England är ett land som är lite för överfullt av hemlösa av alla de slag. Det är omöjligt att besöka en stad utan att stöta på både Big Issue-försäljare och andra hemlösa (och har du inte sett dem så borde du kanske kolla ögonen eller så har du bara inte reagerat på att de är där). Jag är en person som till och med är livrädd för personer jag känner, om de är fulla, så en mycket stor procent av de här personerna som finns utspridda längs gatorna skrämmer mig så mycket att jag knappt ens vill gå ut ibland. Vissa av dem är folk som helt enkelt haft väldigt mycket motgångar i livet, och alltså inte använder alla sina pengar till alkohol och droger, de är människor som jag inte är rädd för och som jag önskar att jag kunde hjälpa och göra något för. Sen finns de de som nog inte haft ett nyktert och klart ögonblick på mycket, mycket länge. Det är de jag tycker är mer än obehagliga. Till och med de som bara sitter med sina huvor uppdragna tycker jag är läskiga, också fast de är så borta att de inte alls märker att man går förbi dem.
Till vårt hus hör en "utomhusgång" vid sidan av ytterdörren. Det är tak över, men har inte på det viset några väggar. Det är en gång som leder till cykelskjulet och utrymmet dit vi för våra sopor. Då det är dåligt väder tycker vissa hemlösa att det är en bra idé att bosätta sig där under. Och nej, det är inte de trevliga, de är ju såklart de äckliga. De använder en gammal madrass som någon slängt bort någon gång (men som sophämtarna såklart inte tar med sig eftersom den är på fel ställe och antagligen inte ens ska slängas dit), och den tar upp hela gången så det är väldigt svårt att ha något att göra med utrymmena som vi som bor här behöver. Och vem vill ens gå dit med soporna eller hämta sin cykel då där ligger en full/drogpåverkad människa?
Där har varit en förut, minst en gång, och igår var där en igen. Per hann inte mer än innanför ytterdörren innan han lyfter luren och ringde lokala polisens ickebrådskande nummer. Någon snäll polis eller community support officer kom sen ganska snabbt och jagade bort honom. Vi såg honom ännu ett tag efter det då han satt på en trappa mittemot stället, och sen senare då han gick förbi och slog ett paraply med alla kraft mot en massa väggar och var väldigt arg. Att alla som behöver sina cyklar, och en mamma som förvarar sitt barns barnvagn i cykelskjulet, är tvungen att träffa på såna som han får mig att rysa av obehag och rädsla. Jag hatar det där utrymmet som det är, också fast där inte är någon där.
Såklart jag önskar att jag kunde fixa deras liv och allt sånt, men vet ni vad? Jag kan inte göra det! Och jag känner inte att de ska behöva påverka mitt liv som de gör. Jag vill inte behöva gå omkring och vara rädd hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar