När sommaren blir lite för mycket

Den här helgen började jag känna av sommarstressen. Jag har liksom insett hur fullsatt den här månaden är, och nu är jag så stressad och känner lite panik komma krypande. Jag har fått tacka nej till lite grejer, för mitt eget välmående. Det känns på något sätt bra att jag gjort det, för nu vet jag att jag får i alla fall några andningspauser under juli.

Per har semester nu, och vi har program nästan konstant. Ikväll kommer vi tillbaka till Helsingfors och får en vecka hemma (med lite, lite program) innan vi igen har två veckor helt fullspäckade med program, följt av några oplanerade dagar innan hans semester tar slut.

Samtidigt som det känns lite jobbigt och tråkigt att behöva avboka grejer och tacka nej till saker, för allt har varit med människor jag tycker om och grejer jag så gärna skulle göra, så vet jag att det är för mitt eget bästa jag tackat nej. Delar av våren har varit jobbig och krävande för mig, och jag är i så himla stort behov av ledigt och oplanerade dagar där jag får vila, på riktigt. Utan det finns det inte en chans att jag ska klara av att ta mig genom det kommande året som en hel människa. 

Så om du hör till de jag sagt nej till angående att ses eller göra något, eller avbokat planer: FÖRLÅT! Men jag behöver verkligen vila under de dagar jag har chans att göra det den här månaden, och jag har bara varit så trött. Vi ska hitta på något snart, men just nu behöver jag bara få lite, lite tid för mig själv.