Mamma sa att jag var sjuk

Boken handlar om författaren Julie Gregory. Hon berättar om sin uppväxt. Hon utsattes för Münchhausen by proxy som är en form av barnmisshandel som är väldigt svår att upptäcka, och anses vara den mest dödsbringande. Det är då någon, oftast en vårdnadshavare (ofta mamman), hittar på eller framkallar sjukdomssymptom hos någon annan, ofta ett barn, eftersom den som framkallar symptomen får psykologisk tillfredsställelse av det.

I boken får man läsa om hur Julie blir förd till läkare efter läkare för att komma till botten med hennes sjukdom. Hennes mamma ber henne visa för läkarna hur sjuk hon egentligen är. Hon får hela sin uppväxt höra att hon är sjuk, och tror på sin mamma då hon berättar vilka symptom hon har. Julie tror såklart på sin mamma, och känner sig därför sjuk. Hon blir imatad massor av mediciner för alla sjukdomar hon tros ha, och mamman tror att Julie har någon form har hjärtfel.

Medicinerna Julie får gör inget annat än får henne att må sämre, om hon matas dessutom med sådan mat som läkarna sagt att hon inte ska äta. Hon är hela tiden borta från skolan eftersom hon ofta har läkartider. Det gör att hon dessutom är utanför och inte har några riktiga vänner. Hennes barndom består till en stor del av medicin och läkarundersökningar. Varje gång en läkare inte "lyder" eller påstår att Julie är frisk åker de till följande läkare för att se om han/hon är mer duglig och kan se att hon är sjuk och kan hitta några svar.

Som om det inte skulle vara nog misshandlas hon fysiskt av sin pappa de gånger hennes mamma hetsar honom att göra det.

Boken är bara 250 sidor, och känns verkligen seg i början. Jag hade läst ungefär 100 sidor innan jag tyckte den blev intressant på allvar. Början känns väldigt osammanhängande och man får inte riktigt någon ordning på det hela. Det känns lite som om boken inte riktigt handlar om det den är sagt att handla om. Jag antar att det beror på att Julie skrivit ner saker hon minns, och därför blir det ibland väldigt korta stycken som då och då känns väldigt underliga. 

Då man kommer in i boken vill man inte lägga den ifrån sig. Man måste få veta vad som händer med henne. Och då boken tar slut känns det som om den tar slut lite väl tvärt. Också mot slutet känns vissa delar lite osammanhängande och underliga. Men jag tycker att det trots det är värt att läsa boken ifall man gillar böcker i den här stilen.

Själv har jag inget minne av att jag skulle ha hört om MBP före jag öppnade den här boken. Och med det mesta sånt här är det helt omöjligt att förstå att någon förälder skulle göra något sånt här mot sitt barn.