I lördags var vi till London en sväng för att se The West End Men. Orsaken till att vi ville se showen var för att Matt Willis var med (och jag var också intresserad av att se Lee Mead). Och vem vill inte lyssna på bra musik live? Vi hittade billiga biljetter och slog till, fast vi tidigare sagt att vi nog inte skulle hinna se dem. I lördags var sista dagen med just det gänget (Matt Willis, Lee Mead, Stephen Rahman-Hughes, David Thaxton).
Vi började med lunch på en Pizza Express i närheten av Vaudeville Theatre. Då vi kom dit var vi de enda matgästerna, och det kändes lite udda. Men sen började det droppa in folk, så då vi gick därifrån var det redan en hel del folk.
Det var en otroligt blåsig dag, och luften var full med damm och äckligheter som flög omkring och fyllde ögonen. Inte det minsta roligt, och väldigt varmt var det inte heller. Som tur var behövde vi inte vara ute väldigt mycket.
Showen då? Ååååååååh!!! SÅ bra! Galet underbara röster! Matt sjöng dessutom Year 3000. En alldeles fenomenal version av den. Tror bestämt att jag på allvar börjar förstå folks fascination av West Ends teatrar efter det här.
Bakom oss satt en gammal, mycket kort dam. I pausen sa hon mycket oartigt och snäsigt åt oss att sluta pussas under showen, för hon kunde inte se något alls som hände på scenen. Störde mig inte på att hon sa något om att vi var i vägen, utan snarare sättet hon sa det på. Är absolut inget problem att inte böja sig mot varandra, men man kan faktiskt försöka säga det artigt. Vill också påpeka att Per och jag på inget sätt sitter och råhånglar och kletar på varandra öppet. Under hela showen tror jag jag fick två lätta pussar i pannan, och that's it. Och typ två gånger viskade jag snabba förklaringar om vilka folk på scenen var, och troligen trodde hon vi pussades då också. Inte för att vara jobbig, men jag tvivlar mycket starkt på att tanten såg något trots att vi satt "normalt", för hennes huvud stack inte ens upp ovanför sätet på stolen. Kanske man kunde ha försökt få andra platser eller tagit med sig något att sitta på om man är så himla kort att man knappt ens ser över sätet (1. fanns lediga platser framför oss och platsen bredvid henne var också ledig 2. jag är själv kort, jag vet hur det är att inte se något pga folk framför, och då är jag betydligt längre än henne).
Medan vi gick omkring för att fördriva lite tid mellan lunchen och att showen skulle börja hittade vi en riktigt läskig trappa. Jag är duktigt höjdrädd och trappor där man kan se ner mellan trappstegen eller liknande gör att jag för det mesta blir helt stel av skräck ungefär halvvägs upp och kan inte röra mig alls, så blev lite rädd då jag såg den! Tur att jag inte behöver ha något att göra med den, hehe.
Strax innan jag fotade det här mötte vi Lee Mead! Det var lite häftigt. Och är lite stolt över mig själv som kände igen honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar