Grattisar och likeas har regnat in hela helgen och vi har fått skriva tack i mängder. Själv vet jag inte riktigt om jag har smält det ännu, men det finns ändå inte den minsta gnutta tvivel. Jag vet att det är rätt. Om bara ungefär två månader är det 9 år sen vi lärde känna varandra, och då är det också 9 år sen någon form av barnslig förälskelse började för min del. Då skulle nog vi nog aldrig trott att vi 9 år senare skulle vara sambon och förlovade.
Att vara tillsammans med någon som varit en av ens bästa vänner så himla länge är nog något vissa aldrig skulle klara, men jag skulle aldrig vilja vara tillsammans med någon annan. Det har aldrig funnits väldigt många jobbiga överraskningar under tiden vi varit ett par för vi vet redan det mesta, också fast vi har våra små bråk som aldrig skulle dyka upp om vi var enbart vänner. Men under ungefär 9 år är det Per som alltid funnits där då allt bara känts jobbigt och hemskt och livet verkligen verkat hata mig. Vad jag skulle göra utan honom och var jag skulle vara just nu utan honom vet jag inte, och vet inte om jag ens vill veta.
Han är utan tvekan det bästa som "hänt" mig, han gör mig lyckligare än det finns ord att beskriva. Ännu efter nästan 3 år (eller tja, 9 egentligen väl) får han fortfarande mitt hjärta att bubbla av kärlek och lycka. Han får mig att skatta varje dag, också då allt annat känns tungt och jobbigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar