Dag 02 – Min första kärlek

Små förälskelser har jag haft sedan förskolan. Man är övertygad om att det är riktig kärlek fast man är kanske fem år och egentligen bara hört ordet kärlek utan att veta så mycket mer.

Jag bestämde mig ändå för att skriva om min första mer riktiga kärlek, fast det blir långt. Har väl mest att skriva om det och jag minns väl inte riktigt allt för mycket från den där första lilla förälskelsen. Min första riktiga kärlek är min nuvarande pojkvän. Men historien är så mycket längre än tiden vi varit tillsammans.

För drygt sju år sedan lärde vi känna varandra, och jag föll för honom redan då trots att vi då inte ens hade träffats (i alla fall inte sådär att vi skulle ha memorerat det). Han var inte helt främmande, jag hade ju hört om honom eftersom jag har åtminstone två kusiner (Danella är den ena) som känner honom ganska bra. Dessutom har hans ena bror hängt hos oss en del tidigare.

Under de här sju åren har väl känslorna åkt lite bergodalbana. Ibland har jag varit hejdlöst jätte otroligt kär i honom, andra gånger bara lite. Där emellan har jag varit förälskad i någon annan, och svurit att jag absolut inte har den sortens känslor för honom längre, att han är mer som en bror än något annat. Men varje gång han ens nämnt någon annan tjej har det gjort ont, också under de perioder jag övertygat både mig själv och andra att jag inte gillat honom på det sättet, eller då jag till och med varit förtjust i någon annan. Det störde mig rejält att jag kände som jag gjorde då andra tjejer nämndes, vi har redan en längre tid varit ganska goda vänner och jag ansåg att jag borde vara enbart glad för hans skull. Att jag var aningen, ja, svartsjuk var väl vad jag var, kändes inte okay.

Då han långsamt ändrade hur han var mot mig började jag undra vad det var. Något inom mig sa att han nog gillade mig, men jag ville inte lyssna på det. Då jag började märka av det var jag fortfarande lite, lite osäker på om det var mig han gillade eller någon annan, men med tiden blev jag mer och mer säker på det. En annan orsak till att jag till en början försökte ignorera mina aningar var att jag just då var mitt i en liten förälskelse som jag inte riktigt var säker på vart som var påväg. Allt var lite rörigt och jag var osäker på vad jag egentligen kände. Tillsist var jag tvungen att erkänna för mig själv att jag fortfarande har känslor för honom, och kände att jag var tvungen att prata med honom. Om inte för annat så för att se vad hans annorlunda beteende berodde på. 

Men hur jobbigt är det inte att falla för sin bästa vän? Inte nog med att man har de vanliga tänk-om-han-inte-gillar-mig tankarna, man oroar sig dessutom för att det ska förstöra allt. En bästa vän är ju trots allt en väldigt viktig person i ens liv. Men ändå. Om det funkar kan det bli hur bra som helst.

Tre gånger innan vi till slut blev tillsammans har jag hunnit avslöja mina känslor för honom. Den där sista gången var väl den mest "givande", eftersom vi ju faktiskt blev tillsammans.

Vi passar väldigt bra ihop (vilket jag tror att en del av våra vänner kan intyg). Det var mer än en person som tyckte "ÄNTLIGEN!!!" då vi blev tillsammans. Har man umgåtts med mig under de här senaste åren så har man nog hört mig prata om honom mer än tillräckligt.

Vi har väldigt lika humor och till en stor del samma musik- och filmsmak. Vi förstår varandras meningslösa och korkade skämt. Och hur jobbigt det än är så säger vi ibland precis samma sak, samtidigt. Samtidigt som vi inte är så lika att det skulle bli tråkigt.