Empties januari 2020

The Body Shop Coconut Hand Cream 30 ml (The Body Shops julkalender 2019, Lucka 2). Jag har upplevt att The Body Shops handkrämer är lite av en hit or miss-grej för mig. Vissa är superbra och andra funkar inte alls. Det här var ändå en av dom bättre! Den kändes väldigt skön och lätt att smörja in händerna med, inte för fast och inte för rinnig. Jag tyckte också den återfuktade väldigt bra och mina händer kändes mjuka och sköna ganska länge. Den doftade (såklart) kokos, men jag tyckte den också doftade lite vanilj och sen någon lite djupare, varmare lite kryddig doft. Den påminner mig om något, alltså en känsla eller period i livet, men jag kan inte alls sätta fingret på vad det är den får mig att tänka på. Eventuellt inget mer exotiskt än december, och kanske enbart för att jag använde den då. Den här tuben räckte sådär lagomlänge. Jag skulle nog inte beskriva den här handkrämen som väldigt dryg, men det var inte heller så att jag behövde smörja in händerna hela tiden. Hur som helst en handkräm jag tyckte väldigt bra om, och kunde tänka mig köpa av.

The Body Shop Vitamin E Quench Sheet Mask 18 ml (The Body Shops julkalender 2020, Lucka 6). Jag vill minnas att jag tyckte dom två maskerna man fick i kalendern 2019 var helt bra, men den här var verkligen inte alls samma kvalité. Eller den funkade inte lika bra för mig åtminstone. Precis som dom tidigare jag prövat kändes det som om masken hade en konstig form som inte riktigt passade mitt ansikte. Den här kändes också betydligt mer papprig än kanske någon annan sheet mask jag använt. Det var som lite för tjock och stelt papper, och det gjorde att den inte riktigt ville lägga sig bra på huden. Den liksom inte följde ansiktet, så på vissa ställen fick jag den bara inte att ta fast ordentligt. Den var superkonstig på det viset. Jag tycker ju att en sheet mask ska lägga sig helt fast i huden, och inte vara gjord av ett material som är allt för stelt för att göra vad den ska. Materialet kändes inte heller superbehagligt. Den satt ändå på plats någorlunda bra, och kändes helt okay. Den doftade svagt av samma doft som resten av Vitamin E-serien, en väldigt lätt doft jag tycker ganska bra om. Jag tyckte ändå inte man kände så mycket doft då masken var på ansiktet, och inte heller efteråt. Då jag tog bort den fanns det nästan ingen produkt kvar på huden att massera in. Jag har på riktigt aldrig varit med om en sheet mask som lämnat så lite efter sig. Det kändes nästan som om huden inte alls fått tillräckligt av det som fanns i masken, för det fanns definitivt kvar produkt i själva masken! Huden kändes typ återfuktad, men inte tillräckligt. Jag hade i och för sig väldigt torr hy då jag använde den, men ändå. Masken skulle återfukta och göra huden mjukare och jämnare. Och alltså, ja, det stämde nog till viss del, men ändå inte. Jag upplevde inte heller att min hy kändes återfuktad lika länge som den brukar göra av sheet masks som ska vara återfuktande. Jag gillade faktiskt inte alls den här masken väldigt mycket, mest på grund av materialet på själva masken, som jag tror gjorde att inte tillräckligt av produkten hamnade på huden. Jag skulle nog inte köpa av den här själv.

Vår sons namn

Vi har haft ett pojknamn klart i hur många år som helst, men vi kom aldrig riktigt på något flicknamn som vi båda fastnade för och tyckte kändes riktigt rätt. Jag kan kanske inte heller påstå att vi ansträngde oss jättemycket, det kändes inte som prio nummer ett medan jag mådde så himla dåligt under graviditeten. Vi hade ett flicknamn vi var ganska överens om, men som vi ändå inte visste om kändes helt 100. 

Nu var det ju en son vi fick, vilket vi på något sätt antagit, och vi hade liksom hela tiden sett oss själva med en son (också fast könet förstås inte spelade någon som helst roll). För- och efternamn var klart, och mellannamnen var mer eller mindre klara.

Personligen kände jag inte att han "kändes" eller "såg ut" som ett speciellt namn. Jag vet inte om jag helt funkar så? Det är sällan jag träffat en person som jag har känt att har fel namn, och jag vet inte om jag upplevt att jag sett en bebis och tänkt att hen ser ut som ett visst namn. Eftersom vi redan var helt inställda på ett namn, och det varit klart i så himla många år, så var han ju liksom automatiskt sitt namn, om ni förstår hur jag menar.

Hans namn är James.

Bild från då han var två månader och vi försökte få några bra foton på honom för en julklapp vi fixade ihop till våra föräldrar.

Mellannamnen har jag valt att inte skriva ut här. Men ett är från Pers släkt, ett är från min släkt, och sen valde vi att ge honom ännu ett tredje efter en viktig person som gått bort. Vissa har tolkat hans många mellannamn som att vi inte kunde komma överens, men så är det alltså inte. Vi hade alltid tänkt ge honom ett mellannamn från varderas släkt. Det tredje kom vi överens om att vi ville lägga till för att det kändes väldigt viktigt för mig. Men det var liksom aldrig ens en diskussion kring det tredje. Det var mer "Jag skulle gärna lägga till det här namnet." "Ja, absolut, det gör vi."

Vi valde också att ge honom mitt efternamn, av lite diverse orsaker. Bland annat tyckte vi det lät bra tillsammans med hans förnamn, och för att mitt efternamn har visat sig vara lättare att uttala för till exempel britter.

Jag har nog alltid gillat namnet James, men i ett av mina favoritband, Busted, finns en medlem (min favoritmedlem då jag var yngre) som heter James och det var nog där min enorma kärlek till namnet började någon gång i slutet av lågstadiet. Sen dyker ju namnet också upp i Harry Potter som länge varit min favoritbokserie. Det är helt enkelt ett namn jag stött på på en massa olika ställen genom åren och älskat hur länge som helst. Som tur är gillade Per det också, fast han kanske behövde lite tid att smälta det som namnförslag för ett barn. Vilken tur att han haft nästan 10 år på sig sen jag sa att jag vill döpa en son till det, hehe.

Vi har också sluppit höra diverse åsikter om hans namn, vilket varit skönt. Vi valde att inte berätta för någon vad han skulle heta, utan vi skickade in alla papper och då det var godkänt skickade vi ut kort med hans namn på (eftersom vi inte kunde ha någon namngivningsfest eller dop på grund av corona). 

Nu tror jag det är mest personer jag känner på sätt eller annat som läser den här bloggen (men jag kan förstås ha jättefel), och jag undrar om ni hade någon tanke kring vad vi skulle döpa vårt barn till? Alltså vad trodde du att vi skulle välja för namn? Förstås får du berätta också fast vi inte alls känner varandra, ifall du haft någon tanke!

Glossybox januari 2021

Ifall du trodde att jag helt skulle sluta med skönhetsboxar efter att jag avslutade min Goodiebox-prenumeration så trodde du fel! Samma dag som jag avslutade den så påbörjade jag en prenumeration på Glossybox istället. Om man valde att köpa boxar ett helt år, men betala månadsvis, blev dom bara 15,80€ i månaden, vilket till och med är billigare än boxarna jag haft förut.

Dagen efter att sista Goodieboxen kom så kom första Glossyboxen. Jag kände mig genast mer nöjd än jag varit då jag öppnat de flesta Goodieboxes! Det är kanske inte lika fina och dyra märken som i Goodiebox, men helt ärligt hade jag inte hört om dom flesta av märkena man fick där. Och det är ganska osannolikt att jag själv faktiskt skulle gå och köpa en riktigt dyr produkt också fast jag gillat den. Jag betalar hellre lite mindre och får åtminstone ibland produkter från märken jag hört om, och i en prisklass som känns realistisk för mig ifall jag gillar något så mycket att jag vill gå och köpa produkten.

Produkterna som fanns i min första Glossybox var:

Wander Beauty Baggage Claim Gold Eye Mask

Naobay Protective Hair Mask

Manna Kadar Beauty Flutter Mascara

Merci Handy Cherry Hand Cleansing Gel

Love Beauty And Planet Shea Butter & Sandelwood Body Lotion

Har du prövat någon av produkterna eller skulle du vilja pröva någon?

Är du som mig och föredrar lite billigare boxar med mest lite billigare märken, eller dyrare boxar med dyra märken?

Några tankar kring förlossningen

Idag hade jag tänkt skriva lite om några tankar och funderingar jag har kring min förlossning och lite grejer relaterat till det. Jag vet inte hur mycket jag kommer att utveckla kring varje grej, men det är möjligt att jag i något skede kommer skriva mer om någon av dom, ifall jag plötsligt får lust. Eller om det är något du vill jag ska skriva mer om eller utveckla mina tankar kring är det bara att säga till så ska jag försöka få ihop ett inlägg någon gång.

Om du haft någon samma upplevelse eller tanke kring något, eller om du kanske haft en helt annan upplevelse, får du gärna dela med dig!

• Avsaknaden av vettig smärtlindring under igångsättningen. Det är möjligt att det finns en vettig förklaring till det här. Men jag skulle ha önskat att det ens fanns lustgas. Ingen av dom väldigt få alternativen som erbjöds hade någon egentlig inverkan på min smärta, åtminstone inte åt det bättre hållet. Jag upplevde också att jag lämnades ganska ensam där mitt i min värsta smärta (utöver Per som var där hela tiden då förstås).
• Avsaknaden av någon som helst input eller val då det kom till sugklocka och klipp. Klipp var det absolut sista jag ville vara med om. Jag trodde jag hade rätt att få ha en åsikt kring beslut som togs om min vård och dom ingrepp som gjordes, men så verkade inte fallet vara. Nu hade jag ju tur och det slutade med kejsarsnitt istället, något jag skulle valt utan att blinka om jag skulle getts möjligheten istället för att göra försök med sugklocka som sen skulle följts av klipp om bebisen skulle kommit längre ner med hjälp av sugklockan. Det här, och smärtan jag upplevde att ignorerades under igångsättningen, är det absolut största obehag jag bär med mig från förlossningen. Jag skulle inte gå så långt som att säga att det har lämnat efter sig trauma, men det är inga fina minnen och jag kan inte säga att jag har en känsla av att jag litar helt 100% på vården (bemötandet under graviditeten hjälper inte heller).
• En bra grej var att få vara med bebisen så snabbt efter kejsarsnittet. Jag ville inte ha bebisen på mig typ genast han var ute fast jag skulle ha fått det. Men jag gillar att både bebisen och Per fick komma in till uppvaket mer eller mindre samtidigt som mig och sen fick stanna där med oss. Det var skönt att få ha dem nära så snabbt!
• Avsaknaden av den omtalade födelsedagsbrickan. Ja, en ganska oviktig grej egentligen. Jag vet inte ens om man brukar få den mera, eller om typ sparåtgärder har ätit upp den (pun intended). Hur som helst skulle jag velat ha den! Jag ville ju med en bricka med godsaker sätta punkt för min hyperemesis och graviditet + fira att förlossningen var avklarad.
• Det enorma jobbet dom på avdelningarna där gör. Nu tänker jag främst på dom som tog hand om oss efter förlossningen eftersom det var deras jobb vi hann se mera av, men såklart gäller det troligen alla på Kvinnokliniken. Det var i alla fall lite tungt att se hur enormt mycket jobb dom hade, och det märktes ofta att dom var stressade och deras skift var hur långa som helst. Fast det finns saker vi/jag inte är helt nöjda med så är det ändå troligen mer typ strukturella problem och tidsbrist det i många fall beror på, och absolut inte enskilda personers fel. Vi gillade mer eller mindre alla personer vi mötte under vår tid där.
• Jag upplevde ofta att det fanns absolut noll förståelse för att jag inte kunde röra mig ordentligt efter kejsarsnittet. Det var som om jag förväntades kunna gå hur långt som helst, i normal fart, typ dagen efter. Jag kunde verkligen inte det. Första försöken att ställa mig upp blev knappt till något för jag var så yr och det kändes bara obehagligt i hela kroppen. Första dagarna behövde jag Per som stöd varenda gång jag behövde ur eller i sängen, och för att kunna gå överhuvudtaget. 
• Det här hänger ihop med föregående punkt, men jag upplevde som det inte riktigt fanns någon ordentlig hjälp eller stöd vad gäller kejsarsnittet. Det var egentligen ingen hjälp med hur man enklast skulle göra grejer, det var mer "nu behöver du upp och röra på dig så snabbt som möjligt!" och sen stod dom bredvid och såg på utan att förklara eller ge tips på hur man ska göra grejer då man inte får använda magmusklerna alls. Man fick liksom själv försöka ta reda på. Ingen förklarade heller hur saker troligen skulle kännas och vad som var okay och vad som kanske var något man borde "oroa" sig över. Det gjorde himla ont då jag gick i början, och det var en smärta som liksom strålade upp över magen och ner längs benen, och då vi pratade om det med dom så kändes det som det mest bara var ett ryck på axlarna och ett "jaha, jamen det kan nog göra ont" typ. Mot slutet av tiden på BB insåg jag att det gjorde mindre ont om jag gick normalt, och alltså satte foten rakt framåt, och inte gick som i slutet av graviditeten då det var med av en waddle från sida till sida och som liksom blivit hur jag gick och jag lite hade glömt hur man går på riktigt. Jag fick senare, via hälsovårdaren på rådgivningen, bekräftat det jag börjat ana, att det var typ ligamentsmärtor eller liknande eftersom så mycket ännu var "löst" i diverse fogar och sånt, och alltså inte på grund av snittet. Det var en massa sånt, både små och stora grejer jag kände och upplevde som jag inte visste om det skulle kännas så eller inte, men jag upplevde att jag inte fick något riktigt svar ens fast jag frågade. Jag känner att det borde ges mer info om allt sånt, och ge en mer guidning för tiden efter. Inte enbart info om hur man ska märka till exempel infektioner.
• Sängarna på BB var sämst! Eftersom sängen hade uppfällbara "räcken" på båda sidorna så gjorde dom sängen extra bred då dom var nerfällda. Det här gjorde det enormt svårt för mig att ta mig ur och i sängen! Det blev ett så mycket längre avstånd mellan madrassen och sängkanten liksom, och eftersom det redan som det var var en utmaning att försöka kravla sig därifrån då så mycket gjorde ont och jag inte fick använda magmusklerna så blev det extra svårt. Dessutom "klibbade" huden fast i metallen så det var svårt att försöka hasa sig framåt. Jag är också rätt kort, och sängen gick inte att sänka ner tillräckligt långt för att jag lätt skulle få fötterna i golvet, utan jag behövde hasa en del. Nej, det var enbart besvärligt. Per fick i princip varenda gång hjälpa mig då jag skulle ta mig från sängen eller lägga mig ner igen.
• Dålig info om saker som knipövningar och träning efter förlossningen. Jag vet inte om jag fick väldigt mycket info om såna här grejer? Kanske? Men helt tydligt inte så jag skulle komma ihåg det, så det måste inte tagits upp som något väldigt viktigt. Det kändes som om jag förväntades veta allt sånt då det senare t.ex. frågats om jag gör knipövningar. Jag har också fått veta att jag får träna magmusklerna som går åt ena hållet, men dom som går åt andra hållet får jag träna först 6 månader efter förlossningen, typ. Men ingen info eller hänvisning till var jag kan hitta info om hur dom olika typerna av muskler tränas, för jag kan inte påstå att jag vet vilka typer av övningar som tränar vilken typ av magmuskler. Jag vet verkligen inte vad och när man får börja träna efter förlossningen, jag har bara hört att man i alla fall ska vänta till efter efterkontrollen. 
• Jag upplever det som om jag lämnats lite vind för våg efter förlossningen. Plötsligt är all fokus på bebisen (nog för att det var det under graviditeten också, men nu är det ännu mer så), och hur det är med mig är ännu mindre viktigt. Vi har ändå en väldigt bra hälsovårdare, så det kunde absolut vara värre. Jag upplever ändå att hon bryr sig om mig, och Per, också. Men det känns som om jag plötsligt ska veta och kunna en massa grejer, lite som det jag nämnde i föregående punkt. Det känns som det ibland utgåtts ifrån att jag vet saker som jag aldrig fått någon vettig info kring. Det liksom läggs fram som om jag skulle fått info om det, fast jag inte fått det. 
• Om jag någonsin ens ska överväga att gå igenom en till graviditet och förlossning måste jag få det bekräftat på förhand att jag ska få riktig hjälp att hantera hyperemesis, och helst av en läkare som är insatt i det hela. Jag vill också på förhand få bekräftat att jag får föda genom planerat kejsarsnitt. Utan dom två grejerna är jag inte säker på att jag skulle vara beredd att ens fundera på att försöka få ett barn till. Om jag får ett nej på dom två "kraven" har vården gjort valet åt oss angående storleken på vår familj.
• Jag har absolut noll förståelse för dom som tycker graviditet och/eller förlossning varit maaaaaagiska. Alltså, jag fattar att det är otroligt olika upplevelser för alla, och kan också vara stor skillnad mellan ens egna graviditeter och förlossningar. Men jag kan av någon anledning inte ens försöka sätta mig in i hur någon kunnat ha en bra upplevelse. Jag känner ångest av att ens se bilder på mig själv från graviditeten.

Tillbakablick september-december 2020

I september fortsatte jag må dåligt. Mammaledigheten började. Mina föräldrar var på besök och hämtade hit en barnsäng vi lånar eftersom den är lite mindre än den vi köpt och därför passar bättre i vårt sovrum. Jag var äntligen till rådgivningspsykologen och fick prata av mig lite. 

Oktober var tung. Jag mådde allt sämre och hade inte kvar någon energi alls. Den här månaden bestämdes det ändå till slut att jag skulle få igångsättningen jag bett om. Så den här månaden kom vår efterlängtade son, och min hyperemesis tog äntligen slut.

November handlade mycket om att lära känna vår nya familjemedlem, och orka med sömnbrist och allt annat som kommer med att ha en nyfödd bebis. Plus återhämtning efter kejsarsnitt. I slutet av månaden skickade vi ut kort till närmare släkt och vänner med Lillens namn.

I december fortsatte småbarnsbestyren och vi gjorde inte så mycket extra. Jag fick äntligen börja öppna min julkalender! Vi berättade också Lillens namn för övriga släktingar och vänner via Facebook. Och så kunde vi vara hos våra föräldrar under julveckan, precis som planerat, trots att det ett tag såg ut som det kanske inte skulle bli av på grund av corona. Året avslutades hemma.

Goodiebox januari 2021

I slutet av förra veckan kom månadens Goodiebox. Texten på produktinfokortet kändes väldigt passande den här gången, för det här fick bli sista boxen för mig.

Jag såg väldigt mycket fram emot att BetteBox skulle bli Goodiebox, men helt ärligt har jag aldrig känt mig riktigt, riktigt nöjd med någon av boxarna efter att det bytte. Till en början tänkte jag att det hade att göra med att jag var gravid och mådde så dåligt så jag liksom ändå inte använde några produkter. Men jag har inte känt mig helt nöjd efter det heller. Ett år av Goodieboxes får räcka för mig. 

Det som fick mig att till slut faktiskt avsluta min prenumeration var att de meddelade att priset från och med nästa box kommer vara 24,95€ för alla. Hittills har jag betalat 16,90€ i månaden, eftersom det var priset på Livbox då jag för flera år sen började prenumerera. Och det har känts okay. Men för mig är Goodiebox absolut inte värd 24,95€, tyvärr.

Min sista box innehöll:

Verso Nourishing Cream with niacidamide

Karmameju Renew Age-Defence Brush

Dr. Botanicals Cocoa Noir Time Reverse Facial Serum

YA.BE Feed Your Skin, Feed Your Mind Soothing and nourishing face mask

Terre De Mars 008 Reddition Body Cleanser

Jag kände mest bara meh om innehållet den här månaden. 

Har du testat någon av produkterna, eller skulle du vilja testa någon?

Min förlossningsberättelse, del 3

Del 1 hittar ni här och del 2 finns här.

Som jag skrivit redan i föregående delar: I slutet av november bad jag att få ut information om min förlossning, men jag upplever att det jag fick var ganska knappt. Personligen har jag riktigt dålig tidsuppfattning om hela förloppet, och det finns massor jag inte har ordentligt minne av. Jag kommer ännu höra av mig för att se om det finns mera info att få ut, och jag kanske bara bad om fel grejer. I så fall kommer jag troligen uppdatera dom här inläggen i ett senare skede. Då kommer jag nämna det på bloggen och länka tillbaka till dom här så den som vill kan läsa den uppdaterade versionen. Om det är nåt som intresserar kan det vara bra att hålla koll på bloggen ett tag framöver!

Vi stannade på BB i 4,5 dygn. Och helt ärligt känns det som om jag minns typ mindre från dom dagarna än från själva förlossningen. Alla dagarna flöt ihop till ett enda virrvarr, vi sov knappt (det kändes som om jag inte sov alls), och man hade verkligen noll koll på vilken dag det var eller vilken tid det var på dygnet. Det enda som lite gjorde att man visste något alls var om det var mörkt eller ljust ute, och tack vare tiderna olika måltider serverades. Det var nog en ganska galen känsla, att ha så lite koll på något som hände utanför rummet man var i, och att sova så lite som vi gjorde.

Jag vet som sagt inte riktigt vad klockan var då vi rullades iväg till vårt rum från uppvaket. Men kanske runt 3 på natten, skulle jag gissa. Den snälla och trevliga barnmorskan (igen, väldigt osäker på om dom som jobbade på avdelningen var barnmorskor? Jag har verkligen ingen koll på deras titlar, men jag tror det är det dom är?) fixade oss tillrätta i rummet. Det är nog första gången i mitt liv jag varit i en så hjälplös och sårbar position som efter kejsarsnittet. Jag var trött och bedövad. Och jag har nog aldrig känt så stor tacksamhet för någon person som för henne. Hon plockade fram en handduk hon blötte och torkade av mig med, det värsta blodet och svetten och diverse annat från operationen, bytte mina trosor och den enorma bindan, och bäddade in mig så bekvämt som möjligt i sängen. Allt medan jag bara låg där och inte riktigt kunde göra något eller röra på mig ordentligt, och dessutom var rädd för att om jag rörde på mig skulle något göra ont. Hon bäddade ner Lillen i sin säng och visade Per var det fanns lakan och tillbehör han behövde till sin säng. Sen hämtade hon in en bricka med vatten, juice och bärsoppa åt mig och uppmanade mig att försöka få i mig i alla fall en del.

I något skede under morgonnatten då hon var in till oss igen tog hon med sig Lillen till deras kansli så vi skulle få sova lite. Fast jag nog minns den grejen var det något som jag lite glömt bort, tills det nyligen slog mig igen att ajjo, det hände ju. Men jag har ingen koll på vilken tid det här kan ha varit. Jag har foton på Lillen från 7-tiden på morgonen, så då var han ju tydligen tillbaka.

Dagen efter kom kirurgen och pratade med oss. Det var inget väldigt långt samtal, men jag har nog behövt läsa grejer senare för att lite hänga med, för jag var nog fortfarande ganska omtöcknad då hon var in till oss. Det som sade var mest att operationen gått bra, att jag helst inte ska bli gravid igen förrän om tidigast ett år, och lite såna grejer. Men jag fick också veta att min ena äggledare tydligen är vriden, eller att det finns någon form av sammanväxning i den. Och att de också hittat vad som tros vara endometrios. Alltså två mindre roliga nyheter. Men samtidigt något som kanske kan vara bra att veta, och något som jag nog inte skulle fått veta om det inte blivit kejsarsnitt. Under förlossningens gång vill jag minnas att jag vid några tillfällen tillfrågats om jag haft väldigt smärtsam mens, så endometriosgrejen känns det som om dom på något vis visste om, fast inget sagts rakt ut till mig. Jag känner också att jag nog ännu har en del frågor kring det dom hittade, för det nämndes mest bara i förbifarten åt mig och jag fick aldrig veta något om vad det egentligen innebär.

I mina papper läste jag också att jag förlorade 400 ml blod, vilket jag via googlingar kommit fram till att är en rätt normal mängd. Jag hade på något vis trott att det skulle vara mer i och med operation.

Dagen efter kejsarsnittet mådde jag ännu ganska illa. Jag hade knappt alls känt av något illamående under själva förlossningen, men dagen efter mådde jag inget vidare. Jag hade ju inte ätit något och knappt druckit något på ett dygn, och varit med om en operation, så det var nog inte så konstigt. Jag försökte hålla ut och tänkte att det nog går över, och jag försökte få i mig lite mat och dryck. Men tillslut gav jag upp och frågade om jag kunde få något mot illamåendet, för jag kände verkligen inte för att spy efter att några timmar tidigare varit uppskuren. Jag fick samma medicin som jag på slutrakan av graviditeten fått utskriven och bara fått använda 5 gånger, men den här gången intravenöst. En stund efter det började det värsta illamåendet lätta och jag kunde börja äta på riktigt! En alldeles fantastisk känsla.

Till min stora besvikelse fick vi aldrig någon “födelsedagsbricka” som jag hört så mycket om. Jag vet inte ens om man får det på Kvinnokliniken i Helsingfors? Hur som helst skulle jag väldigt gärna ha fått den, som någon form av härligt avslut på min hyperemesis.

Under tiden på avdelningen fick jag regelbundet vanlig värkmedicin, och dom första dagarna fick jag också någon typ av starkare värkmedicin en gång per dygn om jag bad om det. Det var först kanske sista dygnet där som jag kände att jag klarade mig utan den starkare typen av medicin. Jag måste ändå säga att jag inte upplevde att jag hade otroligt megaont någonstans, men det var en mer eller mindre konstant vag smärta som ökade lite långsamt då det närmade sig dags att ta värkmedicin igen. Ofta tyckte jag också det var som värst under natten, vilket också var den tid på dygnet jag bad om den starkare typen av medicin. Det kändes som om jag inte skulle fått värkmedicin regelbundet skulle jag haft väldigt ont, det var liksom en sådan där känsla som om man skulle vänta för länge så skulle det bryta ut (i alla fall den av er som lider av lite starkare mensvärk förstår säkert vad jag menar med det). Ett tag använde jag mig också av en värmedyna på magen, vilket var väldigt skönt trots att jag normalt inte brukar gilla värme mot smärta väldigt mycket.

Utöver smärtlindring fick jag också medicin mot gaser i magen, och den fick det att mullra i min mage på ett sätt så det lät som om det mullrade i en grotta. Helt galet ljud! Eventuellt fick jag någon annan medicin också, men jag är osäker. Per var den som ibland frågade vad det var dom gav åt mig och ställde frågor kring ett och annat, jag hade inte orken att ifrågasätta eller ens tänka så mycket kring vad jag fick.

Jag är något av en picky eater och var lite orolig inför sjukhusmaten eftersom det ju brukar skämtas en del om hur dålig den är. Men jag vet inte om det berodde på att jag plötsligt hade fått tillbaka min aptit och mat smakade bra igen, att maten faktiskt var bra, eller om det bara var det att jag nästan inte ätit på åtta månader, men jag tyckte större delen av maten vi fick faktiskt var ganska god! Jag åt kanske inte alltid jättemycket, men alltid något. Min absoluta favorit var dom heeelt otroliga semlorna man fick till frukost (och kvällsmat, tror jag) (förutom på helgerna). Jag skulle kunnat äta precis hur många som helst av dom!

Jag passade på att ganska snabbt kolla menyn för dagarna vi var där, för jag ville veta om det var mat jag skulle vilja äta eller inte. Någon av dagarna då det var mat jag visste att jag nog inte skulle vilja ha var en barnmorska supersnäll och fixade mat från barnmenyn åt mig, trots att det nog troligen inte vanligtvis kom barnmat till den avdelningen. Tror det här var 1-2 dagar och i alla fall någon av dom dagarnas måltider.

Dagen efter kejsarsnittet var det dags att försöka ställa sig upp. Första försöket blev inte till så mycket för jag mådde inte vidare bra och det kändes inte alls okay. Men senare på dagen lyckades jag ställa mig upp med en massa hjälp, men inte mycket mer än det. Samma dag togs också katetern jag hade bort, vilket jag helt ärligt inte tyckte kändes superobehagligt. Det var såklart inte behagligt heller, men jag hade av någon anledning ställt in mig på att det skulle vara jobbigare. Jag vet inte om det sen berodde på att jag dagen innan hade haft så himla ont och ett och annat hade gjorts så att jag ännu lade allt i relation till det, eller om det helt enkelt inte var så farligt. Tyvärr lyckades jag inte kissa själv efter att katetern tagits bort, inte ens efter diverse mediciner, och fast det kändes som om jag var såå nära att kissa. Det hjälpte kanske inte heller att jag hade fått en deadline för när jag måste ha kissat för att inget skulle behöva göras. Eftersom inget hände av sig själv behövde de tömma min blåsa ännu en gång med hjälp av en kateter, och sen började jag funka som jag skulle igen.

Jag tror det var följande morgon som jag äntligen fick låna en bröstpump. Jag hade fått hjälp med i alla fall två försök till att amma, men det blev inte till så mycket. Lillen ville inte få rätt tag och tyngden av honom blev snabbt för mycket för min mage. Ungefär varenda gång någon kom in till oss frågade de om vi prövat amma, men till slut vågade jag ordentligt säga att jag inte kommer amma utan jag kommer att pumpa. Jag var lite rädd för att få någon föreläsning om att det var ett dåligt val och hade därför inte riktigt vågat säga till ordentligt. Men i och med att jag sa som det var gjorde dom en anteckning om det, sa att dom inte ska fortsätta fråga om det nu då dom vet hur det ligger till, och jag fick en lånepump. Hurra!

På fredagen (tror jag) var vi till barnläkaren en supersnabb sväng för normala kontroller. Alltså det var verkligen ett megasnabbt besök. Och helt ärligt minns jag inte helt vad som gjordes. Men jag minns att barnmorskan som hämtade oss, och kanske också läkaren, verkade lite förbryllad över att jag inte klarade av att gå från vårt rum i ena änden av korridoren till andra änden av den långa korridoren där läkaren fanns. Jag fattar verkligen inte alls förundran över att jag hade ont och behövde rullstol för att ta mig längre sträckor?!

Jag tror det var på fredagen som plåstret som var på snittet togs bort. Det gjorde ont! Men inte på grund av snittet, utan för att huden där är så tunn och där finns en del hår. Det var helt enkelt inte det skönaste stället att dra bort ett stort plåster från. Men snittet såg bra ut. Eller, ja, så bra som det nu ser ut typ två dygn efter att det är gjort. Det behövde sköljas med varmt vatten dagligen, och jag var superrädd för att det skulle svida. Jag hade två områden som gjorde ganska ont och sved en hel del så fort något ens nuddade vid det, och såklart sved det lite då jag duschade det. Det här var nog enda gången jag bröt ihop på allvar medan vi var på BB. Jag grät och vad så himla ledsen, för jag kände bara att jag inte orkade ha ont och problem med snittet efter att redan ha lidit i åtta månader. Jag var rädd för vad som kunde hända med snittet, jag fattade inte vad det var som sved och gjorde så ont, dom hade ju sagt att det såg fint ut. Och jag vågade inte titta. Till slut fick Per tittade medan jag pekade på områdena som sved, och det visade sig att det inte alls var snittet, utan nästan som brännmärken efter någon form av verktyg (gissar vi) som används under operationen. Det kändes som en tyngd lyftes från mina axlar då jag hörde det. Genast kändes allt lite lättare att hantera igen. Om snittet inte gjorde ont var allt bra!

Vi frågade om det fanns något man kunde göra åt svidandet, men barnmorskan som var in hann först inte riktigt lyssna, utan trodde vi menade om det fanns något man kunde lägga på själva snittet och sa bestämt nej. Sen då hon fattade vad vi menade och kom och tittade så föreslog hon hydrokortison som hon sen hämtade åt mig. Det hjälpte en hel del, och svidandet lugnade sig långsamt efter det.

Under fredagen började det pratas om att vi skulle åka hem följande dag, vilket vi inte alls kände oss redo för. I det här skedet kunde jag inte ta mig ur sängen själv och klarade inte ens av att gå dom väldigt få metrarna till toaletten. Vi försökte förklara det här och undrade om det fanns någon möjlighet att få bli kvar en dag längre, med det togs inte emot med väldigt glada miner eftersom de helt tydligt ville ha bort oss därifrån och behövde rummet för följande familj. Jag mådde ganska dåligt av känslan av att lite bli utkastade, speciellt som jag ännu var i ganska dåligt skick. Jag kände mest bara ångest och oro eftersom jag upplevt bemötandet nästan som irriterat då vi försökte förklara, och som att ingen riktigt ville lyssna eller förstå hur jag mådde och som om mitt mående var totalt obetydligt i frågan när vi skulle åka hem. Två-tre dygn efter att ha haft magen uppskuren så ska man tydligen vara på benen och kunna röra sig helt som normalt, kändes det som. Nå, Lillen fixade sen då vi fick stanna lite längre.

I och med att Lillen vägde under 3 kilo då han föddes mätte de hans blodsocker med jämna mellanrum. Först såg allt bra ut och det gick upp till en okay nivå och höll sig där ganska bra. Men tidigt på lördagsmorgonen hade plötsligt Lillens sockervärden sjunkit, han åt dåligt och spydde upp det mesta, och gick mest ner i vikt. Det är ju normalt att bebisar går ner i vikt de första dagarna, men nu vägde han 2700 gram och sockervärdena var dåliga. Beslutet togs att han skulle få åka ner till NICU (intensivvårdsavdelning för nyfödda). Det här var någon gång runt 6-7 på morgonen. Per var med ner då Lillen fördes iväg, dels för att han sen skulle veta hur vi skulle hitta dit senare. Alltså sjukhus är ju verkligen labyrinter. Vi passade sen på att försöka sova lite. Under morgonen kom det sen in en sköterska som meddelade att det skulle tas blodprov. Det hade tagits blodprov på mig någon av dagarna innan, så vi var lite osäkra på vem de skulle sticka den här gången. Det visade sig vara Lillen hon var ute efter och blev jätteförvånad då det inte fanns någon bebis.

Senare under dagen var vi ner en sväng och hälsade på Lillen, som hade fått en sond så de kunde mata honom den vägen. Dom som jobbade nere på NICU var verkligen superhärliga och mysiga, och det kändes verkligen som om han var i goda händer. Det var ju inte något värre fel på honom, så vi var aldrig speciellt oroliga, och alla vi träffade på medan han var borta försäkrade oss hela tiden om att allt var lugnt och bra med honom. Jag orkade inte vara nere på NICU väldigt länge, det kändes lite för övermäktigt att sitta upp så länge + att där var väldigt varmt, så jag började må lite dåligt. Per åkte ner igen senare under dagen för att få lära sig hur sonden användes.

Ungefär 12 timmar efter att han togs ner till NICU kom de upp med honom tillbaka till oss. Han hade ännu kvar sonden (jag tror den togs bort följande dag), men vi behövde aldrig använda den eftersom han då hade börjat äta väldigt bra själv och inte längre spydde upp det mesta. Från NICU fick han en virkad bläckfisk, stickade strumpor, en stickad mössa och en napp. Allt förutom bläckfisken har varit i flitig användning här hemma!

I min trötthet tyckte jag Lillen med sin dinglande sond påminde lite om såna där djuphavsfiskar med en dinglande lampa.

Jag tror det också var under lördagen jag försiktigt började lära mig ta mig ur och i sängen själv. Ibland funkade det och ibland inte. De där sängarna var verkligen inte alls tänkta att man skulle ta sig i och ur efter en operation...

På söndagen var barnmorskan som hade han dom oss den dagen orolig över att vi ville hem, men lugnade sig då vi förklarade att vi inte alls behövde åka hem då. Vi hade sagt söndag bara för att vi inte kände oss redo att åka redan på lördag. Orsaken till hennes oro var för att hon inte visste hur hon skulle hinna få alla papper och allt annat som behövde fixas före vi fick åka hem gjort. Så det bestämdes att vi skulle åka hem följande dag. Det kändes väldigt bra att få bli kvar ännu ett dygn. Under lördagen började jag lite kunna gå igen, också fast det var väldigt korta bitar.

Det tog också hela vägen till söndag innan jag vågade duscha ordentligt. Jag var så orolig för att snittet skulle svida eller göra ont, så jag hade varit totalt livrädd för det. Men jag kände att jag behövde duscha innan vi åkte hem så jag kunde fråga grejer ifall något kändes fel. Dagarna innan hade jag suttit på toaletten och försiktigt duschat snittområdet, och då hade det inte känts speciellt jobbigt (utöver dom där områdena bredvid snittet). Det visade sig att det inte var några som helst problem att duscha, utöver att jag inte orkade stå upp, och det kändes inte superbehagligt att sträcka upp händerna eller göra andra rörelser där jag behövde sträcka på mig lite.

Jag tror det var i samband med min dusch som Per märkte att jag hade enorma blåmärken på ena armen och ett på rumpan. Jag var totalt omedveten om att dom fanns, för dom gjorde inte egentligen alls ont. Vi har kommit fram till att dom nog kom då jag lyftes över till rullstolen då jag skulle ner till förlossningsrummet. Det är i alla fall en av dom få tillfällen vi kan komma på då det behövde användas kraft på det viset. Eventuellt då jag lyftes från en säng till den säng jag rullades till operationen i. Ändå spännande hur jag inte kände blåmärkena! Dom bara såg väldigt hemska ut.

I något skede under dagarna där märkte jag också att jag hade ett plåster på ryggen efter epiduralen (antar jag). Också något jag förvånansvärt länge var helt omedveten om att fanns där.

På söndagskvällen passade vi på att titta på den senaste avsnittet av Buzzfeed Unsolved eftersom det hade kommit upp ett nytt avsnitt av en ny säsong på fredagen. Det här var nog en av dom första stunderna vi började känna att vi började vara redo att åka hem.

På måndagen den 19 oktober var det dags att åka hem. Redan här började det eviga problemet alla med bebisar brukar ha: att planera att åka en viss tid, men sen tar det betydligt längre. När vi började göra oss i ordning så ville Lillen ha mat igen, och vi kom av oss, och det drog sen ut på tiden en del. Superroligt också att för första gången få klä Lillens helt egna kläder på honom! Inklusive yllesockorna och mössan han fått från NICU. Under tiden vi var på BB använde vi kläderna man får låna där. Och med tanke på antalet gånger dom behövde bytas på grund av spya så skulle de vi hade med oss aldrig räckt.

Till slut kom vi i alla fall iväg. Tyvärr klarade jag fortfarande knappt alls av att gå, så jag behövde rullstol för att ta mig ner till entrén. Per tog Lillen och två barnmorskor (bland dom få som pratade svenska) körde mig ner till entrén. Två eftersom den ena var första dagen på jobb där och därför följde med den som hade hand om oss den dagen.

Jag lyckades själv krångla in mig i bilen och sätta mig någorlunda bekvämt. I bilen på väg hem kändes det som ungefär vartenda organ i min kropp skvalpade omkring i varje sväng eller liten gupp. Det var en ganska underlig känsla.

Vi behövde göra ett snabbt stopp på vägen för att hämta lite grejer från apoteket och några burkar ersättning. Lillen och jag stannade kvar i bilen och väntade medan Per rusade in till butiken. Nervigt värre! Jag var så orolig för att Lillen skulle vakna och börja skrika, men han somnade typ innan vi packat in oss i bilen vid BB och sov tills en stund efter att vi kommit hem. Några oroliga grymtningar medan Per var in i butiken, men annars var det lugnt.

Jag har planer på att försöka få ihop ett inlägg om första tiden hemma också. Ska försöka komma ihåg något från det, hehe.

Vinterpromenad

I söndags var jag ut på en liten promenad. Helt ensam. Vi tyckte det var lite väl kallt för våra två småttingar, men jag kände att jag absolut behövde få lite frisk luft och få sträcka på benen. Dessutom kändes det mest bara som en bonus att få vara helt själv en liten stund. Och så vet man ju inte hur länge det kommer vara snö och jag ville gärna hinna ta några bilder innan allt smälter.

Förra vintern kan jag inte komma ihåg att det kom speciellt mycket snö, så helt roligt med en lite vitare vinter igen!

Tillbakablick maj-augusti 2020

I maj överlevde jag ett till blodprov. En läkare gav mig också äntligen lov att börja äta medicin mot mitt illamående, och livet började långsamt kännas lite lättare. Jag började klara av att äta igen, också fast inget var riktigt gott. Vi lyckades åka till Kimito över dagen, första besöket dit under 2020. Vi skrev också på hyreskontrakt för en ny lägenhet och började packa. Jag mådde till och från så bra att jag till och med orkade baka en tårta!

Juni var som tur den månad då jag mådde som allra bäst. Månaden handlade mest om att packa, flytta och städa. Jag hann också med att beställa lite brittiska godsaker. I övrigt skaffades det en del bebisgrejer, till exempel vagnen! Ett av köpen jag av någon anledning sett väldigt mycket fram emot. Det var också dags för det andra ultraljudet.

I juli åkte vi till Ikea och handlade lite möbler till bebisen. Mammalådan kom äntligen. Jag mådde tillsvidare så bra att jag till och med klarade av några kortare promenader, men det började kännas jobbigt eftersom jag snabbt fick sammandragningar. Jag passade också på att tvätta igenom alla bebisens kläder och andra textilier. Vi var också till Kimitoön några dagar.

I augusti kom rekommendationen att man skulle använda masker, vilket gjorde att jag sydde en bunt. Jag började tyvärr må dåligt igen, och den här gången började jag också må otroligt dåligt psykiskt. Som tröst skaffade vi fåtöljen vi länge velat ha. Den kändes dessutom som en passande stol att ha inför alla kommande matningar. I och med den började det mesta inför bebisens ankomst vara skaffat. Jag började försiktigt ta upp att jag nog skulle vilja bli igångsatt i slutet av graviditeten, för jag började känna att jag inte visste hur länge till jag skulle klara av att må som jag gjorde.

Alma 4 år!

Idag fyller vår knäppgök till hund 4 år! Att vi snart varit hundägare i 4 år känns jättekonstigt, samtidigt som det känns som om hon alltid varit en del av våra liv.

Nuförtiden är hon ju dessutom en duktig storasyster som verkar tycka väldigt mycket om sin nya lillebror, fast hon ibland verkar tycka att han får lite väl mycket uppmärksamhet och har lite väl mycket ljud.

Min förlossningsberättelse, del 2

Del 1 hittar ni här.

Som jag skrev redan i föregående del: I slutet av november bad jag att få ut information om min förlossning, men jag upplever att det jag fick var ganska knappt. Personligen har jag riktigt dålig tidsuppfattning om hela förloppet, och det finns massor jag inte har ordentligt minne av. Jag kommer ännu höra av mig för att se om det finns mera info att få ut, och jag kanske bara bad om fel grejer. I så fall kommer jag troligen uppdatera dom här inläggen i ett senare skede. Då kommer jag nämna det på bloggen och länka tillbaka till dom här så den som vill kan läsa den uppdaterade versionen. Om det är nåt som intresserar kan det vara bra att hålla koll på bloggen ett tag framöver!

Om jag minns rätt tillfrågades jag vid något tillfälle ännu på igångsättningsavdelningen om jag ville ha epidural senare. Det ville jag. Jag har aldrig haft minst lilla plan på att föda utan smärtlindring, utan snarare varit inställd på att jag vill ha allt som gör att det känns mindre jobbigt och gör mindre ont.

Då jag hade rusats ner till förlossningsrummet fick jag hjälp att flytta mig från rullstolen till sängen, fortfarande högljutt jämrande och snyftande. Mer eller mindre omedelbart fick jag lustgas vilket genast gjorde smärtan lite, lite lättare att hantera. Jag jämrade mig nog fortfarande en hel del, men nu hade jag i alla fall något som kändes som det gjorde ens lite verkan.

Barnmorskan som väntade på oss i förlossningsrummet började genast förbereda för epiduralen, och jag fick den väldigt snabbt efter att vi kommit dit. En av mina rädslor hade nog varit att inte hinna få epidural för att det var så många före i kö, eller att allt gick så fort så det inte hans med, eller något sånt. Men jag väntade inte alls länge. Jag har också hört många mardrömshistorier om just anestesiläkare på förlossningar, men anestesiläkaren som gav epiduralen åt mig var fantastisk. Superlugn och försiktig, och berättade tydligt vad han höll på med, och hade något så positivt och lugnt i sin röst och sätt att vara. Såhär i efterhand skulle jag säga att han är en av mina favoritpersoner av dom vi mötte under tiden vi var på Kvinnokliniken. Och alltså inte enbart för att han var den som gav den bästa smärtlindringen, hehe.

Epiduralen i sig gjorde inte alls ont att få. Jag var nog nervös inför att det skulle kännas mycket och göra otroligt ont, för det låter ju ganska hemskt och ser inte speciellt mysigt ut heller då någon sticker en nål i ens rygg, och det dessutom läggs en kateter för att kunna fylla på. Jag vet sen inte om det verkligen är så smärtfritt, eller om det jämfört med all annan smärta jag kände helt enkelt inte märktes. Helt ärligt kände jag knappt något av hela den processen. Kanske ett litet stick och nån form av tryck då själva vätskan sprutades in. Men jag skulle inte säga att det gjorde ont. Dessutom gick det hela betydligt snabbare än vad jag hade trott.

Snabbt efter epiduralen började allt kännas ungefär en miljon gånger lättare. Lite jobbigt först då jag först behövde ligga på ena sidan och sen på andra för att epiduralen skulle göra sitt på båda sidor, och jag bara hade bekvämt att ligga på en sida. Men vid varje värk gjorde det lite mindre ont, det kändes som jag fick lite andningspauser igen efter cirka 20 evigheter av smärta. Med hjälp av epidural och lustgas kändes det som om livet sakta återvände, och enligt Per log jag lite för första gången på flera timmar. Jag trodde tills för inte allt för längesen att man inte skulle kunna röra på sig och vara uppe och gå då man fått epidural, men det kan man. Vilket är skönt. Inte för att jag var upp från sängen i princip alls eftersom allt ändå kändes rätt obekvämt för mig.

Efter att jag fått epiduralen var det skiftesbyte och barnmorskan som varit där då vi kom till förlossningsrummet byttes ut till en annan. Barnmorskan vi nu fick var en lite äldre kvinna som var väldigt trevlig och lugn. Hon är också en av våra favoriter av alla vi träffade under förlossningen och tiden efter.

I något skede började jag också få dropp. Jag tror jag fick både oxytocin och vätska. Trots att jag inte längre hade speciellt ont har jag ändå knappt några minnen från den här delen av förlossningen heller. Lustgas gör det inte direkt lättare att minnas saker, jag blev i alla fall ganska luddig av det. Den fick mig däremot inte att må illa eller något sånt som jag hört att vissa upplever.

Per hade hunnit få rejäl huvudvärk eftersom han inte heller hade ätit något mer än frukost och sen lite snacks. På grund av covid fick han inte lämna sjukhuset, och helst inte heller rummet. Dessutom hade caféet redan stängt, och det här var första tillfället han skulle haft att hämta något ätbart eftersom jag nu mådde lite bättre. Han fick i alla fall värkmedicin, och då vi lämnades ensamma igen fick han möjlighet att sova en stund. Jag vilade också lite, men jag är lite osäker på om jag faktiskt sov, eller om jag bara dåsade lite till och från. Hur som helst var det helt underbart att inte lida och ha ont precis hela tiden.

Då det hade gått vad jag antar var någon timme började jag känna värkarna tydligare igen och jag bad om påfyllning av epiduralen innan det började kännas lika hemskt som tidigare under dagen. Jag kände nog av sammandragningarna trots epiduralen också, men då kändes det mest som någon form av tryck och att magen "drog ihop sig", och det gjorde inte egentligen ont. Jag ombads att gå på toa innan påfyllningen, så jag fick snällt hasa mig iväg. Det kändes inte vidare skönt att gå någonstans, och det kändes som om toan var enormt långt bort eftersom rummet var rätt stort. Eftersom jag inte hade ätit eller druckit nästan något alls under dagen så fanns det ju inte så mycket i mig, och det enda som verkade komma ur mig då jag försökte gå på toa var blod. Inga enorma mängder, men ändå så att jag tyckte det var väldigt obehagligt. Jag försäkrades ändå om att det inte var väldigt ovanligt och nog inget jag behövde oroa mig över.

Jag lyckades sätta mig ner på toan själv, men därifrån kom jag inte. Det slutade med att Per fick komma och hjälpa mig upp och hjälpa mig att hasa mig tillbaka till sängen. Det var inte jättelätt att stiga upp och träda med kläder då jag hade dropp jag behövde släpa omkring på, och dessutom sladden för skalpelektroden som dinglade mellan benen. Ja, och var också ganska bedövad och allt bara kändes svullet och konstigt i mage och underliv.

Om inte tidigare så började det nu funderas lite kring varför jag inte behövde gå på toa. Eventuellt lite oroliga funderingar, men det var inget som sådär direkt nämndes till mig, men jag vill minnas att det pratades lite om mellan barnmorskan och någon annan som var in i rummet någon gång. Jag är förvånad över hur mycket jag då och då kunde snappa upp från konversationer, trots att dom gick på finska och jag i övrigt var rätt borta.

Efter mitt misslyckade toalettbesök fylldes epiduralen på. Då jag fick epidural första gången mådde jag bra, men då jag fick påfyllningen började jag snabbt må otroligt, otroligt illa och började spy. Det kändes som om jag spydde hur länge som helst, och min stackars mage kämpade på för att försöka hitta något att spy upp. Så trots att jag spydde en lång stund så spydde jag väldigt lite. Sen gick illamåendet över lika snabbt som det dök upp, och den nya omgången epidural började göra verkan, och allt var frid och fröjd igen. Det här var den enda gången jag spydde under förlossningen.

Något jag inte alls egentligen minns, men som står i pappren jag fick, är att vid något tillfälle stängdes oxytocindroppet av och jag fick istället mer vätska. Jag gissar att det här var efter toaförsöket och de insåg att jag tydligen hade ganska dåligt om vätska i kroppen. Dessutom tror jag att det redan här var lite svajigt med bebisens puls, men jag kan inte minnas om det berättades för oss eller inte. Per säger att han minns att barnmorskan skulle ha berättat det för oss, men jag var nog lite för borta för att minnas. Hur som helst tror jag att det i så fall var runt den här tiden.

I något skede efter andra dosen epidural lämnades vi ensamma igen. Tydligen har vi också lyssnat på Radio X3M, vilket jag inte alls minns. Eller, då Per nämnde det nyligen så fick jag något vagt minne av att vi skulle talat om det då han rattade in X3M på radion där, men jag har noll minne av att jag skulle hört vad det pratades om på radion.

Barnmorskan kom in till oss igen, jag skulle gissa att klockan då var runt 22. Hon undersöker mig, och det visade sig att jag nu var 10 centimeter öppen. Jag fick börja krysta då jag kände värkar. Helt ärligt så kände jag aldrig några riktiga krystvärkar, eller något behov av att krysta. Jag gissar att det kan ha berott på epiduralen, för jag tror den kan ha den inverkan för vissa. Jag kände ju trycket neråt då det kom värkar, också fast dom inte gjorde ont. Men aldrig något behov av att krysta. Tydligen gjorde jag ändå rätt, för i något skede meddelade barnmorskan att hon kunde se bebisens hår.

Jag tror det var efter ett tag av krystande, eller just innan, som barnmorskan bestämde sig för att tömma min blåsa med hjälp av kateter eftersom det inte kommit något då jag var på toa och inte heller kände mig det minsta nödig. Jag tror det var för att se om krystningarna skulle göra mer verkan sen, för jag tror en full blåsa gör det svårare.

Plötsligt hade jag krystat i en timme. Den timmen gick så otroligt snabbt! Flera personer dök plötsligt upp i rummet och jag snappade upp delar av konversationen om att det hade gått en timme men det hade inte hänt så mycket, att fostervattnet var grönt, och diverse annat jag inte helt förstod.

Det visade sig att bebisens hjärtfrekvens sjunkit och varit oregelbunden lite då och då. Dessutom upptäckte de att det handlade om sned vidöppen bjudning, vilket var orsaken till att bebisen inte kom längre ner än den gjort, trots krystningar i en timme. Det bestämdes att försök med sugklocka skulle göras, och om bebisen då kom längre ner skulle de klippa. Jag fattade det här innan det berättades för mig, baserat på vad som började plockas fram. Jag upplevde också att jag hade absolut noll att säga till om. Skulle jag i det här skedet själv fått välja mellan sugklocka + klipp eller kejsarsnitt skulle jag utan att blinka bett om kejsarsnitt, för klipp var det sista jag ville vara med om. Jag fick totalpanik, och grätskrek hysteriskt. Det här kan ha varit den värsta stunden av hela min förlossning, och i efterhand undrar jag om jag borde haft rätten att säga något eller ha någon form av val. Jag kände mig helt överkörd och som om jag hade noll att säga till om, också fast dom åtminstone just då inte verkade se det som att barnet måste ut exakt i den sekunden.

23:17 påbörjades försöken med sugklocka. Tre försök gjordes då jag fick en värk och krystade, och alltså dom drog verkligen REJÄLT. Men inget hände. Det gjorde inte ont vad jag kan minnas, tack vare epiduralen gissar jag. Men jag var fortfarande i panik under hela det här ingreppet. Det var väldigt långa 8 minuter. Jag var enormt glad då de bestämde sig för att avbryta och det istället blev akut kejsarsnitt. Fler personer kom in i rummet och det meddelades till dom att barnet behövde vara ute inom 20 minuter. Orsaken för kejsarsnitt var bjudningsfel och risk för syrebrist hos barnet.

Det kändes som om dom först tryckte upp bebisen tillbaka en bit. Här började jag känna ett obehagligt tryck och hade mer ont igen. Jag lyftes snabbt över från en säng till en annan och rullades iväg till operationssalen. Jag skrek nog hela vägen, för det gjorde så ont och kändes outhärdligt att ligga helt platt på rygg. Och jag hade panik. Samtidigt var jag ändå så himla borta i huvudet att jag bara har väldigt disiga minnen av allt det här.

Den supertrevliga anestesiläkaren fanns på plats i operationssalen och var nog den enda där som hade tid att prata med mig, och han lugnade mig enormt genom att, igen, berätta vad han och dom andra höll på med, vad som skulle hända, och vad jag troligen skulle känna vid olika tillfällen (till exempel att det skulle kännas kallt då de började tvätta magen). Av någon anledning hade han en väldigt lugnande inverkan på mig båda dom gångerna jag hade med honom att göra. Jag tror ändå inte jag slutade skrikgråta i panik och av smärta innan den nya omgången epidural började göra sitt. Jag fick också en venkateter i andra handen, och en massa olika dropp, en omgång antibiotika och någon typ saltig vätska att dricka (jag har försökt googla det här, och det var eventuellt något som får spyor att vara mindre farligt ifall man spyr och andas in det?).

Per fick efter allt det här komma in och sätta sig vid mitt huvud, och den fantastiska anestesiläkaren skyndade vidare till andra jobb. Tyvärr såg vi inte av honom mer sen.

Operationen började, och precis som dom sagt så ungefär 20 minuter efter att försöket med sugklocka hade avslutats föddes vår son. Klockan 23:45, 12 timmar och 50 minuter efter att det tagits hål på hinnorna och vattnet gått. Han vägde 2870 gram och var 48 centimeter lång. Han föddes med navelsträngen tre varv runt halsen. En till orsak till att jag är glad att det blev kejsarsnitt. Det är verkligen sjukt hur fort bebisen kommer ut efter att man lagt sig på operationsbordet!

Efter att dom hade kollat att allt var okay med honom blev jag tillfrågad om jag ville hålla honom, men det ville jag inte. Istället fick Per hålla honom och sitta bredvid mig så jag fick se Lillen. Sen försvann Per, bebis och barnmorska iväg för att mäta och väga Lillen, och allt vad som görs. Och min operation fortsatte.

Visst hade jag ju läst en del om kejsarsnitt, men absolut inte alls lika mycket som om “vanliga” förlossningar. Jag visste också att det var en lite större risk för att det slutar med kejsarsnitt efter en igångsättning. Det fanns en del saker jag var totalt oförberedd på, och som jag inte stött på, eller bara in memorerat, från det jag sett och läst om kejsarsnitt. En av dom grejerna var hur enormt mycket jag frös och skakade. Jag klapprade tänder värre än jag gjort i hela mitt liv. Det var på den nivån att jag var rädd för att bita sönder någon tand! Jag kunde liksom inte hejda klapprandet hur jag än försökte. Jag fick något som skulle hjälpa mot skakandet, och någon form av värmetäcke, och det hjälpte en liten stund, och sen började jag skaka igen.

I diverse filmer och serier tycker jag man alltid ser att folk inte får somna i diverse sjukhussituationer, för det kan vara farligt av orsak eller annan. Det här var en tanke som dök upp i mitt luddiga huvud. Jag var så himla trött, dels på grund av operationen och alla möjliga mediciner och smärtlindring. Men säkert också för att dagen, och graviditeten, varit otroligt lång och tuff, och nu var vårt barn äntligen fött, och så mycket känslor och adrenalin började sakta rinna av mig. Jag frågade säkert 2-3 gånger om det var okay för mig att sova, och försäkrades om att det var det. Jag tror till och med jag vid något tillfälle ombads att försöka sova. Jag tror att jag dåsade till några gånger, men någon vidare sömn blev det ju inte. Dels för allt mitt skakande och tandklapper, men sen så var ju min mage också uppskuren och någon bökade omkring i den.

Någon gång innan 1 på natten var operationen klar och jag lyftes över till en annan säng och rullades iväg till uppvaket. Där var jag den enda patienten. Om det berodde på covid-restriktioner eller om det faktiskt bara var så tomt vet jag inte. Men jag fick ju i alla fall all uppmärksamhet av vårdaren där.

I princip genast jag hade rullats in till uppvaket fick Per och bebisen, och alla våra väskor, komma in till mig. Jag fick stödstrumpor klädda på mig, och så fästes diverse dropp. Mitt blodtryck mättes också med jämna mellanrum, och det klämdes på min mage med jämna mellanrum för att känna att allt drog ihop sig som det skulle, och eventuellt för att kolla hur mycket jag blödde.

Då allt sånt var fixat och dom visste att jag var stabil fick jag bebisen på mitt bröst, och kunde äntligen titta ordentligt på vår Lillis. Vi gjorde ett försök till amning, men det gick sådär. Med hjälp av en amningsnapp lyckades han ändå få några droppar. Det var inte speciellt bekvämt, och han släppte hela tiden bröstet och ålade sig iväg in i min armhåla. Jag som dessutom aldrig hållit i speciellt små barn tyckte det var svårt och jobbigt att få honom hasad därifrån så Per (som inte var vanare än mig) fick hjälpa varenda gång för att få Lillen bort från min armhåla. Jag hade dessutom sjukt svårt att försöka lyfta eller göra något där jag låg nyopererad. Och det kändes otroligt obekvämt att ha någon form av tyngd på mig. Efter en liten stunds försökande och trixande fick Per ta över Lillen, och de fick sitta hud mot hud, med Lillen innanför Pers munkjacka.

Jag gjorde själv valet att inte amma. Det här är något jag kommer skriva lite mera om längre fram. De frågade rätt snabbt om det var okay för dem att ge honom donerad mjölk istället, vilket det såklart var. Eventuellt matade vårdaren på uppvaket Lillen då, men varken Per eller jag är säkra. Det är också möjligt att Per skötte matningen.

Per som inte hade ätit något ordentligt på långt över ett halvt dygn fick in en bricka med mat och dryck. Jag skulle inte få äta något ännu på ett litet tag, men jag har nog aldrig i mitt liv varit så avundsjuk på någons smörgås som jag var i den här stunden.

Efter att bedövningen mer eller mindre släppt, och jag tror jag fått både paracetamol och ibuprofen via dropp, och en jäkla massa vätska fick vi lämna uppvaket. Också fast det aldrig egentligen sades till mig märkte jag att det pratades en del om min brist på vätska. Eventuellt hade jag faktiskt vätskebrist? Vilket inte skulle förvåna mig efter att inte ha druckit knappt alls på hela dagen, och månaderna innan också druckit allt för lite. På uppvaket nämndes det i något skede att vi inte fick lämna innan mitt urin blivit ljusare färg, och vårdaren där verkade fundersam över varför det tog så himla lång tid. Jag har ingen aning om vad klockan var då en barnmorska kom och hämtade oss och vi äntligen rullades iväg till BB-avdelningen. Kanske runt 3 på morgonen? Bebisen fick ligga med i min säng, och Per fick släpa på alla väskor.

Cirka 18 ganska omtumlande timmar var bakom oss. Jag kände mig både trött och pigg på samma gång. Allt kändes så overkligt. Och jag var ännu ganska borta av både bedövning och smärtstillande. Tänk att vi nu var föräldrar!?