En sorglig historia

Nu ska jag berätta en sann och fin, men sorglig, berättelse för er.

För ett tag sedan väcktes vi tidigt en morgon av att en duva stod utanför vårt sovrumsfönster och kuttrade sådär som duvor brukar kuttra. En vit duva var det. Helt snövit, inga smutsiga fläckar, eller andra färger inblandade, sådär som de flesta duvor här har. Få är helt vita. Den gick av och ann, av och ann utanför fönstret, och hoppade då och då upp på den lilla fönsterkarmen som finns på utsidan. Fönsterkarmen är väldigt smal, så den hade lite svårt att hålla balansen, speciellt då de hoppade upp var det svårt. Så den fick flaxa med vingarna samtidigt och slog i fönstret några gånger. En alldeles fantastiskt fin duva. Så söt, och underhållande i sina tappra försök att ta sig in. Och hur gulligt den lät! Den tittade dessutom på oss, så vi tvivlar på att det var sin egen spegelbild den såg, och den blev ännu vildare i sina försök att ta sig in då vi svängde lite på persiennerna så vi skulle se den bättre. Följande morgon väcktes vi igen av denna fina lilla varelse.

Några dagar senare då vi kom hem efter ett besök i till stan fick vi se den igen. Vi hade precis stigit av bussen och var nästan vid övergångsstället som är bara en liten bit från vår lägenhet. Jag såg inte att den var där, såg inte vad som hände med den, men jag såg en vit fjäderhög på vägen. Per hade sett hur den blev påkörd av en bil. Hur den blivit träffad och sen överkörd. Vår fina, vita duva. Jag var uppriktigt ledsen efter det. Vi har inte sett en enda helvit duva runt vårt hus sen dess, så det kan inte ha varit någon annan. De är inte alls vanliga just här vi bor.