17 september 2021

Vad fotona och videorna inte alltid berättar

Då jag under helgen letade efter annat hittade jag bland annat videorna från vår senaste resa till Kreta. Det förde med sig så många tankar och känslor. Det påminde mig om hur lite man kan veta om vad som på riktigt pågår i någons liv, och hur någon på allvar mår, enbart genom videor, foton och texter på sociala medier. Och hur lite man själv kan veta om framtiden.


Den här resan var 4-18 juni 2019. Mitt liv var kaos.

Veckan innan vi åkte dog min bror. Det var väldigt plötsligt och på inget sätt väntat. Jag var så fylld av sorg. Vi bestämde oss ändå för att åka iväg, efter att vi visste att det var okay för oss att åka. Jag kände också att jag behövde åka bort, för jag kände att jag just precis då inte kunde hantera allt.

Det var två konstiga veckor. Vissa stunder mådde jag helt okay, andra stunder inte alls bra. Mycket kändes lite som i en dimma, som om jag inte riktigt var där, också dom stunder jag mer eller mindre kunde glömma bort vad som hade hänt och jag njöt av resan. Ändå överskuggades allt av sorgen och vetskapen om att det var begravning då vi kom hem. Det var en bra resa, men ändå känns det som om jag knappt minns den nu då jag drygt två år senare försöker tänka tillbaka.


Mitt i allt annat var det här också månaden vi började försöka få barn. Vi trodde och drömde och hoppades på att vi ett år senare skulle vara föräldrar. Så där mitt i all sorg fanns det också någon form av hopp och förväntan. Då visste vi ju inget om att det skulle ta 8 månader, alltså ända till januari 2020, innan jag skulle bli gravid. Så ett år senare var vi inte ännu föräldrar. Och 2019 hade vi ingen aning om hur tuff graviditeten skulle vara.

Och vi visste ingenting om den kommande pandemin. Att vi inom ett år skulle begränsas så mycket. Att vi ännu 1,5 år efter att pandemin bröt ut här inte skulle vara tillbaka till ett normalt liv och hur allt var förut. Så sjukt att se på semesterbilderna och tänka att ingen hade någon aning om vad som skulle komma!


Men av alla dom här sakerna är det ändå sorgen jag tänker allra mest på. Hur upp och ner hela 2019 blev. Hur många känslor och tankar och stadier jag gick igenom. Det var en så stor del av mitt 2019, och kanske tydligast just i juni då det ännu fanns så mycket chock och jag jobbade på att överhuvudtaget fatta vad som hänt, och att det hänt.

Följande lager av känslor är allt kring att försöka bli gravid, men att varenda månad mötas av negativa tester.

Jag vet inte ens vad som hände innan sista veckan i maj 2019? Var året bra före det? Efter det var året i alla fall bara olika typer av sorg och bearbetning, känns det som.


Så många känslor och tankar som kan dyka upp bara av att hitta videor och foton från en resa. Och så mycket ingen annan kan se och veta bara baserat på dom bilderna och videorna.


Och här är spellistan med videorna.

2 kommentarer: