Då jag var i högstadieålder blev jag en gång beskylld för att vara jobbig och irriterande bara för att jag hade många av de kommande åren av mitt liv planerade. Det är något som förföljt mig och dykt upp då och då. Inte ens direkt på ett negativt sätt, för redan då undrade jag hur tusan någon kunde beskylla mig för något sånt? Varför har någon annan problem med att jag har mitt liv på grej? Att jag vet vad jag vill göra med mitt eget liv? Att bli ombedd att inte prata om det konstant skulle jag fattat, för mina planer var, och är, något jag är väldigt entusiastisk över och alltså ibland pratar om mer än vad andra kanske orkar med.
Det är sådan jag är. Jag gör planer. Jag har idéer. Jag vill göra saker med mitt liv. Åstadkomma något. Jag ser inget fel i att ha drömmar och planer. Jag vill inte vara en av de som drömmer stort men aldrig lyfter ett finger för att någonsin komma dit. Dessutom har jag ett visst kontrollbehov, jag behöver veta vad som kommer att hända för att känna mig säker. Jag behöver saker och ting organiserade till en viss del. Jag vill inte plötsligt stå där en dag och fundera över vad jag ska göra nu. Ingen av mina livsplaner är i det minsta krystade, allt är sånt som dykt upp i mitt huvud av sig själv, saker jag verkligen vill. Inget är heller 100% planerat, det är i stora drag. Vissa grejer är saker jag vill göra någon gång. Jag har aldrig färdiga datum om det inte gäller väldigt specifika saker. Det är inte som om jag har varje minut av varje dag planerad, det är de största planerna jag har (som att jag ville studera journalistik och ville flytta till England).
Ibland förstår jag inte varför människor så ofta ska ha så svårt att unna andra något. Lyckas man inte själv, eller har man det inte lika bra själv, ja då ska man inte låta någon annan ha det heller. Säger man inget rakt ut till personen, då pratar man antagligen illa om personen bakom dennes rygg.
Jag har redan planer för vad jag vill göra efter att mina studier är klara. Det kliar redan i mig att få sätta igång med det, väntar redan på att flytta igen. Dessutom ser jag fortfarande inget fel i planerna jag hade då jag gick i högstadiet, en stor del av dem har jag gjort till verklighet. Och vet ni vad? Många av sakerna är de bästa val jag någonsin gjort. Jag känner mig själv ganska bra och tydligen gjorde jag det redan i högstadiet.
Taaaack! :D
SvaraRadera