Det här är tredje gången sen vi flyttade ihop sådär på riktigt som jag flugit till Finland utan Per. Jag trodde det skulle bli lättare, men att säga hej då är fortfarande lika jobbigt. Den här gången blev hej då-et redan 8 timmar innan jag åkte, eftersom Per jobbade kväll. Hela dagen gick jag omkring och var lite smågråtig och hade en gråtklump i halsen. Känns så dumt och mesigt eftersom vi bara är ifrån varandra i ungefär två veckor, och annars umgås vi mest hela tiden. Det är liksom inte hela världen. Speciellt inte då man jämför det med de sex månader vi varit ifrån varandra som längst.
Det är väl så tungt eftersom jag älskar honom i mängder och han gör mig så himla lycklig. Det finns många saker som gör mig lycklig, men många av dem är relaterade till honom. Att somna medan vi fortfarande håller varann i hand. Att se honom le i sömnen då jag pussar hans panna medan han sover. Att känna hjärtat göra en liten volt varje gång han kommer hem från jobbet, eller jag annars bara inte sett honom på en längre stund. Att veta att jag är älskad, för han visar det varje dag. Att känna hans mjuka läppar pussa min panna och hans fingrar smeka mitt hår då jag är ledsen. Att veta att han är där för mig, varje dag, varje sekund, för att lyssna på mig då orden inte vill ta slut, peppa mig då motivationen tagit slut, trösta mig då tårarna inte slutar rinna och hjälpa mig upp igen så allt känns som värst.
Jag tror aldrig jag träffat någon tidigare som verkligen på fullt allvar orkar med både mina bra och dåliga sidor, dag ut och dag in, genom vått och torrt. Trots allt tillfälligt kaos, alla breakdowns och alla knäppa idéer och tankar. Jag kommer aldrig få nog av att dofta på hans fina hals, och hans kramar kommer alltid få allt ont och dåligt att kännas som om det är i ett annat universum.
Vet ni vad? Känns lite trist att inte bo med honom på nästan fyra veckor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar