Läsksmaktest

Då jag bad om tips på vad ni ville läsa för inlägg fick jag tipset om att Per och jag kunde testa till exempel amerikanskt godis. Det här blev en lite annorlunda variant. Vi bestämde oss för att smaka på läsk! Vi köper alltid spännande läsk vi hittar och inte sett förut, så det kändes som det passade perfekt att göra ett inlägg om några såna!

Fanta Peach

Storlek: 355 ml

Ursprungsland/Tillverkningsland: USA

Poäng av oss: 3/5

Per: Äkta persikosmak, konstigt nog. Knappast amerikansk, de brukar vara väldigt konstgjorda till smaken. Lite för sötsliskig för att fungera som törstsläckare.

Poäng: 3/5

Sandra: Den doftar persika, och färgen är superorange. Först fick jag ingen tydlig persikosmak alls och vet inte om jag skulle ha kunnat gissa vad det skulle vara för smak, men efter några klunkar tyckte jag smakade persika väldigt tydligt.

Poäng: 3/5

Fanta Pineapple

Storlek: 355 ml
Ursprungsland/Tillverkningsland: USA

Poäng av oss: 4/5

Per: Amerikansk Fanta fortsätter förundra. Den här är också söt och smakar hyfsat äkta ananas, lite...bitsk, i brist på bättre ord. Mindre sötsliskig, mer poäng.

Poäng: 4/5

Sandra: Den här doftar ananas och har en väldigt tydlig ananassmak som jag tyckte var ganska äkta. Den hade en väldigt kraftig gul färg. Den var ganska söt, men inte lika söt som den med persika.

Poäng: 4/5

Fanta Fruit Punch

Storlek: 335 ml

Ursprungsland/Tillverkningsland: USA

Poäng av oss: 5/5

Per: Fruktigt är gott! Mina favoritfanta top 3 är Fanta shokata/fläder, exotic och nu fruit punch. Vattenmelonsmak utan att vara för mycket, som det ibland kan bli. Testvinnare?

Poäng: 5/5

Sandra: Den både doftar och smakar vattenmelon och jordgubb, eller sådär som godis med dom smakerna smakar. Gott! Den kunde lätt vara för söt, men jag tycker inte att den här är för söt. Den är rödrosa till färgen, men konstigt nog inte sådär supergrann färg som amerikanska läskar ofta har. Mer som Muminläsken, men kanske till och med lite blekare. Min nya favoritfanta!

Poäng: 5/5

Coca-Cola Cherry

Storlek: 335 ml

Ursprungsland/Tillverkningsland: USA

Poäng av oss: 4/5

Per: Efter en halv klunk undrade jag vad skillnaden mellan denna och Dr Pepper är. Kort Googlande gav mig tillräckligt med inför om historien bakom för att skriva en avhandling i ämnet (t.ex. i Kanada gör Dr Pepper av Pepsico, i Europa av Coca-Cola). Själva drycken i sig är god. Kunde knappt känna skillnaden på den här och Dr Pepper.

Poäng: 4/5

Sandra: Jag är alltid väldigt skeptisk till läsksorter i stil med Dr Pepper, för det är en läsk som är så söt och sliskig så mina tänder börjar ila massor. Den doftade lite som Dr Pepper, men jag tyckte inte den smakade lika. Den här smakade Coca-Cola men med lite samma körsbärssmak som Dr Pepper, MEN inte lika supersöt. Den var god och jag blev positivt överraskad!

Poäng: 4/5

Sprite Zero Lemon Lime & Cucumber

Storlek: 330 ml

Ursprungsland/Tillverkningsland: Storbritannien

Poäng av oss: 5/5

Per: Oj! Smakar verkligen gurka! Med en frisk fläkt av citrus. Skulle säkert massa bra som blandvatten till Englands nationallikör Pimm's. Bör testas.

Poäng: 5/5

Sandra: Första gången jag hörde om gurkläsk var jag lite skeptisk, men sen smakade vi på en på flyget hem från England en gång, och det var gott! Den här är inget undantag. Så himla fräsch och frisk smak. Börjar med citrus, och går sen över till en väldigt äkta gurksmak. Det låter konstigt, men är sjukt gott! Jag gillar nästan den här mer än vanlig Sprite, faktiskt.

Poäng: 5/5

A&W Root Beer

Storlek: 355 ml
Ursprungsland/Tillverkningsland: USA

Poäng av oss: 3/5

Per: Har druckit root beer tidigare och tyckte den sorten smakade som en studsboll luktar, lite gummiaktigt. Den här smakade lite mer vanilj och mindre gummi. En helt godkänd förbättring. Minnena av studsbollssmak försvinner mer och mer för varje klunk. En svag fyra åt denna.

Poäng: 4/5

Sandra: Den har en väldigt speciell doft som påminner mig om något, men jag är osäker på vad. Kanske något tuggummi? Den smakar också väldigt lika som den doftar, lite vanilj-körsbär-cream soda nästan. Vanilj är ändå den tydligaste smaken. Jag tyckte inte den var helt förfärlig, men absolut inte supergott. Jag vill inte ha mycket åt gången av den i och med att jag har svårt för många vaniljdofter och -smaker. Den här blev rätt snabbt lite för mycket.

Poäng: 2/5

Old Jamaica Ginger Beer Regular
Storlek: 330 ml
Ursprungsland/Tillverkningsland: Storbritannien
Poäng av oss: 2,5/5

Per: Yikes! Ginger beer! Min ärkefiende. Tog mig några gångers försök med ginger beer på brittisk pub innan jag kom ihåg att det ju inte alls är gott. För stark ingefärasmak. Efter en klunk till så är den inte lika illa. Munnen är väl bedövad. Inte kanske så illa, men jag föredrar ginger ale.
Poäng: 2/5

Sandra: Jag var lite rädd för den här eftersom jag hört Per prata så illa om ginger beer under så många år. Den doftar äkta, men väldigt starkt, ingefära, och smakar väldigt starkt ingefära. Den är otroligt starkt i munnen efteråt, precis som om man äter nåt med ingefära. Första smaken var lite citrusaktig innan eftersmaken kom. Jag tyckte ändå den var helt ok, jag hade förväntat mig värre efter allt jag hört. Däremot skulle jag inte vilja ha en hel burk.
Poäng: 3/5

BOS Ice Rooibos Peach
Storlek: 250 ml
Ursprungsland/Tillverkningsland: Tyskland
Poäng av oss: 4/5

Per: Iste slår aldrig fel! Den här är lite svag i smaken, men kanske jag är för van med lite väl konstgjorda sorter. Vill sätta mig på en solig, varm strand och njuta. Mmm, sommar.
Poäng: 4/5

Sandra: Den här doftar väldigt typiskt iste, och smakar ganska typiskt persikoiste. Den har kanske en lite tydligare tesmak än många andra, och är inte lika söt. Det finns absolut godare sorter, men det är absolut inget fel på den! Jag gillar iste, och den här tyckte jag om!
Poäng: 4/5

NOCCO Rudolph's Apple
Storlek: 330 ml
Ursprungsland/Tillverkningsland: Nederländerna
Poäng av oss: 3/5

Per: NOCCO och liknande drycker brukar lämna en underlig eftersmak eller till och med någon hinna i min mun. Juläppelsmaken kan vara jättesött. Här har dom lyckats hålla eftersmaken till ett minimum. Smaken liknar alkoholfri äppelcider. Eftersmaken högg i en stund senare. Not nice. Svag trea.
Poäng: 3/5

Sandra: Jag ogillar BCAA-smaken, och det betyder att jag inte riktigt gillar någon av de dryckerna. Hatar den där konstiga, pulvriga eftersmaken precis varenda en av dom har, och det lägger sig som en obehaglig hinna i munnen. Den här smakade äpple, lite som någon juläpple-läsk jag smakat förut, juligt i alla fall, men sen nästan genast tar BCAA-smaken över och det är det enda man känner. En mycket svag trea, bara för att den inte är helt vidrig.
Poäng: 3/5

Capri-Sun Orange & Peach
Storlek: 330 ml
Ursprungsland/Tillverkningsland: Tyskland
Poäng av oss: 4/5

Per: Ett wildcard för detta test. Smakar faktiskt som en blandning av apelsin och persika. Kunde kallas för en förädlad Trip. En svag fyra.
Poäng: 4/5

Sandra: Jag är ett stort fan av Capri-Sun! Den här är, precis som alla Capri-Sun, som en blandning mellan juice och saft. Den doftade och smakade apelsin och persika, en favoritblandning av smaker, inga konstigheter där. Den är väldigt söt, och det kändes som det blev som en hinna i munnen. Men den är ändå väldigt god!
Poäng: 4/5

Recension: You're the One That I Want

Det här är Giovanna Fletchers andra bok. Den handlar om Maddy, Ben och Robert som varit bästa vänner sen de var små. Maddy blir tillsammans med Robert då de är tonåringar, och Ben som redan länge gillat Maddy vet inte riktigt vad han ska göra. I boken får man följa med hur de växer upp och hur deras relationer förändras, sett ur både Maddys och Bens synviklar. Ska Ben berätta vad han känner och riskera att förlora sina båda bästa vänner? Och har Maddy några känslor för honom? Maddy som bara haft ögon för Robert inser att kärlek och hennes känslor inte riktigt är så straightforward som hon hittills trott.

Jag har lite delade åsikter om den här boken. Jag hade ganska höga förväntningar, för jag älskade hennes debutroman Billy and Me, och jag antar att det gjorde att jag blev lite besviken på den här, för jag tyckte inte alls den var lika bra, tyvärr. Det tog ett bra tag för mig att komma in i den ordentligt, och det tog läääänge innan mer spännande saker började hända och man bara ville fortsätta läsa. Då man väl kom in i den och de där spännande delarna började blev boken riktigt bra, men jag kände att det tog allt för länge att komma dit. Också fast jag förstår varför allt det där innan var med, för man behövde veta bakgrund och allt sånt, så kändes det lite väl långt, speciellt som det inte hände sådär väldigt mycket i merparten av den delen. 

Gillar man chick lit är den ändå värd att ge en chans, för överlag gillade jag den, men den var långt ifrån den bästa boken jag läst.

Torka aldrig tårar utan handskar

SVTs serie, Torka aldrig tårar utan handskar, i tre delar, baserad på Jonas Gardell trilogi med samma namn (första boken har kommit ut, men inte de två andra) är något som berört mig alldeles otroligt. Jag hittade länken till första avsnittet via X3Ms hemsida och skulle bara "titta några minuter för att se vad det är för något", men tror inte jag klickade på paus en enda gång under avsnittet. Jag förtrollades helt totalt. Några dagar senare kollade vi på avsnitt två, och det var samma sak då. Väntar oändligt massor på tredje avsnittet. Det är omöjligt att inte bli rörd av den, det är omöjligt att inte känna något. Fantastiska skådespelare och en så fin, och så himla hemsk, historia. Man sitter där och skrattar och storgråter om vartannat. Det hemskaste är väl vetskapen om att det som berättas är sant. Att personerna det handlar om är baserade på verkliga personer. Att det är verkliga historier om verkliga personer.

På 80-talet kom HIV/AIDS till Sverige. Ingen visste riktigt vad det var, hur det smittade eller hur det funkade. Det man "visste" till en början var att det var något som drabbade homosexuella, narkomaner och prostituerade, alltså "de andra". Till en början fanns det många, också inom vården, som vägrade ha något med de smittade att göra. I början isolerades till och med vissa och läkare ville inte ha med dem att göra. Ingen fattade riktigt vad det var, och ingen visste hur det skulle behandlas.

Serien handlar om Rasmus, som genast efter studenten flyttar från en liten plats till stora Stockholm. Han har länge vetat att han är homosexuell, och också fast han inte kommit ut som det har han länge fått stå ut med att bli mobbad för det. Den andra personen som serien följer är Benjamin, ett Jehovas Vittne som även han redan ett tag vetat att han är bög, men som förtryckt sina känslor. Det blir det ändring på då han träffar på Paul och hans vänner som är mycket öppet homosexuella. Via dem träffar han också Rasmus som blir hans pojkvän. Man får också till viss del följa med deras vänner i serien. Plötsligt börjar många av deras vänner bli sjuka och blir diagnostiserade med HIV, och även Rasmus test kommer tillbaka positivt.

Jag har läst oändligt många artiklar på SVT om hur det var i Sverige under första tiden då HIV/AIDS upptäcktes i landet. Jag tycker det är otroligt spännande att läsa om. 80-talet är inte så långt bort, och sättet vissa hanterade det hela på känns så främmande för mig som inte alls var väldigt gammal då bromsmediciner började komma. Visst är det något lite skrämmande också för mig, men så länge jag har vetat något om det hela så har jag också sett det som något som inte nödvändigtvis behöver leda till död.

102 Minutes: The Untold Story of the Fight to Survive Inside the Twin Towers

I april läste jag ut boken 102 Minutes: The untold story of the fight to survive inside the twin towers. Boken ä skriven av Jim Dwyer och Kevin Flynn och berättar historien om människorna i tvillingtornen den 11 september 2001. Allt är baserat på berättelser av överlevande, de som jobbade med att hjälpa folk, de som från utsidan såg det hända, telefonsamtal från tornen, och så vidare, och berättar alltså verkliga historier om vad som hände. Man får följa med dem från just innan planen kör in i tornen, till efter att de kollapsat. Förutom folk i tornen får man också följa de som försökte hjälpa; främst polis och brandkår. Det gås också igenom hur tornen var planerade och vad man trodde då man byggde dem, och hur samarbetet mellan polis och brandkår aldrig fungerat.

Jag älskade den här boken, man drogs verkligen med och vetskapen om att det hände på riktigt gör den riktigt sorglig till och från. Jag grät på flera ställen, och väldigt ofta då man redan visste hur det skulle sluta för någon så hoppades man om och om igen att det skulle gå på ett annat sätt. Det är en mycket välskriven bok, och det känns som om du lär känna många av personerna som det skrivs om. Det är knepigt att memorera alla som nämns, och jag blandade snabbt ihop folk, eller glömde bort vad som tidigare skrivits om dem, men på något underligt sätt kändes det ändå som om man lärde känna vissa av dem. Jag har väldigt svårt att minnas namn, vilket nog inte alls gjorde det lättare för mig.

Något annat som gjorde den här boken speciell är att man sällan fått höra väldigt mycket om de som fanns i tornen. Det fanns så mycket man aldrig tidigare fått veta, trots att man enda sen dagen det hänt fått höra massor om det. Boken innehåller också en hel del om bombincidenten i norra tornet 1993, som jag måste erkänna att jag inte ens visste hade hänt innan jag läste den här boken.

Känns som om jag inte behöver berätta allt för mycket mer om den här boken, för vi vet alla vad som hände den där dagen (om inte är det kanske dags att googla datumet...).

Fanta Strawberry

Sist av alla smakade vi på Fanta Strawberry som jag hade mest förhoppningar om att skulle vara god, och som jag var mest nyfiken på. Jag gillar Fanta, och anser att de flesta av deras smaker är goda. Och den här var absolut inget undantag.

Inte var den väl jätteJÄTTEjättegod, men den var god. Inget väldigt extra med den. Den smakade helt enkelt jordgubbsfanta. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Den smakade lite som någon sorts godis i flytande format och med kolsyra i.

Precis som den vanliga apelsinfantan var färgen på den här minst sagt speciell. Grannröd. Väldigt fin färg tycker jag, men kanske inte på läsk eftersom det då mest får en att tänka på färgämnen som det innehåller.

Det här var en läsk som jag vill ja fler gånger! 

Rip It Energy Lime Wrecker

Det här var den andra av energidrickorna vi köpte. Samma märke som den förra, men en annan smak.

Finns inte allt för mycket att säga om den. Vi drack inte ens hälften, för den var hur äcklig som helst!! Huuu! Aldrig mer...

Rip It Energy Stinger Mo

Jag hatade energidricka väldigt länge, men på grund av Per har jag lärt mig gilla vissa. Jag känner mig inte väldigt mycket piggare av dem (har bara svårt att sova) men jag älskar smaken! Så vi bestämde oss för att pröva två energidrickor av märket Rip it. Det här var den första av dem.

Färgmässigt såg det ut som vanlig energidricka (varför ska alla vara samma tråkiga färg?)

Den doftade väldigt gott, men smaken var inte riktigt lika bra. Det var den vanliga energidryckssmaken men en annan smak som jag inte kan lägga fingret på riktigt. Pers reaktion efter en klunk var att det smakar gummiboll, så han ogillade den en hel del. Jag vet inte om jag direkt ogillade den, men inte var den väldigt god heller. 

Ska man dricka energidricka finns det betydligt godare val än den här!

Pringles med pizzasmak

Jag är alltid lite skeptisk till chips i udda smaker, vet inte ens riktigt varför. De här chipsen skulle smaka som en pizza med ost och tomatsås. Kändes ju spännande. De doftar svagt av ost och har en hel massa röd krydda på sig.

Per tyckte de smakar pizza, jag tycker inte att det är en överväldigande pizzasmak direkt. Goda är de, men jag tycker de smakar mer en mix av goda kryddor än pizza. Absolut värda att köpa, för de var ju goda!

Mello Yello

I butiken sa de att det här är Coca-Colas version av Mountain Dew, så den skulle såklart följa med hem. Per älskar Mountain Dew, och jag dricker några klunkar då och då också fast jag aldrig skulle överväga att köpa det själv. Gillar inte riktigt smaken.

Färgen var väldigt lik Mountain Dew, men aningen blekare tycker jag. Inte väldigt speciellt. Fick mig mest att tänka myggmedel/diskmedel eller något annat som man INTE ska dricka.

Per var inte väldigt imponerad av smaken. Jag var inte heller väldigt förtjust i den, men det är bättre än Mountain Dew i alla fall, också fast de var väldigt lika. Den här var mindre...jaaa, stark är lite fel ord väl, men det var en svagare smak helt enkelt, och med en bättre eftersmak än man får av Mountain Dew.

Inget för mig, och eftersom Per inte heller var imponerad så känns det inte som om det är något som kommer köpas igen på ett tag.

Snickers Almond Bar & Twix Peanut Butter

Snickers Almond Bar

Jag älskar Snickers, men den här var inte god. Det var allt för mycket toffegrejs och knappt några mandlar alls. Skulle det funnits fler mandlar och mindre toffe, lite mer sådär som vanliga Snickersen, så tror jag den skulle varit god.

Twix Peanut Butter

Den här Twixen var lite annorlunda på fler sätt än att den innehöll peanut butter. Kexet var chocolate cookie istället för det vanliga. Vi gillade den väldigt mycket! Härlig blandning mellan sött och salt och jag som inte gillar den där toffe-grejen i vanliga Twixen tyckte om den här, för den innehöll väldigt lite av den. Galet gott! Verkligen något vi kommer att köpa igen! Många gånger!

Fanta Orange

Så varför köpte vi helt vanlig Fanta? Jo, för att den hör till de läsksorter som verkar variera i smak väldigt mycket beroende på land. Vanliga Fantan i England håller sig både jag och Per långt borta från, för den smakar inte alls gott. Vill man ha något som påminner om den finska Fantan ska man köpa Tango Orange. Vi bestämde oss för att testa den amerikanska versionen eftersom vi ville veta om den smakade mer som den finska än vad britternas variant gör, och för att annars bara se vad den smakar.

Första överraskningen var färgen. Den var verkligen grannorange! Fotot här berättar inte riktigt hur orange den verkligen var, för då man hade den i solen så liksom lyste den orange på ett väldigt speciellt sätt som jag inte tror jag sett någon läsk göra förut. Lite skärmande nästan, i alla fall då man tänker på att det säkert innehåller en hel del färgämnen.

Smaken då? Den var tusen gånger bättre än den brittiska! Den var väldigt lik den finska, tycker vi. Inte helt samma, men betydligt närmare än Fantan här. Smaken var dessutom lite starkare på något vis, den finska är mildare. Riktigt gott, och helt klart värd att köpa igen tycker jag!

Diet Pepsi Lime

Jag är inte alls en person som gillar diet-, zero- och alltvaddetnuheter-läsk. Jag ogillar smaken och till och med hur den känns i munnen. Den innehåller allt för mycket kolsyra (som jag inte riktigt tål) och skummar i mängder. Finns inget jag tycker är bra med den. 

Så jag var lite besviken att det bara fanns en diet-version av den här, och läsken i sig var en riktig besvikelse. Riktig Pepsi (eller Coca-Cola) med färsk lime är väldigt gott, men det här smakade som diet Pepsi med någon lite småunderlig extrasmak. Så nej, den här kommer jag inte köpa igen.

Men gillar man diet Pepsi så kanske man gillar den, men jag vet inte om jag skulle säga att den där extrasmaken var sådär väldigt tydligt lime.

Ser mitt huvud tjockt ut i den här?

Ser mitt huvud tjockt ut i den här? är en bok skriven av Randa Abdel-Fattah.

Boken handlar om 16-åriga Amal Mohamed Nasrullah Abdel-Hakim som är född och uppvuxen i Melbourne, Australien. Strax innan hon ska börja skolan igen efter lovet bestämmer hon sig för att börja bära slöja på heltid. Från förskolan till sexan gick hon i en katolsk skola, från sjuan till tian gick hon i en islamisk skola. Efter det satte hennes föräldrar henne i en privatskola där hon är den enda muslimen vilket gör att hennes val att bära slöja inte är det lättaste val hon gjort. Förutom de vanliga tonårsproblemen måste hon nu också hantera jobbiga kommentarer och att många tror att hon blivit väldigt, väldigt religiös.

Hon är förtjust i Adam, men tillåter sig inte att ha ett förhållande innan hon är gift, vilket leder till en del grubblande och vissa problem. Klassens populäraste tjej, Tia, blir om möjligt ännu jobbigare efter att Amal börjar bära slöja. Amal och hennes vänner försöker dessutom "rädda" en av deras bästa vänner, Leila, från hennes jobbiga föräldrar. Leila vill plugga juridik medan hennes föräldrar vill att hon ska hoppa av skolan och gifta sig så fort som möjligt. Därför bjuder de hela tiden hem passande karlar, vilket irriterar Leila.

Amal börjar då och då tvivla på att valet att bära slöja var rätt. Hon möter en hel del fördomar, och till och med hennes föräldrar försöker få henne att ändra sig. Amal som vanligen utan att tveka skulle ställa upp i debattävlingen som ska äga rum senare under året är nu tvungen att bli övertalad. Hon är rädd för att ställa sig på scenen framför massor av människor. Vad ska de säga?

Också fast jag inte varit helt borta då den kommer till islam så gjorde nog den här boken ändå att jag såg religionen, och kulturen, på ett helt nytt sätt. Det här är en helt fantastisk bok! Den är rolig, bra skriven och man börjar förstå vissa saker som man tidigare kanske inte helt fattat. Den här är verkligen, verkligen läsvärd. Det är en ungdomsbok, men jag tror att många vuxna också skulle dra nytta av att läsa den.

Skugg-gömman

Det här är fjärde och sista boken i Maria Gripes Skuggserie.

Boken utspelar sig 1914 och 1915. Till skillnad från de tidigare tre böckerna handlar den här om Carolin istället för Berta.

Carolin har flyttat till Stockholm, har blivit lite mognare, och ägnar sig åt teater. Boken föreställer hennes egna anteckningar som hon gjort för att kunna "undersöka sitt liv". Man får följa hennes liv och funderingar och lär känna Ingeborg, David, Kyrkstirraren, Gerda och en bunt till. Karaktärerna man lärt känna i de tidigare böckerna är inte alls med lika mycket mer.

Bland annat hjälper Carolin Gerda och hennes två barn att komma bort från Gerdas våldsamme far. Och hon börjar lära känna sig själv. Hon jobbar med roller och skriver manuskript. Film har också börjat intressera henne. Hon skriver brev till sitt andra jag, Saga, och får då och då svar. En mystisk man, Kyrkstirraren, dyker upp i hennes liv och verkar mer eller mindre förfölja henne. Vem är han och vad vill han?

Från Rosengåva håller hon sig borta. Där har hänt så mycket på sista tiden att hon känner att hon inte längre passar in eller borde vara där.

Ja, vad kan jag säga om den här boken? För att vara helt ärlig så måste jag säga att den här boken utan tvekan är den sämsta i serien. Den kan på inget sätt mäta sig med de tidigare tre böckerna.

Jag skulle absolut ha kunnat följa med Berta ännu en bok, de böckerna fastnade man verkligen för. Men den här kom jag aldrig riktigt in i. Den kändes "ryckig" på något sätt. Ibland var den skriven i pjäsform och ibland kom det långa brev som Carolins två olika personligheter hade skrivit till varandra. Men jag vet inte riktigt vad den här boken heller handlade om, sådär riktigt, riktigt handlade om.

Den var väl inte direkt dålig, jag har stött på många sämre böcker, men jag hade ganska höga förväntningar eftersom de tidigare tre böckerna är väldigt bra. De blir man helt inne i, och de är på något sätt "trevligare" skrivna. Då jag läste den här märkte jag ideligen hur jag började tänka på något annat medan jag läste, men orkade sällan gå tillbaka för att se vad jag missat. Delar av boken var bra, men det fanns mer som var mindre bra. Det kändes knappt som om den hörde ihop med resten av böckerna.

Som ni minns klagade jag på en person som lagts in på ett lösryckt sätt i tredje boken. Den personen dyker upp igen här, och har en väldigt stor roll. Men det ändrar ändå inte på att delen där personen är med i tredje boken känns väldigt lösryckt och inknölat.

Skuggornas barn

Det här är tredje boken i Maria Gripes Skuggserie.

Boken handlar om slutet av 1912 och en stor del av 1913. I slutet av andra boken lämnar Berta Rosengåva, dels på grund av vissa händelser där, dels för att hon ska åka hem för att börja skolan igen. Första delen av boken handlar om då hon är hemma, och knappt har någon kontakt med de på Rosengåva. Hon funderar över det hon fått veta om platsen och saker Carolin sagt.

Carolin, Arild och Rosilda har åkt till Frankrike för att träffa Arilds och Rosildas pappa. Med dem åker Sofia, pappans döde brors fru, som är ute efter Rosengåva eftersom hon anser att hon är den rätte ägaren. Där träffar de Leonie som senare följer med tillbaka till Rosengåva.

Till Rosengåva åker Berta igen under påsklovet, pingsten och återvänder dit då sommarlovet börjar. En av gångerna kommer hon dit bara för att få höra att Carolin gett sig iväg, och ingen vet vart hon tagit vägen. Berta har inte heller hört något av henne, och hon börjar forska i vart hon kan tänkas ha tagit vägen, och varför hon lämnat Rosengåva fast hon sagt att hon aldrig ska göra det. Dessutom ska Arild och Leonie gifta sig, trots att de inte älskar varandra. Är det ännu ett av Sofias försök att ta över Rosengåva? Och vad ska hon hitta på till näst? Men saker börjar ändå sakta ordnas upp, och sånt alla har grubblat över får sina svar.

Den här boken kände jag igen att jag inte riktigt visste vad den skulle handla om eller vad det var meningen att jag skulle vänta på. Det fanns såklart saker jag hoppades att skulle hända, men det kändes inte riktigt som om den hade någon direkt handling. Meeen, som jag har upprepat antalet gånger om de två föregående så gjorde det inte så mycket. Den var riktigt, riktigt bra i alla fall.

Det fanns saker som hände som jag egentligen hade räknat med att skulle hända redan i andra boken. Och precis som med de två föregående böckerna så var det inte så värst svårt att räkna ut vad som skulle hända. Kanske aningen svårare än tidigare eftersom man inte riktigt visste vad man skulle vänta på, men ändå inte jättesvårt.

En del av historien kändes mest bara förvirrande. I början av boken umgicks Berta med en person som det pratades om en hel del då, men som i resten av boken inte ens nämndes. Jag vet inte, kanske dyker personen upp i följande bok? Men i den här boken känns det mest bara som om det inte bidrar så mycket till att komma vidare i historien. Dessutom är det aningen frustrerande då man gärna skulle vilja ha svar på några frågor kring personen, men inte får några alls. Jag vet inte, det kändes bara så lösryckt på något vis.

(Förlåt för en dålig recension, men jag har problem att helt förklara handlingen i boken eftersom jag inte har något riktigt grepp om den.)

...och de vita skuggorna i skogen

Det här är andra boken i Maria Gripes Skuggserie.

Den här boken handlar om sommaren 1912. Berta och Carolin har kommit varandra mycket närmare och bestämmer sig för att åka iväg och jobba tillsammans en sommar för att komma ännu närmare varandra. Planerna är att de ska jobba som pigor någonstans, men Berta hittar en annons där det söks två bildade ungdomar till ett slott som heter Rosengåva. De ska vara sällskap åt tvillingarna Arild och Rosilda. Tvillingarna har hela sitt liv bott på slottet och har haft väldigt lite kontakt med yttre världen och det har gjort att de kan vara lite besynnerliga då och då.

Till en början går allting bra, men det visar sig snart att Bertas förhoppningar om att hon och Carolin ska komma varandra närmare inte alls funkar. Istället verkar de glida ifrån varandra mer och mer. Och vad är det egentligen för plats de har kommit till? Allt verkar inte riktigt vara som det ska, och slottets och Arilds och Roslindas släkts historia är allt annat än lycklig och enkel. Det har dessutom gjort Rosilda stum. Berta börjar undra vad det egentligen är som händer och vad som hänt på slottet, och varför målar Rosilda konstiga vita skuggor i sina tavlor?

Precis som med den första var det ganska lätt att räkna ut vad som skulle hända redan ett bra tag innan det hände. Men det var aningen svårare här, i alla fall slutet tog det ett tag innan man var helt säker på vad som skulle hända (även fast jag haft mina aningar redan ett bra tag). Man behövde läsa sista kapitlet innan man kunde vara helt säker på att man hade rätt. Det störde inte så mycket i alla fall, precis som första boken så blev den inte mycket sämre av det.

I övrigt var den här boken mer spännande än första. Dels för att det kändes som om den hade lite mer handling än den första, dels för att det fanns väldigt intressanta historier om vissa karaktärer. Vissa delar av boken var så intressanta och spännande att man inte riktigt kunde slita sig från den. Man ville veta vad som hände på nästa sida hela tiden. Till och med den gamla svenskan tyckte jag hade minskat en aning (fast nu störde jag mig då och då på alla kommatecken som kändes lite malplacerade).

Skuggan över stenbänken

Det här är första boken i Maria Gripes Skuggserie.

Boken utspelar sig i Sverige under slutet av 1911 och början av 1912 och handlar om 14-åriga Berta. I början av boken kommer en ny jungfru, Carolin, till Bertas familj. Carolin är 16 och skiljer sig väldigt mycket från deras tidigare jungfrur. Hon har en mycket stark egen vilja och är inte rädd för att ta egna initiativ och säga vad hon tycker.

Berta börjar undra över vem Carolin egentligen är. Hon är hemlighetsfull och berättar nästan inget om sig själv för familjen. Dessutom lämnar hon huset i hemlighet under nätterna och kan en stund vara hur trevlig som helst mot Berta, för att följande ögonblick vara väldigt kall mot henne. Berta blir mer och mer frustrerad över att Carolin inte berättar något alls om sig själv och dessutom hela tiden byter sätt mot Berta.

Jag drogs väldigt fort in i historien, också fast den lite äldre svenskans då och då irriterade mig var det inget jag fastnade vid onödigt mycket.  Jag vande mig väldigt fort.

Personligen kände jag att jag inte riktigt visste vad det var meningen att jag skulle vänta på att skulle hända. Det var inte som med de flesta böcker där man ganska långt vet vad det är man väntar på, till exempel om huvudpersonen ska bli tillsammans med den där typen hon gillar eller inte. Det gjorde ändå inte att boken blev sämre, eftersom jag fortfarande hade känslan att jag bara måste vända blad och fortsätta läsa.

Det som var lite jobbigt var väl att jag en bra stund innan saker hände hade lyckats räkna ut att det skulle hända eller hur saker hängde ihop, så det var inget som kom som en överraskning. Så det kom aldrig en VA?!-upplevelse, det var istället flera Oh, jag hade rätt-upplevelser. Men boken blev ändå inte väldigt mycket sämre av det. Precis som jag sa tidigare hade man ändå känslan av att man bara måste fortsätta läsa.

Mamma sa att jag var sjuk

Boken handlar om författaren Julie Gregory. Hon berättar om sin uppväxt. Hon utsattes för Münchhausen by proxy som är en form av barnmisshandel som är väldigt svår att upptäcka, och anses vara den mest dödsbringande. Det är då någon, oftast en vårdnadshavare (ofta mamman), hittar på eller framkallar sjukdomssymptom hos någon annan, ofta ett barn, eftersom den som framkallar symptomen får psykologisk tillfredsställelse av det.

I boken får man läsa om hur Julie blir förd till läkare efter läkare för att komma till botten med hennes sjukdom. Hennes mamma ber henne visa för läkarna hur sjuk hon egentligen är. Hon får hela sin uppväxt höra att hon är sjuk, och tror på sin mamma då hon berättar vilka symptom hon har. Julie tror såklart på sin mamma, och känner sig därför sjuk. Hon blir imatad massor av mediciner för alla sjukdomar hon tros ha, och mamman tror att Julie har någon form har hjärtfel.

Medicinerna Julie får gör inget annat än får henne att må sämre, om hon matas dessutom med sådan mat som läkarna sagt att hon inte ska äta. Hon är hela tiden borta från skolan eftersom hon ofta har läkartider. Det gör att hon dessutom är utanför och inte har några riktiga vänner. Hennes barndom består till en stor del av medicin och läkarundersökningar. Varje gång en läkare inte "lyder" eller påstår att Julie är frisk åker de till följande läkare för att se om han/hon är mer duglig och kan se att hon är sjuk och kan hitta några svar.

Som om det inte skulle vara nog misshandlas hon fysiskt av sin pappa de gånger hennes mamma hetsar honom att göra det.

Boken är bara 250 sidor, och känns verkligen seg i början. Jag hade läst ungefär 100 sidor innan jag tyckte den blev intressant på allvar. Början känns väldigt osammanhängande och man får inte riktigt någon ordning på det hela. Det känns lite som om boken inte riktigt handlar om det den är sagt att handla om. Jag antar att det beror på att Julie skrivit ner saker hon minns, och därför blir det ibland väldigt korta stycken som då och då känns väldigt underliga. 

Då man kommer in i boken vill man inte lägga den ifrån sig. Man måste få veta vad som händer med henne. Och då boken tar slut känns det som om den tar slut lite väl tvärt. Också mot slutet känns vissa delar lite osammanhängande och underliga. Men jag tycker att det trots det är värt att läsa boken ifall man gillar böcker i den här stilen.

Själv har jag inget minne av att jag skulle ha hört om MBP före jag öppnade den här boken. Och med det mesta sånt här är det helt omöjligt att förstå att någon förälder skulle göra något sånt här mot sitt barn.

The Good, the Bad and the Dumped

Boken är skriven av Jenny Colgan.

Det handlar om Posy, som efter några misslyckade förhållande äntligen tror att hon har hittat den rätte. Hon är överlycklig då han friar till henne, men efter ett tag börjar hon undra om det är rätt val. Hon är intresserad av att se hur hennes liv skulle se ut ifall hon fortfarande var tillsammans med någon av sina ex. Tänk om hon till och med redan varit tillsammans med Mr Right en gång? Hon bestämmer sig för att leta upp dem på Facebook och ta kontakt med dem igen, och möjligen ta reda på vad det var som gjorde att deras förhållande inte funkade, så hon vet vad hon borde ändra på. Hon bestämmer sig också för att det kanske inte är en bra idé att berätta om det för sin blivande man, Matt.

Efter att hon besökt sitt första ex får Matt höra om vad hon håller på med, då en annan, i fyllan, berättar om det under Matts och Posys förlovningsfest. Matt blir sårad och bryter förlovningen. Posy blir helt förkrossad och vet inte vad hon ska göra. Var det en dålig idé att söka upp sina ex, eller ska hon fortsätta? Finns det fortfarande något hopp för henne och Matt?

Posys mamma har alltid sagt att äktenskap inte är en bra idé, man ska hålla sig långt borta från sånt. Man behöver ingen man vid sin sida. Posys pappa flyttade ut då hon var liten, och hon har haft väldigt lite att göra med honom sen dess. Som om hon inte har nog med problem börjar hon dessutom fundera på sitt förhållande till sin pappa, och hon blir ovän med sin mamma. Posys liv verkar bara falla i bitar.

Jag tyckte boken var skriven på ett väldigt lättläst, trevligt och lite roligt sätt. Det är en bok som inte kräver så himla mycket av läsaren. Man behöver inte tänka och fundera och grubbla så mycket. Det är alltså en ganska bra bok att läsa en slö sommardag, eller en slö helg. Men det är ändå inte så att riktigt kan räkna ut vad som kommer att hända eller hur den kommer att gå. Gillar man böcker i chick lit genren så är det här en bok man ska läsa, tycker jag.

Doing it

Jag läste ut boken Doing it för ett bra tag sen, men jag har inte kommit mig för att skriva om den förens nu (därför blir det anatgligen ganska kort). Den är skriven av Melvin Burgess (som är en av mina favoritförfattare) och handlar om Dino, Jonathan och Ben (och lite om andra människor runt dem).

Jag har läst boken på svenska också för något år sen. Tycker den var betydligt med tungläst på svenska av någon anledning.

Det handlar alltså om tre killar som är runt 17 år (minns inte exakt hur gamla de är, vet inte ens om det nämndes), och deras liv och funderingar. Det var rätt kul att läsa eftersom det är ganska sällan jag läser böcker som handlar om killar. Oftast är det kvinnor som är huvudpersonerna.

Man får läsa om deras problem och tankar. Dino är den där som är snygg och som gentligen kunde få vilken tjej han vill, men det är bara en han vill ha. Han har hängt efter henne hur länge som helst, men problemet är att hon inte är intresserad av honom. Tillsist ger hon med sig, bara för att ha lite roligt, inget seriöst, hon ska bara leka med honom lite. Men allt blir inte riktigt som hon, eller han, tänkt.

Jonathan har länge varit kompis med Deborah och brukar bli lite retad för det. Hon är knubbig  och inte direkt den snyggaste i skolan. Hon gillar honom, och det är ganska uppenbart. Egentligen gillar Jon henne också, men det skulle han aldrig, aldrig våga erkänna för henne, någon annan, eller ens för sig själv. Under en fest händer det lite saker mellan dem, och han vet inte hur han ska ta sig ur det. Han kan ju inte erkänna för någon att han gillar henne, men han vill inte heller såra henne.

Ben träffar i henlighet en av lärarna från deras skola. Ingen annan vet om det och till en början var det hela spännande och roligt. Men det börjar spåra ur och han vet inte hur han ska få ett slut på det. Han får inte prata med någon om det och det får honom att må dåligt. Läraren, Ali, börjar få riktiga känslor för honom, det är inte bara sex längre. Jon däremot vet inte vad han känner, men vet inte heller hur han ska kunna ta sig ur det hela.

Jag tycker det är en bra bok. Den är rolig och väldigt, ja, rakt på sak om vi säger så. Jag skulle rekomendera boken, men det är kanske inte något som passar alla.