Minnen som dyker upp då jag åker tåg

Första gången jag åkte tåg var dagen Per och jag flyttade in i vår lägenhet, alltså 6e september 2011. Igår var vi till Southampton en sväng och som alltid var det tåg vi valde. Då vi var på väg hem hade det redan hunnit bli mörkt, och medan världen utanför svischade förbi i väldig fart, en och annan fläck av ljus syntes här och där, satt jag och lutade huvudet mot Pers axel medan han pussade min panna och doftade på mitt hår lite i smyg.

Tåg får mig av någon anledning att minnas den lite småspända tiden innan Per och jag berättade för varandra vad vi kände. Det låter kanske lite underligt, jag vet. Men ett tag efter att han flyttade till Oxford hjälpte jag honom med tågtider och vilken plattform hans tåg skulle gå från, vilket han nämnde i sin blogg; "On the train station I had to buy a ticket, and find out from where the train left. Since it was about 10pm there were no staff around to ask, so I went online on my phone and spoke to a good friend of mine who is back in Finland. With a low battery on my phone, there were no time for small talk, so I just asked her to tell me this and tell me quick.. Poor girl.. But she sorted it out for me, platform three and 22.33. The result of that train was 22.40 and platform 11, but that was the train companys fault, not my wonderful friends'." Då hade jag redan börjat tycka att han betedde sig lite underligt, och jag undrade vad det var. Lite lycklig var jag över att bli omnämnd på hans blogg, också fast jag inte hade "den sortens" känslor för honom. Varför skulle jag ha det?

Jag stack in näsan mellan hans krage och hals och drog in den välbekanta, trygga doften av honom. Jag kände hans underbart varma händer på mina som alltid är kalla, och lycka är vad jag kände inombords, blandat med den där välbekanta lite pirriga känslan i magen som dyker upp då jag minns vissa speciella saker från vår ganska långa historia.