Stormen

För två veckor sen drog det ju förbi ett oväder. Jag både gillar och ogillar oväder. På nåt sätt är det så spännande och mysigt, men samtidigt är det väldigt otäckt. Speciellt då det blir ordentligt oväder.

Då vi såg att de mörka molnen började dra in skyndade sig Per ut med Alma så hon skulle hinna ut innan ovädret var här, i och med att hon är på gränsen till att vara helt rumsren och det då hade gått ganska många timmar sen sist hon var ut. Men de hann bara ut till gräsmattan så började det regna rejält, så Per plockade upp henne i famnen och rusade in, och innan de hade hunnit upp med hissen hällde det verkligen ner vatten i otroliga mängder. Och det började blåsa hårdare än vad jag sett på mycket, mycket länge. 

Snabbt efter det började det blixtra. Man hörde inte många smällar, men det blixtrade mer än jag kan minnas att jag varit med om förut. Det var knappt några mellanrum mellan blixtarna ens! Det bara blixtrade och blixtrade och blixtrade. Några stycken där man faktiskt såg tydliga blixtar fick jag på film, men för det mesta var det bara det att himlen lyste upp.

Men lika fort som stormen drog in avtog den igen. Det slutade nästan helt att regna, vinden avtog en hel del (också fast det fortfarande blåste ganska hårt). Det blixtrade ännu ett bra tag, men det började åtminstone bli mellanrum mellan blixtarna. Och sen slutade även det. Istället gav vädret rum åt den här fantastiska himlen:


Följande dag begav vi oss ut på vår vanliga promenad med Alma, men det tog ganska mycket längre än vanligt i och med den stora mängden träd som hade fallit.




















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar