Vilken vecka...

Det här har verkligen varit en vecka i egen klass. På ett dåligt sätt. Den började med bara lite allmän omotivation och måndagshumör. I tisdags var det dags för Almas andra dos vaccin, och det var då veckan snabbt blev sämre. Efter att hon fått sina vaccin pratade vi lite med veterinären, och sen väntade vi där i 15-20 minuter precis som vi blev ombedda. Bara för att kolla att hon inte fick någon reaktion av vaccinen. Hon var sig själv och sprang omkring och lekte med lite leksaker och allt var frid och fröjd.

Så åkte vi hem. Då vi kom innanför dörren såg vi att hela hennes mun var uppsvullen, och att hon också hade några svullna "utslag" på andra ställen på kroppen. Jag fick panik (jag hanterar inte krissituationer överhuvudtaget...), medan Per (som vanligt) höll huvudet kallt och tog hand om henne och ringde veterinären. Hon gick omkring och hon drack och var relativt pigg, men fler och fler utslag dök upp, och hela hon kliade. Veterinären bad oss komma in tillbaka, så Per åkte iväg igen. Tur att vi bor mindre än tio minuter från veterinärkliniken! Jag hade fortfarande så mycket panik att jag inte klarade av att följa med, för jag bara satt och grät...

Hos veterinären fick hon snabbt kortison, och blev kollad några gånger. Ungefär 45-60 minuter var de där, men det kändes som MINST 90 minuter. Sen fick de komma hem tillbaka, och vi skulle kontakta djursjukhuset om hon blev sämre igen.

På bilderna här hade svullnaden för det första redan lite, lite börjat lägga sig, speciellt i munnen, och man ser inte heller alls hur mycket det faktiskt var. Lyckades inte fånga det på bild alls.






Stackars, stackars, älskade lilla hund. Det enda hon ville hela kvällen var att gosa i famnen och bli kramad. Lite senare började hon nog gå omkring i lägenheten, åt glatt hela sin portion mat, och viftade till och med på svansen (och ville ha hundgodis, såklart).

Följande morgon var hon ännu lite svullen, men av det på ryggen hade typ hälften lagt sig, och det det var bara lite svullet på huvudet och i munnen. Öronen var nog värst. De var tjocka och helt tydligt "obekväma" ett bra tag. Ännu igår var dom lite. 

På onsdagskvällen hade mer eller mindre allt lagt sig, det var bara öronen som inte återgått till det normala. Men på onsdagen var hon redan tillbaka till sin vanliga personlighet, och busade på som alla andra dagar.

Men usch så rädda vi var. 

Som en liten extra sak som gjorde veckan dålig var att jag fick ont i halsen i onsdags, och både igår och idag har jag mått riktigt, riktigt värdelöst. Har egentligen inga andra förkylningssymptom än halsont och lite, lite hosta ibland. Men hela det känns som en så liten onödig sak jämfört med det som hände Alma, så det räknas knappt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar