Ett Luciaminne

Idag är det Luciadagen! Jag vet faktiskt inte om jag någonsin har haft som mål att bli vald till Lucia, varken i någon hemkommun eller till landets Lucia. Men jag har varit tärna två gånger i lågstadiet då min klass haft hand om det, och lärarna valde ut vem som skulle vara vad.

En av gångerna har fastnat i mitt minne lite tydligare än andra den andra. Det var år 2002 då jag gick i femman. Det var fredagen den trettonde, och vi lussade först för skolan under morgonsamlingen, och sen så skulle vi lussa för varje enskild klass. Det var tradition i skolan, och det här året var inget undantag.

Allt hade gått bra under alla våra övningar, och det gick också bra under uppträdandet på morgonsamlingen, och ner för trappor och sånt. Men precis innan vi kom till det första klassrummet föll en slinga av mitt hår ner i mitt ljus. Det fräste till, och varken jag eller nån runt mig visste riktigt vad som hände, men min instinkt var i alla fall att slå på den där hårslingan, och släcka mitt ljus. Och tur var väl det, för som ni troligen redan gissat så var det fräsandet ljudet mitt hår som brann!

Jag minns faktiskt inte jättemycket av vad som hände precis efter, men jag gissar att det blev lite panik och alla kom av sig. Jag vet inte om jag sen var med och lussade för klasserna, eller om jag fick vara borta. Och sen var jag nog också borta från i alla fall en liten del av min första lektion den dagen. Om jag minns rätt stängde jag in mig i nåt materialförråd där jag bytt kläder tidigare, och jag grät floder, och var väldigt upprörd. Då jag kom hem grät jag ännu mer.

En som jobbade på skolan fick en astmaattack och fick åka iväg till läkarstationen (som tur var kunde hon komma tillbaka bara en kort stund senare, och letade upp mig för att se hur det var med mig, också fast hon definitivt hade haft det värre än mig), och jag vill också minnas att nån var irriterad över att hon fått stearin i håret då alla kom av sig och förskräckt vände sig om då mitt hår började brinna. Jag kände att om nån av oss två hade det värre så var det nog ändå jag. Dessutom luktar ju bränt hår riktigt illa, så det stank ju i korridoren länge efter, trots att man vädrade! Jag minns också att många, både lärare och elever, letade upp mig senare under dagen för att se hur det var med mig.

Efter det här ville jag absolut inte vara med i Luciatåget på julfesten, men jag hade inget val, utan tvingades vara med ändå. Jag minns att jag lade upp min pannlugg i svans för att minska risken för att den skulle ramla ner i ljuset igen, och jag såg SÅ arg ut, och bara totalvägrade lyssna då vi uppmanades se glada ut. För jag hatade att vara med, och ville inte vara där. Då Luciatågandet var färdigt på julfesten släckte jag snabbt ljuset, bytte om till mina festkläder igen, och har aldrig deltagit i ett Luciatåg efter det. 

Nu senare tycker jag ändå det är en lite smårolig historia, också fast jag kan tycka det är jobbigt då andra gapskrattar åt det, utan att ha minsta medlidande för 11-åriga Sandra! Men det var nog värre då jag berätta det för nån då jag var yngre, och de skrattade. För jag blev så himla ledsen av det. Det var verkligen en så otroligt hemsk dag! Men jag hade i alla fall tur som reflexmässigt snabbt slog på håret för att släcka det. Det resulterade i att det bara var en kanske 1-2 centimeter bred slinga som blev så kort att den räcktes ner till min näsa eller mun (minns inte riktigt), mitt ena ögonbryn blev lite svedd, och delar av mina ögonfransar på ena ögat brann upp till hälften. Jag tror det var på vänster sida, men jag minns inte riktigt. På den här tiden hade jag väldigt långt hår, så att det brann så långt att det bara nådde till min näsa/mun efter det var väldigt mycket. Jag skulle gissa minst 20-30 centimeter. Men det var ändå ögonfransarna som var värst, för de kändes nästan klibbiga. Och de kändes så väldigt länge. Och så luktade det ju, också fast man tvättat håret och ansiktet flera gånger kunde man ännu känna lukten av bränt hår. Men jag måste ändå säga att jag hade tur! Det var ändå väldigt lite av mitt hår som fattade eld och brann upp, och jag brände mig inte alls.. Det skulle ha kunnat vara tusen gånger värre.

Det var ju så typiskt att det var mig det hände åt också. Jag som oroar mig om allt för många saker oroade mig såklart också om att någons hår skulle börja brinna, för jag tror lärarna sagt att det hade hänt en gång för längesen. Så jag var så försiktig jag kunde, och höll också utkik efter ifall någon annan gick för nära någon med sitt ljus, eller viftade sitt hår i närheten av något ljus. Men i och med att mitt hår var så långt så räckte inte min försiktighet då en hårslinga bestämde sig för att slinka iväg. Jag antar att jag var den varnande berättelsen, eller bara en berättelse, som lärarna berättade varje år inför Luciafirandet efter det.

Meningen var att jag skulle avsluta inlägget med ett foto på mig från den julfesten, för jag ser skitsur ut genom hela. Men hur jag än letat då har jag inte hittat det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar