...och de vita skuggorna i skogen

Det här är andra boken i Maria Gripes Skuggserie.

Den här boken handlar om sommaren 1912. Berta och Carolin har kommit varandra mycket närmare och bestämmer sig för att åka iväg och jobba tillsammans en sommar för att komma ännu närmare varandra. Planerna är att de ska jobba som pigor någonstans, men Berta hittar en annons där det söks två bildade ungdomar till ett slott som heter Rosengåva. De ska vara sällskap åt tvillingarna Arild och Rosilda. Tvillingarna har hela sitt liv bott på slottet och har haft väldigt lite kontakt med yttre världen och det har gjort att de kan vara lite besynnerliga då och då.
Till en början går allting bra, men det visar sig snart att Bertas förhoppningar om att hon och Carolin ska komma varandra närmare inte alls funkar. Istället verkar de glida ifrån varandra mer och mer. Och vad är det egentligen för plats de har kommit till? Allt verkar inte riktigt vara som det ska, och slottets och Arilds och Roslindas släkts historia är allt annat än lycklig och enkel. Det har dessutom gjort Rosilda stum. Berta börjar undra vad det egentligen är som händer och vad som hänt på slottet, och varför målar Rosilda konstiga vita skuggor i sina tavlor?

Precis som med den första var det ganska lätt att räkna ut vad som skulle hända redan ett bra tag innan det hände. Men det var aningen svårare här, i alla fall slutet tog det ett tag innan man var helt säker på vad som skulle hända (även fast jag haft mina aningar redan ett bra tag). Man behövde läsa sista kapitlet innan man kunde vara helt säker på att man hade rätt. Det störde inte så mycket i alla fall, precis som första boken så blev den inte mycket sämre av det.

I övrigt var den här boken mer spännande än första. Dels för att det kändes som om den hade lite mer handling än den första, dels för att det fanns väldigt intressanta historier om vissa karaktärer. Vissa delar av boken var så intressanta och spännande att man inte riktigt kunde slita sig från den. Man ville veta vad som hände på nästa sida hela tiden. Till och med den gamla svenskan tyckte jag hade minskat en aning (fast nu störde jag mig då och då på alla kommatecken som kändes lite malplacerade).

1 kommentar:

  1. Nu vill jag ju läsa böckerna igen, ju. JU!

    SvaraRadera