Två fina år

Idag är det två år sen Per och jag blev tillsammans (och det är drygt åtta sen vi lärde känna varandra). De här åren har gått så himla fort! Men det har också varit två underbara år, och jag hoppas det blir många, många till.
Förstå fotot på oss efter att vi blev tillsammans. Fotat av Danella.
De åtta år vi känt varandra har också varit väldigt bra år. Han har alltid funnits där för mig, och orkat lyssna på mig (vilket jag fortfarande tycker är ganska otroligt, jag är osäker på om jag själv ens skulle orkat lyssna på alla mina problem).  
I Oxford i maj 2010, då vi träffades första gången sen december 2009.
Det finns så många saker som kan gå fel då man blir tillsammans med sin bästa vän, men om det funkar kan det funka hur bra som helst. Och som tur är, är det den bra sidan vi har fått uppleva. Han är fortfarande min bästa vän, men också så mycket mer.
Fotat av Nene.
Jag vet att vi kanske verkar vara rätt "perfekta" som par ibland, och visst har vi det bra. Men precis som alla andra bråkar vi då och då. Skillnaden mellan oss och vissa andra par är kanske att vi båda vet att ett bråk inte betyder att allt är över och världen går under. Vi tar oss igenom det och försöker reda ut det. Det är sällan stora saker vi bråkar om heller.
Fotat av Nene.
Det känns som om jag bara blir kärare för varje dag som går. Jag har aldrig ens för en sekund tänkt tanken att det skulle vara bättre om vi inte var tillsammans. Det skulle helt enkelt inte vara det, jag behöver honom och han får mig att må bra. Vi träffades knappt alls under de första sju-åtta månaderna vi var tillsammans, eftersom Per bodde i England just då. Vi blev tillsammans i december och sista dagen vi träffades innan han åkte tillbaka var på nyåret, följande gång vi träffade var i slutet av maj. Att vi klarade av det får mig att tro att vårt förhållande kan klara ganska mycket.
Vår kärleksrelaterade historia är aningen längre än de två år vi varit tillsammans. Jag föll för honom redan då vi först lärde känna varandra, och jag kom egentligen aldrig över honom. Inte ens fast vi antalet gånger pratade om våra känslor för varandra (som i princip alltid var att jag gillade honom, men han inte kände samma sak) släppte jag det helt. Så jag har väl gillat honom i åtta år ungefär.
Sista augusti flyttade vi ihop (eller ja, sådär på allvar var det väl 6e(?) september då vi fick vår lägenhet), så nu är vi tvungna att stå ut med varandra vaaaarje dag. Men oh vad jag älskar det! Det känns bra att få mysa i soffan med honom på kvällarna, och ha någon att sova bredvid varje natt. Att han är så himla varm hela tiden är bara bra, för han är så duktig på att värma sängen i vårt kalla sovrum i kalla England, hehe. Och så är han bra på att ge mig varma kramar då jag frys.
Det känns knäppt nu då jag är i Finland och inte kan sova bredvid honom varje natt. Efter att ha delat säng med honom varje natt i tre och en halv månad är det underligt att sova ensam. Jag till och med saknar hans snarkande (nej, han snarkar inte väldigt ofta, men det händer. Då får jag skuffa på honom, hehe).
Hans kramar och pussar är de bästa i världen. Jag får aldrig nog. Det finns så mycket kärlek i dem.
Han får mig att känna mig trygg, vilket är väldigt skönt. Hans tålamod är otroligt (vilket till och med jag inser att kan behövas då man umgås med mig en hel del). Att han flyttade med mig till Bournemouth betyder hur mycket som helst för mig. Jag behöver honom där med mig.
Hans sätt att smeka mitt hår då jag är ledsen, pussa min panna då jag inte kan sova, krama mig då jag fryser och hålla min hand då vi är ute. Det finns hur många orsaker som helst att älska honom.
Han är det bästa som hänt mig. Jag vet inte var jag skulle vara utan honom, och jag hoppas att jag aldrig behöver vara utan honom. Han är den finaste i världen och jag är lycklig med honom.

3 kommentarer:

  1. Du skriver så gulligt! <3 Började undra varför texten blev så suddig på slutet tills jag märkte att jag läste med tårar i ögonen. ;)

    Per är nåt speciellt. Det håller jag med om. Har ju fortfarande foto på honom i min plånbok som väl suttit där i minst 10 år. :P

    H. Pipi

    SvaraRadera
  2. Aaaah, jag börjar ju gråta ju! XD

    GRATTIIIIS, igen! :D <3<3

    SvaraRadera
  3. Grattis massor till er två, ja visste inte att det redan har gått två år! :)

    svar: super duper tack för länken!! :D

    SvaraRadera