Den här dagen var det dags att utforska ön lite till! Så det blev en ganska tidig morgon igen.
Den morgonen spelades det fiol under frukosten.
Den här gången hade vi en lite snyggare bil än under den föregående utfärden. Det här var en av våra bröllopspresenter, att få ha en cabrio för en dag! Det här var den som föreslogs. Härlig bil!
Dagens huvudresemål var Elafonissi. Delar av vägen var riktigt vidrig att åka på! För det mesta gick det bra, men sen kom det riktigt jobbiga bitar där vägen var smal, och kurvig, och slingrade sig runt bergskanter, och så var det branta kurvor. Blandat med fantastiska vyer. Jag ville titta på allt, men samtidigt ville jag blunda eftersom jag hade så obehag för höjderna och delar av vägen.
Men fram till stranden kom vi ändå! På något mirakulöst sätt.
Elafonissi var en alldeles enorm strand! Såklart var det värmebölja för tillfället. Och det blåste inte det minsta (tydligen ovanligt enligt många vi pratade med), det var så nära vindstilla det kunde bli. Och där var en värme jag aldrig tidigare upplevt. Aldrig någonsin. Och jag hoppas jag inte behöver känna det många gånger igen. Den var helt olidlig, och jag mådde så himla dåligt. Jag trodde jag skulle svimma och dö och bara gå under. Det var liksom en värme jag inte visste vart jag skulle ta vägen för att slippa. Jag trodde jag skulle bli galen. Det hjälpte inte att ställa sig i skuggan. Jag kan inte ens beskriva hur jag kände mig, för alltså. Hemskt. Jag tappade dessutom bort Per, och hade inte telefonen på mig.
Som tur var blev allt bättre bara jag kom ut i vattnet och doppade mig. Sen kändes det mycket bättre, och värmen kändes mer normal, och absolut överkomlig. Bara man kom ihåg att dricka ofta.
På grund av värmen blev vi inte där superlänge. Det skulle varit roligt att utforska lite mer (känns som om jag skriver det om ungefär varje ställe vi var till, men endera tog tiden slut, eller så var det så varmt), så det blir troligen fler besök hit. Trots vägen. För det var enormt ställe, och stränderna var så himla fina. Tyvärr också galet fyllda med folk. Men jag har läst att om man orkar gå lite så kan man hitta ställen där det är nästan folktomt.
Det kändes som det tog galet länge för air conditionen i bilen kicka igång. Det var i och för sig inte så konstigt, för bilen hade ju såklart stått i solen och man fick akta sig så man inte brände sig då man först satte sig i den.
Vägen tillbaka upplevde jag att var lite mindre jobbig. Kanske för att jag då ganska långt visste vad jag hade att vänta, och visste att det efter ett visst ställe blev bättre. Jag hade ju ingen aning om hur det såg ut då vi åkte dit.
Första stoppet på vägen tillbaka var Cave of Agia Sofia.
Oändligt med trappor upp till kyrkan. Som tur var i alla fall ungefär hälften av dom i skuggan. Men jag var helt slut efter bara en liten bit, för varmt. Och hungrig. Men utsikten därifrån var så vacker. Och kyrkan var verkligen speciell. Så det var värt att gå hela vägen upp.
Vi passade på att köpa mer vatten från caféet som fanns nedanför kyrkan, och sen fortsatte vi vidare.
Den där hemska tunneln där gav mig nästan en panikattack då vi åkte igenom den första gången. Jag var redan på helspänn på grund av vägen, och sen kom vi dit. Den var enfilig. Och vi hade en buss framför oss. Bussen tog upp i princip hela tunneln, den skrapade nästan både i väggar och tak. I och med att jag inte visste hur lång den var, och bussen var framför oss så man inte såg något, och den sniglade sig fram, så kände jag mig så himla instängd, och jag fick blunda och verkligen anstränga mig för att inte få panik. Som tur var var tunneln väldigt kort. Men usch!
Det gick bättre åt andra hållet, för vi var först, och då visste jag hur kort den var.
Då vi äntligen kom bort från de slingriga hemska vägarna körde vi runt lite och tittade på ställen utan att stanna.
Följande stopp blev tyska krigsgravarna i Maleme. Tydligen finns det en för de allierade också, men den fanns åt andra hållet (ditåt vi var under första utflykten). Dit skulle vi gärna åkt, men eftersom vi fick reda på det först den här dagen, och vi inte röde oss i dom trakterna, fick det bli. Men nästa gång åker vi säkert dit. Det här stoppet valde vi för att jag är intresserad av historia, och för att jag hade läst att det var en väldigt vacker plats. Och det var det absolut! Otrolig utsikt. Och sorglig historia. Såklart, det handlade ju om krig.
Det var inte så många besökare just då. Det var vi, en finsk familj, och en tysk familj. Det var ganska svårt att hitta dit, och jag gissar att det kanske inte är en plats som för de flesta är högst upp på listan över ställen att besöka under sin semester.
Sen körde vi tillbaka till hotellet. Vi valde att ta den vägen som gick längs stranden (och igenom flera turistställen).
Vi var tillbaka så tidigt att vi ännu fick tid över att göra något annat. Vi tog en kort paus på hotellet, innan vi körde den korta biten till butikerna. Vi handlade lite och sen spelade vi minigolf! Jag tror faktiskt aldrig att jag spelat det förut. Per blev så chockad då jag sa det till honom då vi under någon av de första dagarna gick förbi det här stället och såg banorna, så han bestämde att vi skulle göra det under den här resan.
Banorna var definitivt inte i bästa skick, och jag var ganska värdelös. Men vi hade ändå väldigt roligt!
På kvällen var det galamiddag igen. Sist orkade vi inte gå till lobbybaren där det var program, men den här dagen valde vi att gå. Där presenterades en del av de som jobbade på hotellet. Och hotellets ägare. Det var en väldigt rolig kväll! Det bjöds såklart på bubbelvin, och så gick de runt och skålade och pratade med gästerna.
Efter det gick vi tillbaka till rummet och somnade ganska snabbt. För det hade varit en väldigt lång dag. Och väldigt varm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar