Förra veckans måndag kom min mens tillbaka efter graviditeten. Det har varit några tillfällen som jag trott att den varit på väg redan tidigare under året, men sen har det inte hänt i alla fall.
Nu hade det gått så länge så jag började tro och hoppas att mensen kanske skulle hålla sig borta i alla fall ett helt år efter förlossningen, men så blev det ju inte. 10,5 månader är väl okay det också. Efter första mensen har jag inte märkt av någon större minskning i mjölkmängden. Jag vet att det kan vara en tillfällig dipp, vilket hände för mig också, men då mensen är över ökar det igen. Men många upplever att det efteråt ändå inte kommer tillbaka upp till riktigt samma mängd som förut, utan det blir en liten, permanent, minskning varje gång. Så det blir en långsam nedgång i mjölkmängden. Så det ska bli intressant att se hur det fortsätter, om det blir någon minskning kommande månader.
Det här med mens efter att man fått barn är något jag tycker pratas ganska lite om. Och det som pratas är alla mardrömshistorier om hur fruktansvärt det varit, speciellt första mensen efteråt. Det har gjort att jag varit väldigt nervös inför det. Jag har alltid haft, eller för det mesta, ganska kraftig mensvärk 1-2 dagar, så det var ju inget jag sett fram emot att ska komma tillbaka. Dessutom visade det sig ju under kejsarsnittet att jag troligen har endometrios, och det har ökat min rädsla inför den här FRUKTANSVÄRDA första mensen efter förlossningen.
Men det var så himla odramatiskt.
I några dagar innan mensen hade jag ont i nedre delen av magen. Oftast värre mot kvällen. Det kändes delvis som om jag hade väldigt mycket luft i magen, och jag var ganska uppblåst. Till en början funderade jag om jag plötsligt blivit känslig mot något, det kändes typ som om jag ätit något magen inte helt gillat. Det började dessutom samtidigt som vi hade rågbröd hemma första gången på länge, och en gräddost vi inte prövat förut. Det kändes inte alls som det gjort innan mens förut. Men samtidigt blev jag inte superförvånad då det visade sig vara mensen.
Den började också väldigt pang, och inte lika försiktigt och lite som jag är van. Dag 2 blödde jag ganska ordentligt, mer än jag är van vid (kanske hänt någon gång, men det är inte vanligt). Men det var bara delar av dagen. Sen avtog det snabbt, snabbare än jag är van vid. Jag hade mens 5 dagar, helt som förut, men dom tre sista dagarna var det inte väldigt mycket.
Jag kände väldigt, väldigt vag mensvärk 2-3 dagar, men det var knappt märkbart. Jag åt värkmedicin dom dagarna, men jag vet inte om jag skulle ha behövt det egentligen. Jag är bara så van vid att jag måste ta medicin genast jag känner minsta lilla, för annars kommer jag få otroligt ont. Och jag var ju som sagt väldigt rädd för den här första mensen, efter alla historier jag hade läst. Jag skulle inte heller ha haft samma möjlighet att ligga i en hög på golvet och ha ont, fast det är det enda jag brukar kunna göra då. För nu finns det ju ett barn att ta hand om! Jag ville helt enkelt inte chansa.
Så min första mens efter förlossningen var otroligt odramatisk. Relativt osmärtsam och var väldigt obekymmersam överlag. Vi får se hur det fortsätter. Det blir troligen en uppdatering ifall den blir fruktansvärd nu kommande gånger... Eftersom det gick så lätt den här gången så är jag istället nervös inför kommande månaderna, för det känns som om det var allt för enkelt.
P-datorn är framplockad igen, och jag följer intresserat med min temperatur! Och appen Clue som jag använt länge har slutat vara bekymrad. Appen påminde mig då och då om att den fanns, den verkade orolig då det gick 596 dagar sen min senaste mens började. Stackarn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar