Kärlek är ett svårt ämne, och det är ännu svårare att försöka förklara. Det är svårt att förklara också fast det "bara" handlar om att berätta vad kärlek är för en själv.
Det finns den där kärleken man känner då det handlar om vänner och familj. Det är en trygghetskänsla. De finns där också fast man då och då bråkar och nästan tycker att man hatar dem ibland. Det är att kunna ha roligt tillsammans, fast det är situationer som kanske inte egentligen är så himla roliga. Det är att våga göra bort sig tillsammans med dem, därför att man vet att de inte kommer att skratta ÅT mig, de skrattar MED mig. Det är att veta att de alltid finns där. Det är att må bra i varandras sällskap.
Då det gäller den "andra sortens" kärlek tänker jag bara utgå ifrån det jag känner för min pojkvän. För mig är kärlek fjärilar i magen då han dyker upp, också fast han bara varit på jobb några timmar. Kärlek är att då och då plötsligt inse hur mycket jag älskar honom, också fast han inte gjort något speciellt. Jag kan fyllas av gud-vad-jag-älskar-honom känslan då vi sitter bredvid varandra i soffan och spelar, eller då han står och borstar tänderna eller gör ful miner. Det spelar ingen roll vad han just då gör, det är bara en obeskrivlig varm känsla som dyker upp då och då. Kärlek är att känna sig bekväm och tygg tillsammans med honom, och få varandra att må bra. Kärlek är att jag kan se mig själv spender resten av mitt liv tillsammans med honom, och jag har väldigt svårt att se mitt liv utan honom. Kärlek är att kunna känna då den andra mår dåligt, också fast personen inte berättat något. Kärlek är att känna ett speciellt band mellan honom och mig.
Kärlek är att veta att han känner samma sak.
Fint skrivet! :)
SvaraRadera