Man bara måste älska det här folket!

Det är nog svårt att inte bli lite kär i större delen av människorna som bor i den här stan. De verkar så trevliga och glada!

I måndags då jag i regnet var påväg tillbaka till hotellet mötte jag en intressant person. Det var en man iklädd våtdräkt (inga skor) och med en surfbräda under armen. Han kom joggande mitt på bilvägen. Det såg ganska roligt ut.

Följande dag då jag var påväg till stan medan det var lite värre storm mötte jag än äldre man som frågade om jag visste var Santander-banken fanns. Tyvärr visste jag inte (fast det senare under dagen slog mig att jag visst visste var den fanns eftersom jag hade kommenterat något om den första gången Per och jag gått förbi den) Jag sa att han skulle gå till turistinfon som fanns bara en liten bit ner längs gatan. Eftersom jag skulle åt samma håll gick vi en bit tillsammans och pratade lite. Vi diskuterade stormen, Finland (eftersom han undrade varifrån jag var), att många kommer till England och Bournemouth för att plugga engelska, och lite såna småsaker. En hur härlig farbror som helst! Då han skulle gå över vägen till turistinfon sa han lite skämtsamt ”See you on Monday when I get back!”.

På onsdagen då jag kom tillbaka till lägenheten efter att ha varit ut en sväng mötte jag en annan äldre man och en lite yngre man som undrade om de kunde få följa med upp till lägenheten för att titta på vår porttelefon. Den äldre mannen hade flyttat in veckan före och först nu märkt att hans inte fungerade. Den yngre mannen var alltså en reparatör som hade lite problem med att fixa den. Jag sa ju såklart att de fick följa med och titta på vår telefon, och reparatören utbrast glatt ”Thanx!! You're a star!” Båda verkade jättetrevliga och skämtade och skrattade medan de stod i vår dörröppning och tittade på porttelefonens ”inälvor”.

Någon dag i veckan då jag var påväg någonstans kom en kille ut från en byggnad och ropade ”Sorry, love! Do you have the time?” Och igår höll de på att måla lyktstolpar och hade parkerat bilen på trottoaren. En typ hoppade in i bilen och jag visste inte riktigt på vilken sida om bilen jag skulle gå. Jag måste ha sett en aning förvirrad ut eftersom en annan av arbetarna kom fram till mig och undrade ”You alright, love? You can go that way.”

Dessutom har vi redan hunnit stöta på en och annan trevlig försäljare och busschaufför. Skulle folk stanna och fråga mig saker på gatan i Finland skulle jag antagligen bli lite småskraj och skulle knappast slå följa med någon okänd människa och småprata om lite allt möjligt bara för att vi ska åt samma håll. Här så är det ganska trevligt. Britterna strör komplimanger och uppmuntrande ord omkring sig, antagligen utan att tänka på det, men som finländare tar man ju åt sig av det och oj så det får en att bli på bra humör!