Det kändes ju nog lite konstigt att komma hem med en bebis! Jag vet att många sagt att det känns superkonstigt att åka iväg från BB med bebisen, och det känns som man liksom stjäl den eftersom det ännu känns så overkligt att vara förälder. Vi var så länge på BB så jag tror vi lite “vant” oss vid att han var vår, för vi upplevde det inte alls som konstigt att ta honom med oss.
Väl hemma fick vi skynda oss att få in alla saker i lägenheten, för sen var det dags för matning igen. Då vi väl kommit till rätta så kändes det inte allt för konstigt att vara hemma och att han var där. Då kändes det nästan konstigt att han inte alltid hade varit där, och det kändes konstigt att vi hade varit borta flera dagar för det kändes som om vi varit hemma med honom hur länge som helst.
Vi kom hem måndagen den 19 oktober, och på fredagen kom mina föräldrar förbi en sväng eftersom de hämtade hem Alma. Så vi fick några dagar bara vi tre att komma till rätta ordentligt hemma, försöka hitta en rutin och bara vänja oss vid allt nytt innan Alma kom hem och vi behövde få ordning på en vardag med både bebis och hund. Men det har inte varit ett väldigt stort problem, också fast Alma åtminstone till en början inte fick riktigt lika uppmärksamhet som hon var van vid.
Bebisbubblan har jag alltid trott att är en tid då man är lite borttappad i all kärlek och sin egen värld på grund av det. Jag upplevde nog mer att bebisbubblan var tiden då man var lite borta i huvudet eftersom man oberoende av tid på dygnet var uppe och gjorde grejer, och oberoende om det var natt eller dag sov man då man hade chansen. Man hade verkligen noll aning om vad det var för dag eller tid eller något annat alls. Och man var så trött så det ibland mest kändes som ett dis i huvudet. Såklart kärlek också, men jag upplevde nog mest att jag var i en egen värld just på grund av att det inte fanns någon normal dygnsrytm eller någon ordentlig rutin.
Per var ledig i ungefär två veckor efter att vi kom hem, men han har ju efter det jobbat hemifrån, precis som han gjort sen mitten av mars 2020, så James och jag har inte behövt bli ensamma hemma genast. Och tur är det, för första dryga månaden hade jag svårt att göra mycket grejer på grund av kejsarsnittet. Jag behövde vara försiktig, och det var så mycket som gjorde ont och kändes obekvämt. Första veckorna var nog Per den som gjorde allt då det kom till bebis (och hund). Jag klarade inte ens av att hålla James en längre stund, för då började det göra ont i magen.
Första tiden sov James ju mycket, sådär som nyfödda brukar göra, och klarade också av att sova själv. Men det ändrade sen till att han mest ville vara i famnen eftersom hans mage började krångla ganska fort. Det här ledde till att vi fick försöka vara påhittiga för att hitta sätt så alla kunde få lite sömn. Och alla sovställningar har kanske inte varit dom mest 100% säkra och bekväma och rekommenderade, hehe.
Jag tyckte absolut inte första tiden var jättelätt, speciellt inte psykiskt. Jag har inte allt i väldigt färskt minne längre, mycket har jag nog glömt, och kanske till och med lite förträngt. Men jag tänkte ändå passa på att skriva ner dom grejer jag kommer ihåg. Ibland kan det vara så lätt att tro att allt ska vara så himla lätt och roligt och fantastiskt, för det är det folk brukar visa upp på sociala medier. Men jag skulle nog våga påstå att mer eller mindre varenda förälder har perioder som inte alls är sådär superfantastiska. Fast jag visste att det inte skulle vara lätt så överrumplades jag nog ändå av HUR tufft det var. Och James har ändå hittills varit en väldigt “lätt” bebis på dom flesta sätt. Åtminstone i jämförelse med vad jag hört av många föräldrar om deras första månader med bebis.
Jag har inte satt några krav på mig att försöka vara den perfekta föräldern eller sådär, jag försöker verkligen ta det lite som det kommer och har aldrig känt mig som en värdelös förälder, ens då jag haft riktigt dåliga dagar. Jag vet liksom att jag inte är sämst bara för att jag har en dålig dag. Det har i alla fall varit skönt att inte ha en massa press på sig själv.
I början upplevde jag lite att jag inte alls hade några “automatiska” modersinstinkter, för det kändes som jag aldrig riktigt visste vad James ville, och det kändes som om inget blev bra då jag försökte. I Pers famn var han för det mesta nöjd, och det var där han slutade gråta då han var ledsen. Men i min famn kändes det som om han bara var ledsen. Jag hatade att byta blöjor (still do, to be honest), och jag hatade att sköta matningen. Det kändes som allt funkade hur bra som helst då Per matade, men då jag gjorde det funkade det inte alls. James var bara på dåligt humör, jag fick honom nästan aldrig att rapa, och han spydde massor.
Jag upplevde inte heller den där omedelbara vågen av kärlek som man brukar se att folk upplever sekunden bebisen fötts. Nu visste jag ju att det inte alls behövde vara så, för jag upplever att det blivit vanligare att folk pratar om att dom inte upplevt det. För mig tog det till och med några veckor innan jag första gången upplevde den där riktigt slag-i-magen-kärleken då jag tittade på James. Och då nästan överrumplades jag av känslan, för det kom så plötsligt. Och så såklart älskade jag ju honom från första stund, men det var inte alls den där gigantiska, megastora kärleken jag kände sekunden jag såg honom.
Men jag tycker det blivit både roligare och lättare ju äldre James blivit. Jag verkar helt enkelt inte vara en som älskar spädbarnstiden eller dom där riktigt första månaderna. Visst finns det gulliga mysiga stunder där också, och vi tyckte ju absolut han var söt då. Men åh så mycket roligare allt redan blivit, nu då han börjar vara mer av en egen liten person som börjar visa lite personlighet och som är mer sällskap eftersom han jollrar och skrattar och håller på.
Första tiden tycker jag ändå var mest jobbig med några bra stunder, och sen har det sakta gått över till att vara mest bra stunder med några få jobbiga. Mycket av det jobbiga har ändå handlat om James mage som ställt till det en del. Men vi har också skrattat massor. Jag fattade aldrig att en bebis kunde vara så otroligt rolig!
Måendet då? Jag mådde ändå rätt bra, måste jag säga. Trots att det kändes tufft där i början fick jag inte förlossningsdepression eller något sånt. Jag var helt okay, fast det var tufft. Om det makes sense? Typ 1-2 veckor efter förlossningen började jag få helt otroligt, enormt ont i ryggen. Om jag satt eller stod i en viss ställning för länge, typ om jag diskade eller höll James. Verkligen ofattbart ont gjorde det, sådär så ögonen tårades fast jag inte grät. Det enda som riktigt hjälpte då det var som värst var att ligga ner. Jag vet inte om det här var något efter epiduralen (har hört att många haft ont i ryggen efteråt) också fast det tog ett tag efter förlossningen innan jag kände det, eller om det hade att göra med att jag knappt rört på mig på åtta månader och inte hade så mycket muskler och jag nu började vara igång en massa igen, eller om det var något helt annat. Eller om det var en kombination av flera saker. Utöver det, och “krämporna” av kejsarsnittet (jag kommer skriva ett eget inlägg om kejsarsnittet senare, så jag går inte in desto mer på det här) så vill jag minnas att jag ändå mådde rätt bra. Brösten var rätt ömma första tiden innan kroppen helt vande sig vid pumpandet, och det gjorde så galet ont att dusch! Om vattenstrålen träffade brösten gjorde det katastrofont. Men det lugnade sig också och gick över efter ett tag. Mitt fysiska mående var liksom överlag helt okay.
Återhämtningen och att lära känna James gick mycket lättare och fortare hemma, precis som det hade sagts från vårdens sida. Jag var väl kanske lite skeptisk till det med att återhämta sig bättre hemma, speciellt som jag kände mig lite bortglömd och i ganska dåligt skick ännu då vi åkte hem. Men det stämde! Skulle jag ha vetat det skulle jag nog varit ivrigare på att åka hem från BB så fort som möjligt.
Och vad gjorde vi första tiden, annat än tog hand om bebis? Vi tittade på väldigt mycket YouTube och serier. Eller okay, vi har nog alltid tittat på mycket och gör det ännu, men där en period efter att vi kommit hem från BB tittade vi nog på extramycket, för det var det enda vi orkade göra. Plus att vi ändå var vakna så mycket diverse tider. Och i och med corona så hade vi ju aldrig några gäster, vi kunde inte åka och hälsa på någon, och det fanns inte så mycket annat vi kunde åka och göra heller. Dessutom hade jag begränsat med ork på grund av ryggont och kejsarsnitt.
Och så började jag må bra igen! Lyckan att inte behöva må illa längre, och att mat smakade gott igen. Så det blev en hel del mat och snacks, och jag njöt fullt ut av allt jag åt. Och jag kunde äta saker som salmiak igen, och sånt jag ibland ville ha men inte fick äta under graviditeten.
Första tiden var nog ganska odramatisk. Men en gång behövde vi ringa BB och fråga om råd. Det var säkert under första veckan hemma. James har varit ganska täppt i näsan till och från sen han föddes. En kväll verkade han få svårt att andas för att han verkade så himla täppt. Såklart var det så sent på kvällen så alla apotek i närheten hade redan stängt. Efter febrilt googlande och efter att ha frågat bekanta fixade vi egen koksaltlösning (koksaltlösning hade också använts för hans näsa då vi var på BB), men det verkade inte hjälpa. Så Per fick ringa BB och fråga om råd. De sa att vi skulle använda mer av koksaltlösningen, och till slut gav det med sig och han andades mer klart igen. Men oj stressen och oron där ett tag!! Dagen efter åkte Per iväg och köpte en NoseFrida som varit i mycket flitig användning sedan dess.
Jag vet inte riktigt vad mer jag ska skriva om första tiden. Om du undrar över något speciellt, eller om du vill att jag ska skriva mer om något jag nämnt här är det bara att säga till!