En och annan, främst vårdpersonal, har blivit lite förvånad av att jag valt att pumpa istället för att amma, ge ersättning eller kombinera amning och ersättning. Jag har alltså inte behövt ta till det alternativet för att jag inte kan amma, jag har från första början gjort det aktiva valet att pumpa. Därför tänkte jag skriva ner lite om varför jag gjort det val som jag gjorde, och kanske öppna ögonen för möjligheten för andra, för jag upplever verkligen att det finns sjukt lite info och hjälp och stöd i Norden när det kommer till att pumpa mjölk. Det känns nästan som ett alternativ som presenteras först om det verkligen är tvunget.
Jag kände aldrig att jag ville amma. Det här var något jag funderade en del på redan innan det ens blev aktuellt att försöka få barn. Jag tampades med en hel del känslor kring att jag verkligen inte kände att jag ville amma, men ändå att jag ville ge “det bästa” till mitt barn. Jag funderade mycket kring om det är “okay” att vara så självisk att välja bort att ge bröstmjölk bara för att jag inte ville amma. Jag slets mellan att jag verkligen, verkligen, verkligen inte ville amma, och att jag måste göra vad som skulle vara bäst för bebisen (för som dom flesta andra har jag ju blivit inpräntad att det enda rätta är amning och bröstmjölk).
Utöver att jag bara helt enkelt inte kände att jag ville amma kände jag också att det rent psykiskt skulle vara enormt tungt för mig att vara den som sitter fast i bebisen hela, hela tiden. Jag har aldrig velat vara den “huvudsakliga föräldern”, jag har alltid velat dela föräldraskapet mer jämnt än så. Då jag försökte förklara det här på rådgivningen har de alltid sagt att jamen det finns så många andra saker den andra föräldern kan göra. Ja. Men vi kommer ju inte ifrån att jag är den som skulle sitta fast med bebisen vid varje matning, dygnet runt. Bara tanken gjorde mig nedstämd. Så pass att bara tanken fick mig att vackla lite kring om jag ens ville ha barn.
Amning kändes bara som ett enormt hinder och bara som ett enormt ångestmoln, trots att jag inte ens hade ett barn. Jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta att jag till exempel behöver få ordentlig ensamtid för att orka. Att ha någon som sitter fast i mig mest hela tiden får mig att må psykiskt riktigt dåligt.
I något skede snubblade jag sedan över någon post på Instagram om någon som valt att pumpa. Och jag kände genast att det här kanske kunde vara något för mig. Kanske den perfekta medelvägen? Att kunna ge bebisen bröstmjölk men slippa amningen! Efter en del funderande och lite mer research bestämde jag mig för att det här var vägen jag ville gå.
Jag valde ändå att vara öppen för att amning kanske ändå skulle vara något jag gillade, och kände att jag ville pröva. Men efter några försök där exakt allt inom mig vrålade NEJ valde jag att köra på med min ursprungliga plan.
Nu nästan 5 månader senare då jag ser tillbaka så känner jag verkligen att det här var rätt val för mig och vår familj. Jag är nästan 100% säker på att jag skulle gett upp amningen och övergått helt till ersättning rätt tidigt om jag hade känt mig tvungen att ge amningen en chans och inte skulle hittat pumpandet. Tack vare det här alternativet fårJames fortsättningsvis mest bröstmjölk. Det har gett mig mer frihet från första början, jag har väldigt fasta tider när jag pumpar men kan vid behov ändra på dom, jag behöver inte alltid finnas till hands då James bli hungrig, och jag känner att jag har kontroll över någonting. Allt med småbarn i övrigt känns liksom så utom min kontroll, men det här gav mig något jag kan kontrollera.
Nu är det ju rekommenderat att i början pumpa med cirka 3 timmars mellanrum, dygnet runt. Men jag gav ganska snabbt upp det, för jag klarade inte av det, varken fysiskt eller psykiskt. Efter ~8 månader av graviditetet och hyperemesis, följt av akut kejsarsnitt var min kropp och mitt psyke rätt slut. Att sova någorlunda hela, bra nätter första gången på flera månader var mycket behövligt för min kropp, och ett val jag inte ångrar ens en sekund. Det resulterade ju troligen också i att jag inte riktigt ökade mjölkmängden till den nivå den kunde ha kommit upp i, och James har alltså från början ätit delvis ersättning. Men istället fick jag chans till den återhämtning jag behövde.
Jag vet att vissa tycker det är för “mekaniskt” att pumpa. Jag kan förstå det och fattar mycket bra att det inte är ett alternativ som passar alla, men jag har inga problem med det. Dessutom tvingar det mig att sätta mig ner och inte göra så mycket annat några gånger per dag, ensam, vilket ibland kan kännas som en välbehövlig paus. Och ibland känns det bara jobbigt eftersom det avbryter mig i sånt jag håller på med. Men jag har absolut inga problem med det “mekaniska” i det hela.
Så här i efterhand, och efter att ha läst och lärt mig mer, så skulle jag också säga att JA, det är faktiskt fullt okay att vara självisk och välja att inte amma, om det är något man känner att man inte vill eller inte mår bra psykiskt av det. Amning behöver inte alls vara något lätt eller en mysig stund. För vissa bara känns det jobbigt, allt krånglar, och det går ut över ens psykiska hälsa. Personligen känner jag att det är hemskt att plåga sig själv bara för att man har någon bild av att man MÅSTE amma. Jag hatar verkligen alla som säger saker om att man måste och borde och att det är det bästa för barnet, och så vidare. Snälla. Om det inte är ditt barn är det inte du som ska göra valet kring bröstmjölk eller ersättning. Dom flesta gör det val som känns rätt för dom själva. Och du har troligen ingen aning om vilka inre diskussioner personen gått igenom för att göra sitt val, eller vad som ligger bakom personens val. Det är totalt onödigt att lägga mer press på föräldern. Jag tror dom allra, allra flesta vet att det som är bäst för dom flesta barn ÄR bröstmjölk och amning, men det finns så många orsaker till att det kanske inte är det som funkar för alla. Till exempel ens psykiska mående tycker jag också väger tungt. Personligen tycker jag inte det är värt att amma om det samtidigt betyder att det förstör en totalt rent mentalt, för det går ut över så mycket fler saker i ens liv och i ens relation till barnet. Det är faktiskt helt okay att ge ersättning. Det viktigaste är att barnet äter och mår bra. Ersättning är inte the devil, fast jobbigt många verkar vilja få det att framstå som det.
Två instagramkonton som varit till stor hjälp och stort stöd är instagramkontona pump_momma_pump och exclusive_pumping, så dom är bra tips om du vill veta mer eller vill ha någonstans att börja din research ifall du är intresserad att pumpa.
Är det något du är intresserad av att veta om pumpandet? Eller finns något speciellt kring det som ni vill att jag ska skriva om?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar