Hur jag mått vecka 38 + tankar
I början av den här veckan hade jag mitt andra rutinbesök hos rådgivningsläkare. Det var på en annan rådgivning än den vanliga, och då vi kom dit fick vi veta att det inte var till den läkare vi var bokade till, utan det hade bytt igen. Som tur var visade sig den läkaren vara finlandssvensk! Hon var dessutom en av de mest fantastiska läkare jag har varit till någonsin tror jag. Så himla trevlig, empatisk och det kändes som om det jag sa togs på allvar. Det kändes verkligen superbra. Jag fick svar på lite frågor, och hon bekräftade att bebisen låg med huvudet ner. Livmoderhalsen hade börjat mjukna, men jag hade inte öppnat mig något ännu.
Magen är så himla jobbig och obekväm. Det är inte så jag tycker den är speciellt mycket i vägen eller för tung eller något sånt, men den känns så obekväm och uppsvullen och gör för det mesta ont. Minsta lilla jag äter eller dricker ger mig mer obehag. Jag önskar så innerligt att jag slapp både äta och dricka!!
Nätterna har börjat bli riktigt, riktigt hemska. Jag får sova max en timme åt gången, sen vaknar jag med ett ryck för att höften + benet domnat så det gör ont, eller för att magen gör ont, eller för att benet annars bara gör ont. Den totala uppgivenheten jag känner över att inte kunna sova, äta eller dricka ordentligt är enorm. För det mesta vill jag bara gråta.
Illamåendet fortsätter också, såklart. Det i kombination med det jag skrev här ovanför gör att det är ytterst begränsat vad jag klarar av att äta. Jag vill ju absolut inte ha något. Det krävs också den starkare medicinen för att jag överhuvudtaget ska klara av att ta mig till läkartider och rådgivningstider. Men fast illamåendet är dämpat är det ändå svårt, just för att allt och lite till gör ont och är obekvämt och känns obehagligt i kroppen.
Jag har haft väldigt ont då jag behöver vara uppe och göra något. Foglossningssmärtor eventuellt igen? Jag orkar inte heller vara uppe nästan alls, för det gör att jag får så ont i magen. Skulle jag kunna bestämma skulle jag just nu bara ligga helt stilla, och varken äta eller dricka något. För det är typ det kroppen orkar och vill.
Ångesten angående corona har börjat bli rätt grov nu då det pratas om nya restriktioner hela tiden, och fallen ökar så kraftigt som de gör. Jag vill inte att det ska komma restriktioner kring förlossningar nu då vi är så, så nära! Jag orkar inte krossas psykiskt mer, jag är redan totalt sönder.
Ja, och så evig obehagskänsla i hela kroppen. Hela, hela tiden.
Den här veckan fick jag också veta att jag fått en tid till en läkare för att prata om igångsättning. Väntar ivrigt och skräckslaget på det besöket. Jag vill verkligen, verkligen ha ett slut på det här nu, för jag mår inte alls bra, varken fysiskt eller psykiskt. Det har jag inte gjort på länge. Allt känns bara hopplöst.
Magbild
Fotad 37+0.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar