Om du har obehag för bilder på sår och liknande kan det vara bra att hoppa över detta inlägg.
För drygt en och en halv vecka sen blev Alma steriliserad. Vi har länge funderat hit och dit om det borde göras, för hon blir skendräktig efter varje löptid och det är jobbigt både för henne och för oss. Dessutom ansåg veterinären att det kanske borde göras då hon kände på Alma sist vi var och vaccinerade henne, för hon tyckte där fanns något som kändes lite konstigt (men inte på det viset farligt eller brådskande att fixa).
Under mellandagarna bestämde vi att nä, nu bokar vi en tid, för hon började bete sig som om det kanske skulle vara dags för löptid igen så småningom, trots att det bara var några månader sen sist. Vi hade hoppats på att få en tid rätt snabbt, men vi fick en tid nästan en månad senare. Vilket var helt okay.
Jag har varit så orolig för att göra det här, så det är en av orsakerna att vi skjutit på att ta tag i det och boka en tid. Jag har så svårt att se djur (och människor också i och för sig) ha ont. Och Alma är ganska needy och fundersam redan från förut, så jag visste att det skulle bli tungt för mig att se henne ha ont och veta att jag inte kan hjälpa henne. Jag har varit med om då familjens hundar opererats eller sytts lite nu och då under min uppväxt, men det blir ännu värre då det är min egen hund. Och jag inte har mamma och pappa här att ta hand om henne efter operationen, och det är Per och jag som måste vara vuxna och veta och kunna ta hand om det. Gulp!
Jag har i alla fall skrivit några korta anteckningar varje dag, och tagit några foton. Så det här blir ett långt inlägg.
24 januari
7:30 skulle Alma vara på plats, så det blev en tidig start för oss. Alma var mest fundersam varför hon inte fått någon frukost och inte fått något gott alls efter att hon varit ut och uträttat sina bestyr kvällen innan och under morgonen.
Hos veterinären gick hon glatt in, trots att det är en plats där hon råkat ut för både ett och annat innan. Lite fundersam blev hon då hon satt i min famn inne i mottagningsrummet, och lite oroligt rynkade hon pannan då sköterskan tog henne och vi gick därifrån.
14-tiden ringde de och meddelade att operationen gått bra och Alma började vakna. Sen mellan 16-16.30 någon gång var vi tillbaka på kliniken och hämtade upp henne. Jag är van vid att hunden brukar vara rätt borta efter att ha varit sövd, men Alma var relativt pigg och mycket glad över att se oss. Vi hämtade hennes medicin från närmsta apotek och åkte sen hem. Alma blev mycket olycklig då Per steg ut bilen och gick till apoteket. Och senare hemma grät hon då jag gick iväg för att fixa med tvätten i torkrummet.
Väl hemma var hon nog rätt trött. Klarade inte alls av att stå upp väldigt länge, utan benen blev darriga och hon måste sätta sig, och huvudet hängde. Hon satt också lite krokigt, och halvstod istället för att ligga, innan hon sen vågade sjunka ner i någon form av bekväm position. Per och hon packade ner sig i soffan och tog en tupplur. Då det var matdags piggnade hon till och åt med stor aptit sitt första mål mat på typ ett dygn.
Vi tog hennes med ut en snabb sväng för att se om hon behövde göra något, för hon ville inte göra något på underlaget vi lagt på golvet inne för att göra första kvällen lättare för henne. Men hon stod bara och skakade, så vi vände och gick in ganska fort.
Vi bestämde oss för att sova på soffan med henne. Jag lyckades inte sova mycket, för Alma bytte plats hela tiden, och klockan var nästan morgon innan hon till slut kom till ro och sov. Hon älskar ju att sova under filtar och täcken, och det är inte helt lätt då man har en strut på huvudet.
25 januari
Följande morgon var det en betydligt piggare hund, som var betydligt stadigare på benen. Lite jobbigt verkade det ännu vara att stå upp för länge, men ute gick hon själv och uträttade alla sina behov. Hon till och med styrde oss bort från dörren så hon kunde gå till stället hon själv ville till för att göra allt.
Större delen av dagen var vi alla nerbäddade i soffan. Per jobbade hemifrån. Hon hade inte ännu riktigt fått det där med tratten att fungera, för hon fastnade överallt med den. I täcken, filtar, mattor. Allt. I och med att hon har så korta ben är det där med tratt inte så lätt eller smart. Per åkte därför iväg för att köpa en dräkt åt henne istället. Men den var enorm. Jobbigt med tax, som är lång med liten. INGET passar. På kvällen åkte Per tillbaka till butiken och bytte till en mindre av ett annat märke. Men den var också alldeles för stor. Sååå hon får fortsätta med tratt.
Först låg hon ännu lite halvkonstigt och var väldigt specifik med hur hon satt och låg, men det ändrade under dagen och hon till och med började sträcka på sig lite försiktigt. Under dagen blev hon bara piggare och piggare hela tiden, och mer och mer stadig på benen. Hon fick också första omgången medicin. Och hon spenderade en stor del av dagen inpackad under en filt eller i någon famn.
Vi lyckades sova bättre under natten också. Hon lade sig snabbt till ro under täcket med Per. Men även den här natten sov vi på soffan. Det är mer utrymme och vi kan bättre hålla koll på henne.
26 januari
En riktigt pigg hund vaknade den här morgon, och hon var varken hängig eller skakig i benen mer. Under morgonen lade hon sig till och med på sida, sträckte på sig ordentligt, och rullade över på rygg och låg ordentligt utsträckt och ville att man skulle klia henne.
Den här dagen var det också dags att ta bort plåstret från såret. Det tog länge att peta bort, för det satt som sten. Hon tyckte det var lite obehagligt, men för det mesta låg hon snällt på rygg. Per petade bort plåstret och jag höll i henne och pratade och gosade med henne. Vi började med att väta limmet med lite vatten och fick så bort hälften, men sen fick vi ta till lite olivolja för att får det sista att lossna. Jag tyckte det var lite obehagligt att se såret först, men det såg ändå riktigt fint ut.
Först verkade Alma lite fundersam då vi tagit bort det, och hon var väldigt försiktig, men efter bara en liten stund var hon tillbaka till samma pigghet som förut, och hon gick omkring på soffan som vanligt och gosade ihop sig under en filt, och det verkade inte kännas hemskt mycket annorlunda.
27 januari
Hon börjar så småningom verka mer eller mindre helt sig själv, och verkar inte ha ont mer. Så himla skönt att se! Hon har börjat springa omkring lite här inne, skaka på sig, och går glatt på ute dom korta stunder vi är ut. Hon skulle gärna vara ute och gå mer, men det får hon ännu vänta med en stund.
Ännu är hon superledsen då Per eller jag lämnar lägenheten, betydligt mer än vad hon är sådär normalt. Vet inte vad det handlar om riktigt.
Nu då hon börjat röra på sig som förut då får man vakta henne noggrant så hon inte hoppar ner från soffan eller annars hoppar omkring för mycket. Hon har också vant sig vid tratten, också fast hon inte gillar den.
Hon börjar så småningom verka mer eller mindre helt sig själv, och verkar inte ha ont mer. Så himla skönt att se! Hon har börjat springa omkring lite här inne, skaka på sig, och går glatt på ute dom korta stunder vi är ut. Hon skulle gärna vara ute och gå mer, men det får hon ännu vänta med en stund.
Ännu är hon superledsen då Per eller jag lämnar lägenheten, betydligt mer än vad hon är sådär normalt. Vet inte vad det handlar om riktigt.
Nu då hon börjat röra på sig som förut då får man vakta henne noggrant så hon inte hoppar ner från soffan eller annars hoppar omkring för mycket. Hon har också vant sig vid tratten, också fast hon inte gillar den.
28 januari
Per var tillbaka på kontoret första gången sen Almas operation. Hon var superledsen en liten stund, men ganska snabbt lugnade hon sig och la sig att sova igen. Resten av dagen låg hon nöjt inpackad i filtar i min famn.
Då Per kom hem blev hon otroligt glad och det var lite svårt att hålla henne lugn och få henne att inte hoppa omkring.
Per var tillbaka på kontoret första gången sen Almas operation. Hon var superledsen en liten stund, men ganska snabbt lugnade hon sig och la sig att sova igen. Resten av dagen låg hon nöjt inpackad i filtar i min famn.
Då Per kom hem blev hon otroligt glad och det var lite svårt att hålla henne lugn och få henne att inte hoppa omkring.
29 januari
Den här morgonen gnällde hon inte då Per for iväg på jobb. Men några oroliga steg gick hon innan hon hade ro att lägga sig igen.
Senare under morgonen då jag hade lyft ner henne från soffan kom jag på henne med att försöka hoppa upp tillbaka. Hon blev lite förnärmad då jag lyfta bort henne och sa nej. Men det blev bättre då jag lyfta några dynor till sin vanliga plats och hon fick krypa upp på dom för att sova.
Det här var dagen hon fick sista omgången medicin, och också dagen vi återvände till våg egen säng istället för att fortsätta sova på soffan.
Den här morgonen gnällde hon inte då Per for iväg på jobb. Men några oroliga steg gick hon innan hon hade ro att lägga sig igen.
Senare under morgonen då jag hade lyft ner henne från soffan kom jag på henne med att försöka hoppa upp tillbaka. Hon blev lite förnärmad då jag lyfta bort henne och sa nej. Men det blev bättre då jag lyfta några dynor till sin vanliga plats och hon fick krypa upp på dom för att sova.
Det här var dagen hon fick sista omgången medicin, och också dagen vi återvände till våg egen säng istället för att fortsätta sova på soffan.
30 januari
Den här dagen fick hon vara utan sin tratt nästan hela dagen, för hon låg så fint i min famn så jag kunde lätt vakta henne att hon inte slickade såret. Hon var inte speciellt glad över att behöva lägga på tratten tillbaka på kvällen.
Hon var så himla viktig med att ligga i min famn hela dagen. Nästan lite jobbigt mycket, för det blev supersvårt att jobba.
Det här var också dagen då hon både hann skutta upp och ner från soffan en gång, vid olika tillfällen, utan att vi hann fånga henne. Fram till det här har vi lyckats hålla henne från att hoppa alls. Men hon börjar vara både snabb och pigg!
Den här dagen fick hon vara utan sin tratt nästan hela dagen, för hon låg så fint i min famn så jag kunde lätt vakta henne att hon inte slickade såret. Hon var inte speciellt glad över att behöva lägga på tratten tillbaka på kvällen.
Hon var så himla viktig med att ligga i min famn hela dagen. Nästan lite jobbigt mycket, för det blev supersvårt att jobba.
Det här var också dagen då hon både hann skutta upp och ner från soffan en gång, vid olika tillfällen, utan att vi hann fånga henne. Fram till det här har vi lyckats hålla henne från att hoppa alls. Men hon börjar vara både snabb och pigg!
31 januari
En vecka sen operationen. Hon har fått vara utan tratten mer under dagen, i och med att hon ändå mest sover i min famn medan jag jobbar. Överlag börjar hennes energi var ganska återställd, och hon visar visst intresse för att vara ut och gå. För hon verkar vilja göra av med energi. Tyvärr får hon ännu vänta en vecka tills vi får börja öka promenadlängden lite. Än så länge är det inte alls långa sträckor, mest bara ut för att uträtta bestyren. Samtidigt har det varit så kallt och blåsigt så ingen av oss riktigt haft lust att gå länge heller, så passligt ändå.
En vecka sen operationen. Hon har fått vara utan tratten mer under dagen, i och med att hon ändå mest sover i min famn medan jag jobbar. Överlag börjar hennes energi var ganska återställd, och hon visar visst intresse för att vara ut och gå. För hon verkar vilja göra av med energi. Tyvärr får hon ännu vänta en vecka tills vi får börja öka promenadlängden lite. Än så länge är det inte alls långa sträckor, mest bara ut för att uträtta bestyren. Samtidigt har det varit så kallt och blåsigt så ingen av oss riktigt haft lust att gå länge heller, så passligt ändå.
1 februari
Den här dagen var hon igen mest utan tratten. Vi lade den tillbaka först då vi skulle gå och lägga oss, och hon var absolut inte imponerad. Snällt går hon med på det ändå, men nöjd var hon inte. Jag tror hon hade hoppats på att slippa den då hon inte behövt ha den på hela dagen.
I övrigt börjar allt ha växt ihop, och det är bara några små, små skorvar kvar.
Den här dagen var hon igen mest utan tratten. Vi lade den tillbaka först då vi skulle gå och lägga oss, och hon var absolut inte imponerad. Snällt går hon med på det ändå, men nöjd var hon inte. Jag tror hon hade hoppats på att slippa den då hon inte behövt ha den på hela dagen.
I övrigt börjar allt ha växt ihop, och det är bara några små, små skorvar kvar.
2 februari
Idag tog vi bort tratten redan på morgonen, och den kommer troligen få vara borta från och med nu. Hon visar inget större intresse av att slicka sig på magen och vi hinner ha koll på henne mer eller mindre hela tiden ändå. Nattetid sover hon väldigt gott då hon får sova i vår säng, och vi tänkte låta henne sova där några nätter till. Bara så vi kan märka ifall hon skulle börja slicka sig på magen.
Hon har också börjat bli svårare att hinna med och hindra att hoppa upp på soffan. Ner går det ännu bra att stoppa henne, men upp är hon lite för ivrig för att vi alltid ska hinna med.
Idag tog vi bort tratten redan på morgonen, och den kommer troligen få vara borta från och med nu. Hon visar inget större intresse av att slicka sig på magen och vi hinner ha koll på henne mer eller mindre hela tiden ändå. Nattetid sover hon väldigt gott då hon får sova i vår säng, och vi tänkte låta henne sova där några nätter till. Bara så vi kan märka ifall hon skulle börja slicka sig på magen.
Hon har också börjat bli svårare att hinna med och hindra att hoppa upp på soffan. Ner går det ännu bra att stoppa henne, men upp är hon lite för ivrig för att vi alltid ska hinna med.
3 februari
Natten gick bra trots att hon inte hade på sig sin tratt. Skönt att nu ha 10 dygn bakom oss nu! Hon kommer få sova i vår säng tills det gått 12 dygn, bara för att vi ska kunna hålla lite bättre koll på henne.
Idag gick vi en lite, lite längre runda än enbart runt huset. Inte hemskt mycket mer, men ändå lite, lite längre så vi alla fick sträcka på benen lite. Tyvärr var ju vädret inget vidare. Det var blåsigt och kallt och regnigt och slaskigt och stora snödrivor.
Natten gick bra trots att hon inte hade på sig sin tratt. Skönt att nu ha 10 dygn bakom oss nu! Hon kommer få sova i vår säng tills det gått 12 dygn, bara för att vi ska kunna hålla lite bättre koll på henne.
Idag gick vi en lite, lite längre runda än enbart runt huset. Inte hemskt mycket mer, men ändå lite, lite längre så vi alla fick sträcka på benen lite. Tyvärr var ju vädret inget vidare. Det var blåsigt och kallt och regnigt och slaskigt och stora snödrivor.
4 februari
I natt blir sista natten i vår säng innan vi ska försöka övertala henne att sova i egen säng igen. Vi ska se hur det går. Det är helt otroligt skönt att vi närmar oss halvvägs till att hon ska räknas som återställd och får börja leva som normalt helt och håller. Personligen ser jag fram emot de långa helgpromenaderna! Också fast jag måste säga att de här helgerna då vi mest bara legat på soffan har varit sköna och välbehövda så ska det bli skönt att "vara tvungen" att gå ut på långa promenader igen. Bara drygt två veckor kvar tills dess!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar