Så många år som jag har funderat om jag ska skriva det här inlägget eller inte. Dels har jag inte velat göra det, för det känns allt för intimt och privat att prata om. Dels har jag så gärna velat dela med mig av min upplevelse och mina tankar och känslor kring det, för varje gång jag har läst någon annans inlägg om ämnet har det känts så bra att veta att jag inte varit ensam, och att jag nog inte bara inbillat mig allt. Att jag troligen inte övertolkat och förstorat upp mina känslor kring det. Därför bestämde jag mig för att jag nog också vill dela med mig av min upplevelse, också fast det blir en lite nerkortad version där nog inte allt kommer med.
Det här brukar vara ett ämne där någon alltid känner sig manad att påpeka att det inte gäller alla. Och det vill jag inte heller att det här inlägget ska verka som. Jag vet att p-piller och andra hormonella preventivmedel funkar superbra för de flesta, och det är jättebra om man hör till dom! Jag vill inte alls påstå att dom är dåliga och att alla ska sluta med dom, det är inte alls det jag vill säga med det här. Jag vill enbart berätta min upplevelse.
Jag började äta p-piller i början av 2010. Det kändes som det lättaste alternativet. Jag hade inte superbra koll på alla andra alternativ som fanns, också fast jag nog visste litegrann om en del. De tre första månaderna var något av en pina då det kom till mitt mående, men det var överkomligt och jag visste att det kunde ta ett tag för kroppen att vänja sig. Efter det jämnade det ut sig, och det återgick till någon form av mer normalt mående. Inte helt, men jag vande mig.
Det rullade på, och drygt 1,5 år senare hade vi flyttat till England och jag gick till läkaren där för att få ett nytt recept. Det visade sig att p-pillren jag åt inte alls såldes i England och jag fick istället en annan sort utskriven. De första månaderna med de nya pillren var mycket hemskare än min första upplevelse med p-piller, och också då det jämnade ut sig var det näst intill oöverkomligt, och det slutade med att jag efter ett drygt halvår fick en ny sort utskriven eftersom jag mådde så dåligt.
Den “nya” sorten som skrev ut till mig var den jag ätit i Finland, för läkaren meddelade glatt att den nu fanns i England också. Det kändes bra att kunna återgå till den sort jag ätit först. Efter att ha gått till lite olika apotek (jag skickades vidare från alla) meddelade ett av apoteken att nej, den här sorten finns inte i England, oberoende av vad min läkare sagt. Så jag var tvungen att ringa min läkare som skrev ut en annan sort igen.
I England kände jag ofta att ingen av läkarna riktigt på allvar brydde sig. P-pillren och läkarbesöken var gratis, och också fast jag gick till samma läkare och de hade min journal där de skrev saker, så upplevde jag att jag varenda gång fick gå igenom exakt samma sak. Varje gång skulle det till exempel gås igenom vilka alternativ det fanns, på ett sätt som om jag precis skulle börja äta p-piller. Jag var till läkaren många gånger under tiden där, i och med att jag bytte p-piller sort några gånger och det då skrevs ut för bara några månader åt gången.
Jag vet inte hur det går till i Finland sådär egentligen, men i England kan (kunde?) man gå till sin läkarstation, mäta sitt blodtryck i en maskin, och på så sätt förnya sitt p-piller recept utan att träffa sin läkare (jag tror man måste träffa sin läkare en gång i året för dom eller nåt sånt, men om det behöv förnyas däremellan kan man göra det den vägen). En av gångerna fick jag bara p-piller utskrivet för en månad då jag skulle förnya det så, för att mitt blodtryck var för högt. Sen då jag var till läkaren en kort tid senare togs det här inte upp, utan dom skrev som vanligt ut för flera månader. Mitt blodtryck var ofta lite, lite högt under mina läkarbesök förstod jag, men de ansåg alltid att det bara berodde på nerver. Vilket det kanske var, för jag var alltid nervös inför läkarbesöken. Någonstans där då de inte ville skriva ut mer än en månad började jag lite lätt oroa mig över det, och tänkte att oj, brukar inte högt blodtryck vara något p-piller kan leda till och som gör att man inte längre får äta dom? Men min läkare verkar ändå inte se någon orsak att oroa sig? Men i kaoset av så många andra saker som hände just då så sköt jag undan tanken, och bestämde mig för att lita på att läkaren visste vad hon sysslade med.
Jag bytte läkarstation efter att vi hade bott i England ett tag, och den läkaren jag började gå till på det nya stället var betydligt bättre och brydde sig mer, men jag kunde ändå ibland känna att ingen riktigt hade “koll på mig”, och att det på något sätt var upp till mig att avgöra om jag borde äta pillren eller inte, trots att jag inte var den som hade någon kunskap kring det. Jag kände mig helt enkelt väldigt ensam.
Under hela tiden jag åt p-piller mådde jag olika nivåer av dåligt och illa periodvis varje månad. Under hela den tid jag åt p-piller, oberoende av sort, så sov jag i badrummet några nätter per månad för att jag mådde så illa. Jag till och med spydde ibland. Trots det så fortsatte jag äta pillren, för jag vande mig vid att må dåligt. Det blev liksom en del av vardagen, också fast det var en del jag bävade inför vissa kvällar då jag kände att jag var på väg att börja må dåligt. Jag ifrågasatte liksom aldrig ordentligt varför jag mådde som jag gjorde. Det var en del av min vardag att må så, jag vande mig. Då läkaren frågade hur jag mådde och jag någon gång nämnde att jag nog mådde lite dåligt så fick jag ofta förklaringen att det var en del av biverkningarna och att det nog skulle jämna ut sig då kroppen vande sig.
Jag hade som plan att stå ut fram till efter vår bröllopsresa. Och sen skulle jag sluta med dom. Men i början av 2015, precis efter att vi flyttat tillbaka till Finland, blev jag bara så trött på att må så himla dåligt. Dessutom hade jag inte orken att försöka hitta en läkare jag ville gå till, och jag hade inte pengarna att lägga ut på det, det var kanske det som till slut blev den sista spiken som fick mig att sluta.
Då jag tog beslutet att nu får det räcka då kändes det som en enorm lättnad. Och då hormonerna började gå ur systemet insåg att jag troligen haft fler biverkningar än jag varit medveten om. Det låter kanske lite sjukt, men det var som om jag plötsligt kände saker igen, sådär på riktigt. Plötsligt kunde jag bli JÄTTEglad igen, eller JÄTTEarg, eller JÄTTEledsen. Jag upplevde känslor mycket starkare än vad jag hade gjort på superlänge. Och jag hade varit helt omedveten om att det ens var en grej. Jag visste inte att jag inte hade upplevt känslor på samma sätt som förut. Såklart betydde det också att jag upplevde PMS-känslor igen. Jag fick sjuka cravings och hade världens känslobergodalbana innan mens. Men det har jämnat ut sig nu. Känslomässigt skulle jag säga att jag överlag blivit gladare. Jag är mycket oftare glad sådär som utgångsläge, och är inte mer lika tom. En annan sjuk sak var också att jag plötsligt började känna mig mer kär igen. Det är inte så att jag inte varit kär medan jag ätit p-piller, men plötsligt så kände jag mig riktigt, riktigt kär igen.
Jag hade ändå turen att min kropp inte tog väldigt illa upp av att jag slutade äta p-piller. Jag hade läst om en hel del som hade stora problem med sin mens i flera år efteråt, så jag var såklart lite orolig. Genast då jag slutade hade jag mens två gånger under en månad, sen var den hur regelbunden som helst i ett ~halvår. Sen var den heeeeeeelt åt skogen i ett halvår, där den en-två gånger hoppade över ägglossningen, och menscykeln varierade rejält. Efter det har den funkat fint, och varit väldigt regelbunden. Det värsta har väl varit att jag fått uppleva min rejäla mensvärk igen. Jag hade mensvärk också fast jag åt p-piller, så det var inte så att jag sluppit det helt då heller. Och nu är det inte heller varje månad, och vanliga värktabletter tar effektivt kål på värken, så jag tar mer än gärna det än att må dåligt på olika sätt precis hela tiden.
Just nu känner jag att jag mår tusen gånger bättre utan hormonerna, men jag tänker inte säga att jag aldrig mer kommer använda hormonella preventivmedel, för jag vet inte hur jag känner i framtiden.
