Igår läste jag ut boken
Inspärrad (
Pin Down / Trust No One) skriven av Teresa Cooper. Den handlar om hennes själv och är alltså en sann berättelse. Det är ett tag sen jag läste Pojken som kallades Det, men jag skulle ändå säga att den här boken fick mig att må mycket sämre.
Teresas föräldrar skiljde sig då hon var ganska liten och familjen hade stora problem. Mamman var psykiskt sjuk och pappan hade stora alkoholproblem. Det ledde till att hon och hennes två syskon åkte mellan olika barnhem, och däremellen varit tvungna att bo hos pappan trots att socialen vet att han är våldsam, har problem med alkoholen och inte har pengar att ens betala elen med.
Under tiden de bodde med sin pappa brukade hennes äldre syster fly till vänner och var för det mesta borta. Teresa och hennes äldre bror var däremot tvugna att stå ut med pappans våldsamhet och råkade ofta illa ut. Till slut tog ändå socialen över vårdnaden och ett nytt hem måste hittas åt Teresa.
Till en början får hon bo på ett av barnhemmen hon bott på tidigare, och hon älskar stället. Men efter ett tag skickas hon vidare. Efter en tid på en avdelning för psykiskt sjuka konstaterar läkaren där att hon är placerad på helt fel ställe eftersom hon är mentalt helt frisk. Han föreslår att hon kanske skulle skickas till en liten internatskola någonstans, hon behöver ingen speciell vård, hon behöver bara någonstans att bo.
Socialtjänsten, som aldrig varit till någon större hjälp för henne eller resten av familjen, säger att de har hittat en perfekt internatskola åt henne. Kendall House i Kent. Hon kommer dit 1981, då hon är 14 år. Då är hon frisk och glad och mår relativt bra.
Kendall House visar sig inte alls vara en trevlig liten internatskola trots att det är det socialtjänsten berättat för henne. Det visar sig istället vara ett hem dit tjejer skickas då de har utfört någon form av brott, eller har psykiska problem. Nästan alla dörrar är låsta vid alla tillfällen, och grundläggande saker som att gå ut, ha kontakt med familj och andra bekanta eller ha rätt att använda papper och penna på sin fritid är saker de måste förtjäna. Minsta lilla fel de gör bestraffas.
Kendall House överlag fick det att krypa i mig. Men det som fick mig att må riktigt dåligt var mängden medicin de matade i de flesta av tjejerna där. Och det utan orsak, och utan att berätta för dem varför de skulle äta medicinerna. Nu pratar vi alltså om sjuka mängder receptbelagda mediciner, mängder som skulle ha kunnat döda någon. Teresa var som sagt metalt helt frisk, men matades ändå med mediciner för behandlig av bland annat schizofreni och hon fick
långt över den rekommenderade dosen Valium. Nu pratar vi inte heller om att de skulle fått bara en eller två sorters mediciner, det var massor av olika. Medicinerna gjorde henne och de andra till helt andra människor. Medicinerna gjorde dem sjuka. De få gånger de slapp ut och hade chans att prata med någon utomstående var det sällan någon som trodde på dem då de berättade om vad de utsattes för.
Som om det inte var nog att hon stängdes in på en plats där hon absolut inte hörde hemma, drogades och blev självmordsbenägen så våldtogs hon flera gånger. Under
tre år var hon drogad. Och historien slutar inte då hon kommer därifrån...
Den här boken är SÅ läsvärd. Ja, man mår illa vissa stunder, gråter då och då, hatar folk (och nu menar jag verkligen hatar!) som är med. Men mest av allt önskar man att det inte skulle vara sant. Det är liksom så svårt att försöka ta in, och det är omöjligt att helt förstå. Det känns på något vis "för nära" eftersom det utspelar sig i England och det är en plats man faktiskt vet något om. Och 1980-talet är inte så längesen.
Här hittar ni en kort liten BBC-video,
här och
här finns artiklar.
