Om att må dåligt

Sedan 2015 har det funnits ett opostat blogginlägg bland mina utkast här på Blogger. Det inlägget har fått bli en grund för dagens inlägg.

Jag hör till dom som tycker att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa, och att det inte borde tystas ner och vara något man skäms för. Ändå har jag så svårt att prata om mina egna upplevelser. Dels för att, tja, det är ett ämne som jag tycker känns svårt att prata om. Och för att jag på något vis känner att mina upplevelser är så obetydliga. Jag känner så många som mår och mått så otroligt mycket sämre än mig, och som haft betydligt större problem, att jag på något vis känner att jag inte har rätt att berätta min historia, för jag har ju ändå sluppit undan så lätt. Samtidigt som jag tycker att allas historier är viktiga, och bara för att man själv haft det “lättare” än någon annan betyder det inte att man inte har rätt till sin upplevelse. Det är så dumt, jag säger ju liksom emot mig själv.

Idag känner jag ändå att det är dags. Också fast det blir en lite kortare och inte så detaljerad version. Idag ska jag posta min berättelse, och försöka tränga undan tanken att jag ska hålla tyst bara för att jag ändå har det så bra.

Under mitt andra universitets år började jag må ganska dåligt. Jag tappade motivationen och kände mig allmänt stressad och nere. Under delar av året hade jag under en längre period svårt att ens ta mig till en del av mina föreläsningar. Jag tvingade mig själv att gå på allt obligatoriskt, och allt jag behövde gå till, men i många fall hade jag svårt att ens ta mig ur sängen. Jag var konstant så ledsen och nere, och allt kändes så himla hopplöst. Speciellt med mina studier, i och med att det fanns en hel del människor som fick mig att må så himla dåligt. Jag grät mycket och ofta, och allt kändes jobbigt. I kombination med det hade jag också börjat med en annan sorts p-piller, och jag tror att dom bidrag mycket till att trigga det hela.

I mars 2013 bestämde jag mig för att ta tag i det, och bokade därför en läkartid. Det här var ett enormt steg för mig. Det krävdes så otroligt mycket mod att boka den där tiden, och ännu mer att gå dit och berätta hur jag mådde och be om hjälp. Jag var så nervös där jag satt i väntrummet den där morgonen. Det var den tolfte mars 2013, min 22-årsdag.

Läkaren kallade in mig, och jag berättade nervös och så ingående som möjligt om hur jag mådde och hur jag hade mått under en längre tid, och att jag inte visste vad jag skulle göra. Läkaren tittade på mig, och frågade snorkigt “Jaha, och vad vill du att jag ska göra år det då?” Jag fattade inte riktigt vad som hände, satt den här läkaren här och ifrågasatte hur jag mådde, efter att jag under en så lång tid hade mått sämre än jag någonsin tidigare mått i hela mitt liv? Efter att jag i veckor hade samlat mod för att söka hjälp? Jag visste inte vad jag skulle säga, jag bara satt där, helt tom. Och jag skämdes. Hur vågade jag ta upp läkarens dyrbara tid med det här? Tårarna brände, och jag kunde inte hålla tillbaka dem längre, så jag satt där framför henne och fulgrät. “Du ser så ledsen ut” sa hon. “Du går ju bara andra året på universitet ännu, allt det här kommer bara bli värre. Så det är nog bäst att du lär dig leva med det. Min upplevelse är att det inte hjälper att skriva ut en massa piller. Det finns inte så mycket jag kan göra för dig.” Jag kunde inte ens svara där jag satt och grät, och grät, och grät, och grät. Hon verkade mest sitta och vänta att jag skulle resa mig och gå.

Jag gick därifrån utan att ha fått någon hjälp alls. Det hade krävts så otroligt mycket av mig att be om hjälp, för jag var så rädd för att bli utskrattad eller att inte bli tagen på allvar, och tänkte att min problem nog inte var så allvarliga. Jag gick hem, och raka vägen in i badrummet utan att säga ett ord till Per. Där satt jag sen på golvet och grät i en evighet. Jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till. På något mirakulöst sätt lyckades jag ännu ta mig till en föreläsning den dagen, mest bara för att det var min favoritkurs och det kändes som det enda roliga på hela den dagen. Det här är lätt min värsta födelsedag i hela mitt liv.

Följande dag skrev registrerade jag mig på en annan läkarstation, för jag var så arg på läkaren jag hade träffat på stället jag hade gått till under de tidigare drygt 1,5 året vi hade bott i England. Då hade hon varit snäll, men då gällde det simplare saker. Det nya stället har jag absolut inget ont att säga om, jag gillade varenda läkare jag träffade där. Men jag gjorde aldrig ett nytt försök att prata om min psykiska hälsa. Jag kontaktade sen universitetets psykologer, men deras köer var så långa att de inte ens tog emot fler bokningar utan lovade kontakta mig då de hade någon tid. Någonstans där tog min ork att be om hjälp slut.

På något sätt tog jag mig igenom den där våren då det var som värst, och då sista skoldagen var över för året kändes allt redan lättare. Också fast jag kanske inte mådde bra så fick jag äntligen en lång paus som jag verkligen behövde.

Då jag inledde mitt sista år mådde jag inte längre lika dåligt. Istället blev jag otroligt stressad eftersom vi hade två stora slutarbeten. Så under det året upplevde jag istället stress på en nivå jag aldrig har upplevt varken före eller efter, och som jag hoppas att jag aldrig ska behöva utsätta mig själv för igen.

2016 gick jag till en läkare här i Helsingfors för att få hjälp med min flygrädsla. Jag var så livrädd för att be om hjälp med något som gällde psykisk hälsa efter min upplevelse i England. Jag gick in med tron om att jag skulle få slåss för att få hjälp. Men den här gången skulle jag i alla fall få göra det på mitt eget modersmål. Jag var så lättad och glad då jag knappt ens behövde prata klart innan läkaren nickade och förklarade att jag visade en hel massa symptom på panikstörning (som jag kan se tecken på att triggades under mitt sista studieår då jag var helt sönderstressad). Jag kom ut därifrån med inte bara piller för att klara flygresan, utan också med en diagnos som förklarade problem jag upplevt under då nästan två år, och jag hade haft ett väldigt bra samtal med den här läkaren som verkligen förstod mig, och som inte viftade undan mina problem och snäste att jag behöver lära mig leva med det. Då var jag så lättad att jag nästan grät av det istället.

Idag skulle jag säga att jag mår ganska bra. Förutom att jag kan vara nedstämd ibland så är åtminstone det dåliga måendet så gott som borta, skulle jag säga. Panikstörningen lever jag med. Efter att jag fick veta att så många problem var på grund av det har jag läst in mig på det och lärt mig hantera det mesta. Det har också blivit så mycket bättre efter att jag börjat känna mig gladare och bekvämare i mitt liv. Jag hade från första början en ganska lätt form av det skulle jag säga, och i dagsläge är det sällan jag märker av det i min vardag. Ibland dyker det upp, men det är ofta kopplat till en viss typ av situationer eller sen andra bakomliggande orsaker som gör det värre (till exempel att jag sovit dåligt eller är stressad).

Jag är fortfarande lite arg på den engelske läkaren jag träffade. Och jag hatar när någon försöker hitta en förklaring till hennes beteende på ett sånt sätt att det låter som om de skyddar henne. Jag fattar att hon kanske var stressad och hade mycket att göra, men jag anser ändå att det hon sa till mig och sättet hon behandlade mig inte var rätt. Om jag skulle varit mer nere än vad jag var kunde det ha slutat mycket dåligt.