Tankar kring min vikt och mitt utseende under och efter graviditeten

Om du tycker det är jobbigt att läsa om vikt och där man skriver om sin kropp föreslår jag att du hoppar över det här inlägget.

Som du troligen redan fattat från varningen här ovanför så kommer dagens inlägg att handla om min kropp. Lite om mina tankar och känslor kring min kropp och vikt under och efter graviditeten. Jag vet att det här är ett ganska känsligt ämne för många, men jag vill ändå, kanske mest för egen del, skriva ner lite tankar kring det.

Då många andra pratar om hur mycket de gått upp i vikt under sin graviditet, eller hur mycket de vill gå ner i vikt efter graviditeten, har jag igen en grej jag inte alls kan relatera till. I och med mitt mående gick jag ner omkring 7 kilo i början av min graviditet, och det visade sig vara otroligt svårt för mig att gå upp i vikt igen.

Då jag kring vecka 17 fick börja äta medicin mot mitt illamående började jag klara av att äta en del igen, och då vände det så småningom och jag började gå upp i vikt istället för att bara gå ner. Jag valde att själv hålla koll på min vikt och vägde mig ganska ofta hemma, och jag märkte att min vikt hoppade lite hit och dit. Det märktes genast då jag hade dåliga dagar och inte fick i mig så mycket ätbart.

I slutet av september kom jag i något skede upp tillbaka till min startvikt, men det varade bara i någon futtig dag, och ett kort tag var jag strax under. Tyvärr var det här kring tiden jag började må mycket sämre igen och jag tappade aptiten, vilket såklart ledde till att jag långsamt, långsamt började gå neråt i vikt igen. Inte jättemycket, som tur var, men lite.

Jag känner verkligen inte att det är en “bedrift” eller en bra sak att jag egentligen aldrig gick upp i vikt. Eller, alltså, jag gick ju upp i vikt eftersom jag började med att gå ner så mycket, men jag menar över min startvikt. En av grejerna jag vet många med hyperemesis brukar få höra som någon form av pepp är att jamen i alla fall kommer de inte ha några graviditetskilon att bli av med efteråt! Fruktansvärt dåligt sätt att försöka peppa någon som knappt kan äta eller dricka något alls, trots att man verkligen vill.

Jag passade på att väga mig på morgonen innan vi åkte in till Kvinnokliniken då jag skulle sättas igång, och då vägde jag ett drygt kilo mindre än innan graviditeten. Och det här var alltså samma dag James föddes.

11 dagar efter förlossningen vägde jag drygt 4 kilo mindre än innan graviditeten. 4 veckor efter vägde jag strax över 6 kilo mindre än innan graviditeten. 8 veckor efter vägde jag fortfarande drygt 6 kilo mindre än innan graviditeten, och där har jag liksom stannat lite, verkar det som.

Dagen innan förlossningen - 11 november (~1 månad efter) - 17 december (~2 månader efter)

Jag har aldrig egentligen varit orolig eftersom dom inom vården inte verkat så oroliga, i alla fall inte efter att jag slutade gå ner i vikt där i början (eller ja, det var väl i princip mitten av graviditeten då redan). Och det känns som om en del av viktminskningen också berott på att en stor del av mina muskler också minskat, för jag har ju inte varit igång och gjort något alls under typ hela graviditeten.

Som jag skrev i inlägget om min graviditet så har hur min kropp ser ut och förändringarna inte gjort så jag mått dåligt. Och det stämmer nog såhär i efterhand också. Säkert tack vare att jag inte gick upp massor under graviditeten, jag tror att jag kanske hade haft svårare att hantera det hela då. Fast jag vet att man inte borde ha det heller. Ens kropp har liksom tillverkat en människa!

Jag fick också väldigt lite bristningar, och vad jag hittills sett så är det bara ett område nedanför naveln. Dom stör mig inte heller egentligen. Dom har redan bleknat lite. Dom dök dessutom upp först under dom riktigt sista veckorna. Jag har fler på ena sidan magen eftersom James mest bara låg på ena sidan i magen, kändes det som. Vilket kanske inte är så konstigt eftersom jag bara klarade av att ligga på ena sidan, och jag sista veckorna mest bara låg ner.

Jag vet inte om det berodde på mitt mående eller om allt bara kändes oviktigt för att bebisen liksom var så mycket viktigare, men mer eller mindre alla förändringar (dom få som hänt) har känts så obetydliga. Jag har liksom inte brytt mig. Åtminstone inte ännu.

Dagen innan förlossningen - 11 november (~1 månad efter) - 17 december (~2 månader efter)

Ärret efter kejsarsnittet är inget jag har några speciella känslor kring heller. Det är så långt ner så det är inget speciellt många kommer se, och jag tycker själv det läkt väldigt snyggt. Jag kommer skriva mer kring kejsarsnittet i ett eget inlägg, så jag kommer inte gå in desto mer på det nu.

Veckorna efter förlossningen märkte jag verkligen hur svaga alla muskler hade blivit. Men det vet jag att är något många brukar känna av. Jag kände verkligen i ben och armar att jag inte alls orkade lika mycket eller hade samma krafter jag haft förut. Jag hade också enorma problem med min rygg den första månaden. Jag fick otroligt, otroligt ont väldigt fort. Jag fick ont av att hålla James, jag fick ont av att vara igång och stå upp för länge. Ja, det mesta gjorde att min rygg började göra så ont att jag var på gränsen att börja gråta varenda gång. Det andra jag tydligt märkte, som jag vet att folk brukar säga efter sina graviditeter, var att jag verkligen hade noll kondition. Jag blev trött av minsta lilla promenad eller “större” ansträngning. Det mesta började ändå kännas bättre efter den första månaden. Också fast jag såklart inte fått tillbaka min kondition och jag ännu kan känna att musklerna inte är riktigt tillbaka till sitt vanliga så är det ändå enormt mycket bättre, och jag känner att jag orkar och klarar av saker igen. En normal promenad gör mig inte helt slut längre.

Jag vet att många också brukar prata om hur mjuk deras mage är efteråt. Min var nog säkert också det, men jag kände ingen större lust att klämma och känna så mycket veckorna efter, för jag ville inte riskera att något skulle börja göra mer ont än det redan gjorde. Nu vet jag inte om jag upplever att den är SÅ mycket mjukare än förut. Nog lite, men inte jätte, jättemycket. Jag hade ju inte direkt den mest vältränade och platta magen förut heller.

Hittills måste jag säga att jag haft otroligt lite känslor, varken negativa eller positiva, kring min kropp och mitt utseende under och efter graviditeten. Jag är ganska neutral, eller i alla fall något samma som förut. Kanske till och med lite positivare än innan? Men det är inget jag riktigt tänker så mycket på eller kring, egentligen. Och jag måste säga att det faktiskt är ganska skönt. Jag tror jag kanske bryr mig mindre efter hur jag mådde dom där åtta månaderna, att plötsligt är jag bara glad över att få må bra och det ytliga känns inte längre lika viktigt. Dessutom går mer energi till att ta hand om James och att få saker gjort än att bry sig så mycket om utseendet eller titta sig i spegeln.

Det finns ens sak jag haft svårt med. Något jag absolut inte trodde skulle vara en big deal för mig var att tappa hår, men det är faktiskt det som varit tuffast rent psykiskt. Jag tänkte att det är ju bara hår, det växer tillbaka, jag kommer inte ha ett problem med det. Men det har faktiskt varit jobbigt. Det har lite börjat avta, men jag tappar fortfarande otroligt mycket hår. Jag var ju förberedd, jag hade läst så mycket om grejer som händer postpartum så håravfallet var ju som tur var inte en överraskning. Till en början var det inte så farligt, men någonstans runt tiden då James var 3-4 månader började jag plötsligt tappa massor av hår. Det kändes som varenda gång jag rörde vid mitt hår fick jag med mig en hel näve. Det var hemskt att duscha, för då såg jag ju hur massor som lossnat. Jag fattar ju att det var extra mycket då jag inte direkt prioriterat att duscha, och det då går ganska många dagar emellan så allt lossnar liksom på en gång sen. Samma med att borsta håret. Jag måste erkänna att det inte händer varenda dag. Så sen då det väl händer lossnar igen en massa hår. Och ibland lossnar det en massa då jag till exempel lägger upp håret i svans.

Det här var något som verkligen slog hårt rent psykiskt. Och det överraskade mig så mycket att jag tog det så hårt. Jag vet inte om andra ser det, men jag ser supertydligt att mitt hår är otroligt tunt på vissa ställen. Men jag ser också att det börjat växa en massa nytt hår, men såklart är det ju inte det hjärnan fokuserar på. Det enda jag tänker på är hur mycket som lossnar. Men som sagt tycker jag att det lite börjat minska mängd som lossnar nu.