser i magen, och den fick det att mullra i min mage på ett sätt så det lät som om det mullrade i en grotta. Helt galet ljud! Eventuellt fick jag någon annan medicin också, men jag är osäker. Per var den som ibland frågade vad det var dom gav åt mig och ställde frågor kring ett och annat, jag hade inte orken att ifrågasätta eller ens tänka så mycket kring vad jag fick.
Jag är något av en picky eater och var lite orolig inför sjukhusmaten eftersom det ju brukar skämtas en del om hur dålig den är. Men jag vet inte om det berodde på att jag plötsligt hade fått tillbaka min aptit och mat smakade bra igen, att maten faktiskt var bra, eller om det bara var det att jag nästan inte ätit på åtta månader, men jag tyckte större delen av maten vi fick faktiskt var ganska god! Jag åt kanske inte alltid jättemycket, men alltid något. Min absoluta favorit var dom heeelt otroliga semlorna man fick till frukost (och kvällsmat, tror jag) (förutom på helgerna). Jag skulle kunnat äta precis hur många som helst av dom!
Jag passade på att ganska snabbt kolla menyn för dagarna vi var där, för jag ville veta om det var mat jag skulle vilja äta eller inte. Någon av dagarna då det var mat jag visste att jag nog inte skulle vilja ha var en barnmorska supersnäll och fixade mat från barnmenyn åt mig, trots att det nog troligen inte vanligtvis kom barnmat till den avdelningen. Tror det här var 1-2 dagar och i alla fall någon av dom dagarnas måltider.
Dagen efter kejsarsnittet var det dags att försöka ställa sig upp. Första försöket blev inte till så mycket för jag mådde inte vidare bra och det kändes inte alls okay. Men senare på dagen lyckades jag ställa mig upp med en massa hjälp, men inte mycket mer än det. Samma dag togs också katetern jag hade bort, vilket jag helt ärligt inte tyckte kändes superobehagligt. Det var såklart inte behagligt heller, men jag hade av någon anledning ställt in mig på att det skulle vara jobbigare. Jag vet inte om det sen berodde på att jag dagen innan hade haft så himla ont och ett och annat hade gjorts så att jag ännu lade allt i relation till det, eller om det helt enkelt inte var så farligt. Tyvärr lyckades jag inte kissa själv efter att katetern tagits bort, inte ens efter diverse mediciner, och fast det kändes som om jag var såå nära att kissa. Det hjälpte kanske inte heller att jag hade fått en deadline för när jag måste ha kissat för att inget skulle behöva göras. Eftersom inget hände av sig själv behövde de tömma min blåsa ännu en gång med hjälp av en kateter, och sen började jag funka som jag skulle igen.
Jag tror det var följande morgon som jag äntligen fick låna en bröstpump. Jag hade fått hjälp med i alla fall två försök till att amma, men det blev inte till så mycket. Lillen ville inte få rätt tag och tyngden av honom blev snabbt för mycket för min mage. Ungefär varenda gång någon kom in till oss frågade de om vi prövat amma, men till slut vågade jag ordentligt säga att jag inte kommer amma utan jag kommer att pumpa. Jag var lite rädd för att få någon föreläsning om att det var ett dåligt val och hade därför inte riktigt vågat säga till ordentligt. Men i och med att jag sa som det var gjorde dom en anteckning om det, sa att dom inte ska fortsätta fråga om det nu då dom vet hur det ligger till, och jag fick en lånepump. Hurra!
På fredagen (tror jag) var vi till barnläkaren en supersnabb sväng för normala kontroller. Alltså det var verkligen ett megasnabbt besök. Och helt ärligt minns jag inte helt vad som gjordes. Men jag minns att barnmorskan som hämtade oss, och kanske också läkaren, verkade lite förbryllad över att jag inte klarade av att gå från vårt rum i ena änden av korridoren till andra änden av den långa korridoren där läkaren fanns. Jag fattar verkligen inte alls förundran över att jag hade ont och behövde rullstol för att ta mig längre sträckor?!
Jag tror det var på fredagen som plåstret som var på snittet togs bort. Det gjorde ont! Men inte på grund av snittet, utan för att huden där är så tunn och där finns en del hår. Det var helt enkelt inte det skönaste stället att dra bort ett stort plåster från. Men snittet såg bra ut. Eller, ja, så bra som det nu ser ut typ två dygn efter att det är gjort. Det behövde sköljas med varmt vatten dagligen, och jag var superrädd för att det skulle svida. Jag hade två områden som gjorde ganska ont och sved en hel del så fort något ens nuddade vid det, och såklart sved det lite då jag duschade det. Det här var nog enda gången jag bröt ihop på allvar medan vi var på BB. Jag grät och vad så himla ledsen, för jag kände bara att jag inte orkade ha ont och problem med snittet efter att redan ha lidit i åtta månader. Jag var rädd för vad som kunde hända med snittet, jag fattade inte vad det var som sved och gjorde så ont, dom hade ju sagt att det såg fint ut. Och jag vågade inte titta. Till slut fick Per tittade medan jag pekade på områdena som sved, och det visade sig att det inte alls var snittet, utan nästan som brännmärken efter någon form av verktyg (gissar vi) som används under operationen. Det kändes som en tyngd lyftes från mina axlar då jag hörde det. Genast kändes allt lite lättare att hantera igen. Om snittet inte gjorde ont var allt bra!
Vi frågade om det fanns något man kunde göra åt svidandet, men barnmorskan som var in hann först inte riktigt lyssna, utan trodde vi menade om det fanns något man kunde lägga på själva snittet och sa bestämt nej. Sen då hon fattade vad vi menade och kom och tittade så föreslog hon hydrokortison som hon sen hämtade åt mig. Det hjälpte en hel del, och svidandet lugnade sig långsamt efter det.
Under fredagen började det pratas om att vi skulle åka hem följande dag, vilket vi inte alls kände oss redo för. I det här skedet kunde jag inte ta mig ur sängen själv och klarade inte ens av att gå dom väldigt få metrarna till toaletten. Vi försökte förklara det här och undrade om det fanns någon möjlighet att få bli kvar en dag längre, med det togs inte emot med väldigt glada miner eftersom de helt tydligt ville ha bort oss därifrån och behövde rummet för följande familj. Jag mådde ganska dåligt av känslan av att lite bli utkastade, speciellt som jag ännu var i ganska dåligt skick. Jag kände mest bara ångest och oro eftersom jag upplevt bemötandet nästan som irriterat då vi försökte förklara, och som att ingen riktigt ville lyssna eller förstå hur jag mådde och som om mitt mående var totalt obetydligt i frågan när vi skulle åka hem. Två-tre dygn efter att ha haft magen uppskuren så ska man tydligen vara på benen och kunna röra sig helt som normalt, kändes det som. Nå, Lillen fixade sen då vi fick stanna lite längre.
I och med att Lillen vägde under 3 kilo då han föddes mätte de hans blodsocker med jämna mellanrum. Först såg allt bra ut och det gick upp till en okay nivå och höll sig där ganska bra. Men tidigt på lördagsmorgonen hade plötsligt Lillens sockervärden sjunkit, han åt dåligt och spydde upp det mesta, och gick mest ner i vikt. Det är ju normalt att bebisar går ner i vikt de första dagarna, men nu vägde han 2700 gram och sockervärdena var dåliga. Beslutet togs att han skulle få åka ner till NICU (intensivvårdsavdelning för nyfödda). Det här var någon gång runt 6-7 på morgonen. Per var med ner då Lillen fördes iväg, dels för att han sen skulle veta hur vi skulle hitta dit senare. Alltså sjukhus är ju verkligen labyrinter. Vi passade sen på att försöka sova lite. Under morgonen kom det sen in en sköterska som meddelade att det skulle tas blodprov. Det hade tagits blodprov på mig någon av dagarna innan, så vi var lite osäkra på vem de skulle sticka den här gången. Det visade sig vara Lillen hon var ute efter och blev jätteförvånad då det inte fanns någon bebis.
Senare under dagen var vi ner en sväng och hälsade på Lillen, som hade fått en sond så de kunde mata honom den vägen. Dom som jobbade nere på NICU var verkligen superhärliga och mysiga, och det kändes verkligen som om han var i goda händer. Det var ju inte något värre fel på honom, så vi var aldrig speciellt oroliga, och alla vi träffade på medan han var borta försäkrade oss hela tiden om att allt var lugnt och bra med honom. Jag orkade inte vara nere på NICU väldigt länge, det kändes lite för övermäktigt att sitta upp så länge + att där var väldigt varmt, så jag började må lite dåligt. Per åkte ner igen senare under dagen för att få lära sig hur sonden användes.
Ungefär 12 timmar efter att han togs ner till NICU kom de upp med honom tillbaka till oss. Han hade ännu kvar sonden (jag tror den togs bort följande dag), men vi behövde aldrig använda den eftersom han då hade börjat äta väldigt bra själv och inte längre spydde upp det mesta. Från NICU fick han en virkad bläckfisk, stickade strumpor, en stickad mössa och en napp. Allt förutom bläckfisken har varit i flitig användning här hemma!
I min trötthet tyckte jag Lillen med sin dinglande sond påminde lite om såna där djuphavsfiskar med en dinglande lampa.
Jag tror det också var under lördagen jag försiktigt började lära mig ta mig ur och i sängen själv. Ibland funkade det och ibland inte. De där sängarna var verkligen inte alls tänkta att man skulle ta sig i och ur efter en operation...
På söndagen var barnmorskan som hade han dom oss den dagen orolig över att vi ville hem, men lugnade sig då vi förklarade att vi inte alls behövde åka hem då. Vi hade sagt söndag bara för att vi inte kände oss redo att åka redan på lördag. Orsaken till hennes oro var för att hon inte visste hur hon skulle hinna få alla papper och allt annat som behövde fixas före vi fick åka hem gjort. Så det bestämdes att vi skulle åka hem följande dag. Det kändes väldigt bra att få bli kvar ännu ett dygn. Under lördagen började jag lite kunna gå igen, också fast det var väldigt korta bitar.
Det tog också hela vägen till söndag innan jag vågade duscha ordentligt. Jag var så orolig för att snittet skulle svida eller göra ont, så jag hade varit totalt livrädd för det. Men jag kände att jag behövde duscha innan vi åkte hem så jag kunde fråga grejer ifall något kändes fel. Dagarna innan hade jag suttit på toaletten och försiktigt duschat snittområdet, och då hade det inte känts speciellt jobbigt (utöver dom där områdena bredvid snittet). Det visade sig att det inte var några som helst problem att duscha, utöver att jag inte orkade stå upp, och det kändes inte superbehagligt att sträcka upp händerna eller göra andra rörelser där jag behövde sträcka på mig lite.
Jag tror det var i samband med min dusch som Per märkte att jag hade enorma blåmärken på ena armen och ett på rumpan. Jag var totalt omedveten om att dom fanns, för dom gjorde inte egentligen alls ont. Vi har kommit fram till att dom nog kom då jag lyftes över till rullstolen då jag skulle ner till förlossningsrummet. Det är i alla fall en av dom få tillfällen vi kan komma på då det behövde användas kraft på det viset. Eventuellt då jag lyftes från en säng till den säng jag rullades till operationen i. Ändå spännande hur jag inte kände blåmärkena! Dom bara såg väldigt hemska ut.
I något skede under dagarna där märkte jag också att jag hade ett plåster på ryggen efter epiduralen (antar jag). Också något jag förvånansvärt länge var helt omedveten om att fanns där.
På söndagskvällen passade vi på att titta på den senaste avsnittet av Buzzfeed Unsolved eftersom det hade kommit upp ett nytt avsnitt av en ny säsong på fredagen. Det här var nog en av dom första stunderna vi började känna att vi började vara redo att åka hem.
På måndagen den 19 oktober var det dags att åka hem. Redan här började det eviga problemet alla med bebisar brukar ha: att planera att åka en viss tid, men sen tar det betydligt längre. När vi började göra oss i ordning så ville Lillen ha mat igen, och vi kom av oss, och det drog sen ut på tiden en del. Superroligt också att för första gången få klä Lillens helt egna kläder på honom! Inklusive yllesockorna och mössan han fått från NICU. Under tiden vi var på BB använde vi kläderna man får låna där. Och med tanke på antalet gånger dom behövde bytas på grund av spya så skulle de vi hade med oss aldrig räckt.
Till slut kom vi i alla fall iväg. Tyvärr klarade jag fortfarande knappt alls av att gå, så jag behövde rullstol för att ta mig ner till entrén. Per tog Lillen och två barnmorskor (bland dom få som pratade svenska) körde mig ner till entrén. Två eftersom den ena var första dagen på jobb där och därför följde med den som hade hand om oss den dagen.
Jag lyckades själv krångla in mig i bilen och sätta mig någorlunda bekvämt. I bilen på väg hem kändes det som ungefär vartenda organ i min kropp skvalpade omkring i varje sväng eller liten gupp. Det var en ganska underlig känsla.
Vi behövde göra ett snabbt stopp på vägen för att hämta lite grejer från apoteket och några burkar ersättning. Lillen och jag stannade kvar i bilen och väntade medan Per rusade in till butiken. Nervigt värre! Jag var så orolig för att Lillen skulle vakna och börja skrika, men han somnade typ innan vi packat in oss i bilen vid BB och sov tills en stund efter att vi kommit hem. Några oroliga grymtningar medan Per var in i butiken, men annars var det lugnt.
Jag har planer på att försöka få ihop ett inlägg om första tiden hemma också. Ska försöka komma ihåg något från det, hehe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar