You think I'm pretty without any make-up on, you think I'm funny when I tell the punch line wrong. I know you get me, so I let my walls come down

Jaa, alltså, det är en godis han petar i mitt ansikte. Inte hans tunga, fast det kanske ser ut som det.

19e december 2009. Vi är alltså inne på vårt andra år som ett par. Vårt åttonde år som vänner (Åtta år. Det är ju hur länge som helst. I alla fall om man är i min ålder. Det är nästan halva mitt liv! Galet länge!). Och jag vill fortfarande säga att han är något av de bästa som hänt mig. Det är inte bara en gång som jag har funderat över hur mitt liv skulle ha sett ut om vi aldrig skulle ha lärt känna varandra. Vi har gått igenom en hel del tillsammans och han har hjälpt mig genom många svåra och mörka stunder i mitt liv. Han är en sådan där person som sällan säger åt mig att "det kommer att ordna sig" då allt känns som värst, istället får han mig för det mesta att på allvar tro att det kommer att ordan sig.

Han är en av mina absolut närmsta vänner, och har varit det redan några år. Han är en av de där människorna jag kan vara glad/ledsen/töntig/dålig/löjlig/barnslig/lycklig/ful/vadsomhelstnästan med. Jag kan helt enkelt vara mig själv med honom, jag behöver inte låtsas vara finare, duktigare eller bättre än vad jag egentligen är. Han gillar mig trots att jag inte är perfekt. Han orkar med mig trots att jag är grinig och jobbig ibland. Han tycker jag är fin fast jag går omkring i mjukiskläder och mitt hår står ut åt alla håll.

Den här bilden tillhör den här finisen.

Han får mig att må bra. Jag kan ha en riktigt, riktigt dålig dag, men får jag vara med honom så mår jag bra. Då finns det inget som kan skada mig. Han kan få mig att tänka ”allt blir nog bra” bara genom att krama mig, trots att jag strax före nästan stressat ihjäl mig och varit övertygad om att inget kommer att ordna sig. Hans kramar är nog de bästa i världen. Att bara få försvinna i hans famn och få lukta på honom och känna hur gott han doftar. Den där doften som får det att pirra lite i magen och som känns så hemma och som får mig att känna mig säker.

Och blicken han ger mig då han vet att jag inte mår bra, trots att jag inte sagt något. Blicken som säger att han bryr sig och är orolig. Han försöker aldrig tvinga mig att berätta vad som får mig att må som jag mår, men han finns alltid där för mig då jag behöver prata.

Vi har världens knäppaste idéer och skämt ibland, och vi sitter och skrattar åt dem hur länge som helst (fast jag antar att han tillslut skrattar mer åt mig som inte kan sluta skratta). Vi är liksom paret som kan ligga bredvid varandra i sängen mitt i natten och skratta (så högt att det finns risk att störa grannarna) åt konstiga saker och messa ”TÖNT!!! och andra viktiga saker till varandra fast det skulle vara enklare och billigare att bara säga det. Vi har samma sorts underbara humor, även om det ibland tar lite onödigt länge för mig att förstå vissa av hans skämt (som den där gången han skämtade om något, och jag började skratta högt halvvägs in i en diskussion om något helt annat en stund senare. "Vad skrattar du åt? O.o" "Hahahahahahaaaa! Jag fattade just det där skämtet!! HAHAHAAAAAAHA! Ååååh, så roligt!! :D" "Det tog ju inte alls länge..."), och han förstår ibland inte alls mina (oslagbart jätteroliga) skämt.

Han är en fantastiskt underbar människa, och det säger jag inte bara för att han är min pojkvän. Jag säger det för att han verkligen är det. Han får mig att må bra. Han gör mig lycklig.

Den här bilden tillhör också henne.